onsdag 30 januari 2013

Matematiken som fösvann

Ett av mina jobbigaste symtom förutom tröttheten är att hjärnan inte hänger med. Jag har fått koncentrationssvårigheter och problem att stava. Vissa dagar kan jag inte formulera mig utan tappar ord och jag har också fått dyskalkyli. Eftersom jag har en sån dag idag fortsätter jag att klistra in sånt jag skrivit tidigare:

Hösten 2011. I distanskursen i psykologi jag läste ingick en 7,5poängskurs i statistik och forskningsmetodik. För er som inte har behövt bekymra er om statistik kan jag berätta att det handlar om att med siffror eller i olika diagram beskriva sina forskningsresultat så att det går att matematiskt jämföra med andras resultat. Jag hade läst en del statistik året innan och det hade gått om inte lekande lätt så hade den i alla fall inte berett mig några problem. Men nu!  Jag rörde ihop den stackars statistiken något gruvligt och kunde inte hålla isär vilka formler som skulle användas i vilket sammanhang och trots att jag pluggade från att jag lämnat barnen i skolan och hos dagmamman fram till tre, hela kvällarna och hela helgerna så gick det bara inte in. Jag förberedde mig för hemtentan genom att göra övningsuppgifter och diskutera med mina pluggkompisar, men kunde inte lösa någon enda utan att titta i facit.

s = \sqrt{\frac{(n_1-1)s^2_1 + (n_2-1)s^2_2}{n_1+n_2} },


s_1^2 = \frac{1}{n_1-1} \sum_{i=1}^{n_1} (x_{1,i} - \bar{x}_1)^2
 
När tentatillfället kom hade jag hög feber och samma symtom som jag hade den gången för tjugo år sedan då jag låg i körtelfeber: löjligt svullna lymfkörtlar, ont i halsen, svårt att andas och ont precis överallt. Men tenta skulle jag, så maken tog barnen och gick på bio och jag dukade upp dator, kaffe, nästdukar, alvedon och den litteratur jag fick använda och slog mig ner. Fyra timmar senare hade jag lyckats fylla i svar på hälften av uppgifterna och var tvungen att trycka på ”lämna in”. Om jag fick full pott på dem skulle jag vara godkänd.

Det visade sig att jag inte hade klarat en enda uppgift.
 
Inget sudoku
Ett av våra söndagmorgonsnöjen har varit att dra ut på frukosten, sitta kvar med kaffet och lösa sudoku tillsammans, maken och jag. Inte rusa sta och börja fixa och städa, inte fara ut på utflykter eller ta itu med tvätthögarna. Det är lite av en sport att lösa det med bläckpenna dessutom. Men något hände, jag vet inte när, och jag kunde inte komma med några förslag ens till enkla sudoku. Det var som om jag visserligen kunde tänka på ena ledden men inte den andra samtidigt. Antingen kunde jag se att något fungerade vågrätt eller lodrätt, men att tänka vågrätt, lodrätt och inom rutan samtidigt var omöjligt.
 
 
 

Jag vill inte riktigt kalla oss mattenördar, men … eller jo, lite grann: vi kan tycka att det är hur kul som helst att räkna ut hur många små gulliga kycklingar man måste döda för att få ihop dun till ett täcke om man kan antas få en deciliter dun från varje (det roliga är alltså inte att kycklingar i verkligheten dödas – eller ännu värre: plockas levande, utan de fiktiva dunbollarna) eller hur tung tältduken är på en cirkus om en kvadratmeter antas väga xx kg och diametern på tältet är yy meter osv.
   
 Den här lilla kycklingen blev inte duntäcke, men väl coq au champagne såsmåningom
En vacker dag fungerade inte överslagsräkningen. Och hur gör man egentligen när man dividerar? Jag visste jag att jag hade kunnat minst två sätt att dividera (jag har ju för sjutton undervisat i matematik!), antingen ställa upp en trappa eller genom kort division, men plötsligt var det omöjligt att få till. Förresten försvann nöjet med alla dessa absurda uträkningar eftersom jag inte längre kunde avgöra vilket räknesätt jag borde använda.
Inför ett läkarbesök för ett tag sen, hade jag gjort en feberkurva som jag ville räkna ut medelvärdet på. Jag hade haft temp på mellan 37,5 och 38,4 och fick fram medelvärdet 6. Insåg att något kanske inte stämde, men hur jag än försökte så kunde jag inte komma på hur jag skulle bära mig åt, inte ens när jag använde miniräknare. Det var helt enkelt för många tal att hålla rätt på för att jag samtidigt skulle kunna förstå vilket räknesätt jag skulle använda.
Jag grät en skvätt och tänkte att nu är det kört, jag klarar inte ens mellanstadiematten längre, min hjärna håller på att förvandlas till pölsa! Vilka fler skador kommer jag inte att få ju längre sjukdomen fortskrider? Ordet demens snurrade i huvudet (ja, jag är lagd för katastroftänkande) och jag kände paniken stiga. Till sist somnade jag och när jag vaknade så kom jag på att jag visste hur jag skulle få fram medianvärdet, så jag tog fram mina feberkurvor igen och var mycket nöjd med mig själv.
Slutsats: Jag kanske inte har kvar alla de funktioner i hjärnan som jag är van, men jag har fortfarande förmågan att hitta lösningar till många av de problem jag ställs inför om jag inte stressar upp mig för mycket. Kanske är det så jag får tänka, åtminstone när jag har dåliga perioder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar