torsdag 31 januari 2013

Utbränd, november 2011


Hösten 2011. Missnöjd med min insats på tentan gick jag och lade mig och låg två veckor trots att nästa delkurs började redan följande dag, det var inte likt mig, men jag kände mig så sjuk att jag inte fattade hur jag skulle orka bli frisk ens.
   Då jag reste mig ur sjuksängen hade jag svår yrsel. Allt snurrade, till och med när jag satt i en fåtölj. Jag var mentalt slutkörd och minsta stressmoment fick mig att tappa fattningen. Jag röt åt barnen, var hemsk mot maken och när jag blev för stressad svimmade jag eller föll ihop. Febern hade gått tillbaka och låg stadigt kring 37,8-38,2. Andningen funkade dåligt efter infektionen, jag hade astma som det tog veckor att få bukt med. Jag märkte också att jag hade problem med närminnet och språket…

Sara vet bäst
Jag pluggade ju psykologi, visserligen utvecklingspykologi just då, men det var klart jag kunde diagnosticera mig själv, fattas bara! Jag var helt enkelt utbränd. Bortsett möjligen för det där med febern. Och så kände jag mig ju som en hemsk människa med vredesutbrott och halvt labil, men kanske egentligen inte deprimerad. Så jag gick till doktorn och förklarade att jag trodde att jag bränt ut mig igen.
   ”Jaha, känner du igen känslan från förra gången”, frågade doktorn.
   ”Nej, inte direkt”, sa jag. ”Men det stämmer med diagnoskriterierna”, tillade jag som hade lusläst socialstyrelsens 90-sidiga skrift om utmattningssyndrom och glömderaskt bort att nämna att jag till och med hade fler krämpor än som stod i boken ... (Jag hade även kraftiga nattliga svettningar: jag kunde vakna av att det rann om halsen och mellan brösten. Tempen låg runt 38 och kroppen värkte. Jag hade också fått konstiga ryckningar i fingrarna: rätt som det var kunde pekfingret börja sprätta. Eller ögonbrynet. Och en punkt på handens ovansida var så ömatt jag såg stjärnor om jag nuddade den. Jag hade också ständiga svampinfektioner och hormonerna svajade, av gynekologen fick jag bland annat diagnosen polycystisk ovariesyndrom, PCOS. Jaha, så det var därför jag hade skäggstrån på hakan och tjock mage!)

Min stackars läkare tog tester för hypotyreos och allt annat som skulle uteslutas, men de visade som väntat inte något särskilt, lite D-vitaminbrist bara.
 Ja, då var jag väl utbränd då. Jag fick i stället börja träffa en terapeut som med KBT skulle få mig att sänka kraven på mig själv: jag är visst både typ A-personlighet och har en prestationsinriktad självkänsla, så det var väl inte undra på att jag brände ut mig.

   ”Ut och motionera!”, sa läkarn.
   Jag började promenera hem efter att ha lämnat barnen i skolan och hos dagmamman. 1,8 km är det dörr till dörr. Det tog mig 37 minuter (jag skulle gärna räkna ut vilken snitthastighet det innebär, men eftersom jag ju inte kan räkna längre så nöjer jag mig med att säga att det är väldigt långsamt).
   ”Inte konstigt att du känner dig så svag när du har så dålig kondition”, peppade läkaren mig. ”Gåstavar kanske kan hjälpa dig att få upp tempot!”
Jag gick till min terapeut och grät: ”Jag orkar inte motionera. Jag orkar inte plugga! Jag orkar ingenting!”
   ”Du känner dig kraftlös för att du är djupt, djupt deprimerad”, sa terapeuten. ”Du har ju pluggat tillräckligt med psykologi för att veta hur serotoninnivåerna i hjärnan påverkas när man bränner ut sig. Jag kan inte behandla dig om du bara gråter, du behöver SSRI”.
   Jahapp. då var jag väl deprimerad då. Jag kände mig visserligen inte nedstämd, men det förklarade hon att det behöver man inte göra. Jag hade dessutom så starka försvar att jag förträngde alla sorgsna känslor, sa hon.

Klättervägg?
Så gick vintern och våren i ett töcken av terapi och studier. Började hos en ny läkare, den förre hade slutat.
  ”Jag tror du skulle må bra på en riktigt låg dos Citalopram”, sa han. ”Och mer motion! Jag tror klättervägg vore något för dig, du skulle säkert tycka att det var jättekul!" (Var han nu fick det ifrån, 40+ med övervikt, måttlig koordination, yrsel och svimningsattacker ... hmmm ... Kan säga att jag underlät att följa hans råd.)


File:Grimpeurs Voiron 2b.jpg
Det här är verkligen inte jag som klättrar, bilden är lånad från wikipedia!


Men medicinen gjorde inga underverk trots att han höjde och höjde dosen. Och jag kämpade och kämpade. De 37 minuternas promenad hade sjunkit till 17 vartefter astman gick över, så jag lade in dubbla vändor för att bättra på kondisen ytterligare.

En tisdagmorgon i maj när jag var ute och gick ringde min kompis Louise och frågade om jag skulle komma över och ta en förmiddagsfika i hennes butik.
   ”Ja, gärna”, sa jag. ”Jag ska bara hem och duscha först. Kommer om en timme!”
Jag lade på och såg att mobilen var täckt av svettdroppar – bra, då kunde ingen anklaga mig för att inte anstränga mig i alla fall!
   Det var ungefär femton meter kvar till vår grindstolpe, men jag var tvungen att stanna och pusta, jag fick ingen luft. Svetten rann om hela kroppen och jag kunde inte förstå hur jag skulle ta mig fram till huset. När jag kom in sjönk jag ner i en fåtölj och rörde mig inte ur fläcken på tre timmar. Då stapplade jag över till soffan så jag fick ligga ner. Fikat fick vara.

På eftermiddagen ringde jag till min moster som bor i närheten och bad henne hämta barnen. Nu hade jag då verkligen gått in i väggen!
Utmattningssyndrom: 
A. Fysiska och psykiska symtom på utmattning under minst två veckor. Symtomen har utvecklats till följd av en eller flera identifierbara stressfaktorer vilka har förelegat under minst sex månader.
B. Påtaglig brist på psykisk energi dominerar bilden, vilket visar sig i minskad företagsamhet, minskad uthållighet eller förlängd återhämtningstid i samband med psykisk belastning.
C. Minst fyra av följande symtom har förelegat i stort sett varje dag under
samma tvåveckorsperiod:
1) Koncentrationssvårigheter eller minnesstörning
2) Påtagligt nedsatt förmåga att hantera krav eller att göra saker  
under tidspress
3) Känslomässig labilitet eller irritabilitet
4) Sömnstörning
5) Påtaglig kroppslig svaghet eller uttröttbarhet
6) Fysiska symtom såsom värk, bröstsmärtor, hjärtklappning,  
mag–tarmbesvär, yrsel eller ljudkänslighet
D. Symtomen orsakar kliniskt signifikant lidande eller försämrad funktion i
arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.
E. Beror ej på direkta fysiologiska effekter av någon substans (t.ex. missbruksdrog, medicinering) eller någon somatisk sjukdom/skada (t.ex. hypothyreoidism, diabetes, infektionssjukdom).
F. Om kriterierna för egentlig depression, dystymi eller generaliserat ångestsyndrom samtidigt är uppfyllda anges utmattningssyndrom enbart som


onsdag 30 januari 2013

Matematiken som fösvann

Ett av mina jobbigaste symtom förutom tröttheten är att hjärnan inte hänger med. Jag har fått koncentrationssvårigheter och problem att stava. Vissa dagar kan jag inte formulera mig utan tappar ord och jag har också fått dyskalkyli. Eftersom jag har en sån dag idag fortsätter jag att klistra in sånt jag skrivit tidigare:

Hösten 2011. I distanskursen i psykologi jag läste ingick en 7,5poängskurs i statistik och forskningsmetodik. För er som inte har behövt bekymra er om statistik kan jag berätta att det handlar om att med siffror eller i olika diagram beskriva sina forskningsresultat så att det går att matematiskt jämföra med andras resultat. Jag hade läst en del statistik året innan och det hade gått om inte lekande lätt så hade den i alla fall inte berett mig några problem. Men nu!  Jag rörde ihop den stackars statistiken något gruvligt och kunde inte hålla isär vilka formler som skulle användas i vilket sammanhang och trots att jag pluggade från att jag lämnat barnen i skolan och hos dagmamman fram till tre, hela kvällarna och hela helgerna så gick det bara inte in. Jag förberedde mig för hemtentan genom att göra övningsuppgifter och diskutera med mina pluggkompisar, men kunde inte lösa någon enda utan att titta i facit.

s = \sqrt{\frac{(n_1-1)s^2_1 + (n_2-1)s^2_2}{n_1+n_2} },


s_1^2 = \frac{1}{n_1-1} \sum_{i=1}^{n_1} (x_{1,i} - \bar{x}_1)^2
 
När tentatillfället kom hade jag hög feber och samma symtom som jag hade den gången för tjugo år sedan då jag låg i körtelfeber: löjligt svullna lymfkörtlar, ont i halsen, svårt att andas och ont precis överallt. Men tenta skulle jag, så maken tog barnen och gick på bio och jag dukade upp dator, kaffe, nästdukar, alvedon och den litteratur jag fick använda och slog mig ner. Fyra timmar senare hade jag lyckats fylla i svar på hälften av uppgifterna och var tvungen att trycka på ”lämna in”. Om jag fick full pott på dem skulle jag vara godkänd.

Det visade sig att jag inte hade klarat en enda uppgift.
 
Inget sudoku
Ett av våra söndagmorgonsnöjen har varit att dra ut på frukosten, sitta kvar med kaffet och lösa sudoku tillsammans, maken och jag. Inte rusa sta och börja fixa och städa, inte fara ut på utflykter eller ta itu med tvätthögarna. Det är lite av en sport att lösa det med bläckpenna dessutom. Men något hände, jag vet inte när, och jag kunde inte komma med några förslag ens till enkla sudoku. Det var som om jag visserligen kunde tänka på ena ledden men inte den andra samtidigt. Antingen kunde jag se att något fungerade vågrätt eller lodrätt, men att tänka vågrätt, lodrätt och inom rutan samtidigt var omöjligt.
 
 
 

Jag vill inte riktigt kalla oss mattenördar, men … eller jo, lite grann: vi kan tycka att det är hur kul som helst att räkna ut hur många små gulliga kycklingar man måste döda för att få ihop dun till ett täcke om man kan antas få en deciliter dun från varje (det roliga är alltså inte att kycklingar i verkligheten dödas – eller ännu värre: plockas levande, utan de fiktiva dunbollarna) eller hur tung tältduken är på en cirkus om en kvadratmeter antas väga xx kg och diametern på tältet är yy meter osv.
   
 Den här lilla kycklingen blev inte duntäcke, men väl coq au champagne såsmåningom
En vacker dag fungerade inte överslagsräkningen. Och hur gör man egentligen när man dividerar? Jag visste jag att jag hade kunnat minst två sätt att dividera (jag har ju för sjutton undervisat i matematik!), antingen ställa upp en trappa eller genom kort division, men plötsligt var det omöjligt att få till. Förresten försvann nöjet med alla dessa absurda uträkningar eftersom jag inte längre kunde avgöra vilket räknesätt jag borde använda.
Inför ett läkarbesök för ett tag sen, hade jag gjort en feberkurva som jag ville räkna ut medelvärdet på. Jag hade haft temp på mellan 37,5 och 38,4 och fick fram medelvärdet 6. Insåg att något kanske inte stämde, men hur jag än försökte så kunde jag inte komma på hur jag skulle bära mig åt, inte ens när jag använde miniräknare. Det var helt enkelt för många tal att hålla rätt på för att jag samtidigt skulle kunna förstå vilket räknesätt jag skulle använda.
Jag grät en skvätt och tänkte att nu är det kört, jag klarar inte ens mellanstadiematten längre, min hjärna håller på att förvandlas till pölsa! Vilka fler skador kommer jag inte att få ju längre sjukdomen fortskrider? Ordet demens snurrade i huvudet (ja, jag är lagd för katastroftänkande) och jag kände paniken stiga. Till sist somnade jag och när jag vaknade så kom jag på att jag visste hur jag skulle få fram medianvärdet, så jag tog fram mina feberkurvor igen och var mycket nöjd med mig själv.
Slutsats: Jag kanske inte har kvar alla de funktioner i hjärnan som jag är van, men jag har fortfarande förmågan att hitta lösningar till många av de problem jag ställs inför om jag inte stressar upp mig för mycket. Kanske är det så jag får tänka, åtminstone när jag har dåliga perioder.

tisdag 29 januari 2013

Hur det började


Sommaren 2011 kände jag mig så himla sjuk. Om det var en influensa eller kraftig förkylning eller om det berodde på det där ilskna fästingbettet på armen som hettade och var rött i ett par veckor vet inte jag, men däckad var jag. Så småningom gick jag till doktorn och bad om borreliatest för säkerhets skull. Han ville inte ta nåt för det var så osäkert att det skulle visa rätt i alla fall och märket på min arm var inte borrelia, det var han bergsäker på.

Sen följde den ena infektionen efter den andra, jag hade ibland en friskdag emellan, men oftast inte. Tja, det måste gå över förr eller senare, tänkte jag och försökte köra på som vanligt. Livet tar ju inte paus. Bit ihop bara!  (Jag blir väldigt benägen att ta till klyschor när jag ska vara käck …)
Och dottern började skolan. Stor grej. Sonen fick lära sig att bli lämnad ensam till dagmamman. Stor grej. Och så hade jag ju studierna. Man ska inte gnälla, så det gjorde jag inte, utan ville utnyttja möjligheten till LIVETS CHANS. Att få plugga något som jag tyckte var så vansinnigt kul och dessutom på distans, vilket gjorde att jag kunde hämta barnen tidigt och ha dem hemma när de var sjuka, se till hushållet och ha maten färdig när maken kom hem, ta hand om hönsen, hänga tvätten ute så det luktade sådär ljuvligt fräscht om lakanen, odla tomater och … ja, och vara sjuk då. Men det kom liksom i sista hand när jag höll på att förverkliga Projekt Livslycka.
 
 

 

Välkommen till min blogg!


Precis som för så många andra så händer det så mycket, både förutsett och oförutsett i livet. Det är det den här bloggen kommer att handla om. Jag är fru, mamma, förskollärare/lågstadielärare, natur- och trädgårdsälskare, hantverksfrälst,aspirerande författare, djurgalen och en hel del till som jag nog har glömt. Jag är också långtidssjukskriven med förmodad ME/CFS, en neurologisk sjukdom som gör att jag behöver ligga ner utan att röra mig större delen av dygnet.
Tanken med att blogga är delvis att försöka minnas vem jag var innan jag blev sjuk och lära mig se att livet fortfarande pågår. Förhoppningsvis kommer jag också att kunna se att jag kan vara delaktig här och var och inte bara se på medan livet pågår.