torsdag 28 februari 2013

Krasch

Jag har varit för överambitiös igen, säkert inte för sista gången. Dels har jag skrivit för mycket, det hade jag på känn, dels har jag suttit upp ganska många timmar de senaste dagarna i stället för att ligga ner, och det kan spela in. Och igår, bara för att jag kände mig rätt ok och allvarligt började övrerväga om jag inte har blivit frisk ändå, så färgade jag håret med mitt nya ekologiska örtfärgmedel och det var inget för en person med ME/CFS, ska jag säga: stå upp med armarna över huvudet och smeta in färgen, sitta upp medan den satt i (två timmar, så länge har jag nog inte suttit upp sedan före jul), och sedan duscha bort den, vilket betyder hårtvätt i närmare 20 minuter. Har jag nämnt att hårtvätt och tandborstning är bland det jobbigaste man kan utsätta sig för?


Så det blev en eländig start på mitt nya kemikaliefria liv: kan nästan inte gå, spaghettiben och darrar i hela kroppen. Huvudvärk, ont i ryggen, iskalla fötter, ljudöverkänslig, feber /fast det har jag ju alltid), lufthunger och totalt, totalt slutkörd. På med ögonmasken igen!

onsdag 27 februari 2013

Sjukdomsinsiktens faser del 2

Bra för läkaren, bra för dig
Lite säljsnack för just den här tankemodellen (tänk om någon läkare läser det här!):
Läkare är också människor. Läkare vill gärna läka, det är deras jobb, och när det inte går kan det vara mindre kul även för dem. De blir också frustrerade över motsägelsefullheten i ME/CFS. Du ser frisk ut men är sjuk. Proverna ser normala ut. Ibland har du energi, ibland kan du inte gå. De kan ha kulturella fördomar eller andra stereotypa värderingar kring kronisk sjukdom, vilket FFTM/FFTP är ett verktyg att bemöta. Den här modellen erkänner och utnyttjar läkarens personliga engagemang i bedömningen och behandlingen av patienten.
Modellen är vad man kallar ett paraplyparadigm som inkluderar en mängd bedömnings- och behandlingsmetoder. Den föreslår också tekniker för att föra individer och deras närstående genom faserna. Tänk vad bra det vore att få den hjälpen!
Tillbaka till oss själva igen:
Vi patienter med kroniska sjukdomar är inte en homogen grupp – inte ens patienter med samma diagnos, det må vara ME/CFS, cancer, depression, reumatism, fibromyalgi eller något annat men följer ändå FFPMs fyra faser. Dina fysiska, känslomässiga och sociala behov i de första stadierna av den kroniska sjukdomen kan vara helt annorlunda än om du varit sjuk många år. Det kan vara en trösterik tanke: du förändras och det är inte statiskt även om det är kroniskt.
När du befinner dig i fas 1 är du vanligtvis så överväldigad att läkaren har svårt att utföra många interventioner – även om flera är önskvärda. Du är i Krisfasen och när människor är i kris kan de inte göra mer: de behöver göra mindre! Här vore det bra om läkaren skapade ett team. Läkaren kan remittera till kurator/terapeut som kan hjälpa dig att komma på hur du ska handskas med traumat i fas 1-krisen, och kanske arbetsterapeut, sjukgymnast eller socialtjänst, som kan bedöma din aktivitetsnivå och hjälpa dig och dina anhöriga med de anpassningar ni kommer att behöva göra. 
I första hand behöver läkaren behandla krisen tillsammans med de fysiska symtomen. Du har tur om allt det här sker av sig självt, det kan vara bra att fråga efter det.
Det hjälper också att fokusera på mycket små och enkla aktiviteter, vanligtvis att ta hand om sig i vardagen. Om du klarar av att pyssla om dig, eller låta någon annan göra det gör själva omvårdnaden att du mår lite bättre mitt i alltihop och kanske inte behöver bli så deprimerad dessutom. Se en bra film om du orkar, titta på en vacker blombukett, lyssna på fem minuters musik: fyll hjärnan med de positiva intryck den orkar med. INTE FÖR MYCKET! Och om du känner dig lite omvårdad så kanske du klarar av att genomföra de övriga insatserna, särskilt medicinska.
Det är mindre troligt att du kommer att genomföra fysisk terapi eller träning just nu, patienter i fas 1 är ofta för sjuka och kan även vara sängbundna.  Det kan leda till att du inte orkar samarbeta, du kommer inte att förbättras och alla blir frustrerade. Kan du så är det bra, men bli inte förtvivlad över att inte klara av det. Att ge fas 1-patienter för många interventioner kan faktiskt förvärra situationen.. Därför bör läkare till fas1patienter bara försöka att introducera det absolut nödvändigaste tills patienten stabiliseras i fas 2.
 
När du befinner dig i fas 2 kan du överväga bredare aktivitetsområden, inte enbart din ADL.
(ADL är aktivitet i daglig livsföring. Hur du klarar av sådant som äta, gå, toalettbesök, duscha, kommunikation, laga mat osv.)
Du kan fortfarande ha stora problem med fysisk träning. Träning är nyttigt för de flesta människor, men om en du har svårt att gå i två dagar efter något så grundläggande som att gå uppför trappan är det såklart svårt för dig att överväga att delta i ett träningsprogram. Tilläggas bör att vid ME/CFS är fysisk träning ofta att betrakta som direkt skadligt, även om det är bra att bibehålla rörlighet och styrka i den mån det går.
 
I fas 2 är det bra om läkaren särskilt uppmärksammar din familj, vänner och (om tillämpbart) arbetsplats/skola. När du först blev sjuk fick du kanske mycket stöd från människor omkring dig. När sjukdomen kvarstår och du inte frisknar till kan familj och vänner reagera med att bli arga och frustrerade. Många har tagit på sig extra uppgifter för att hjälpa dig och de kanske vill slippa ifrån vad de trodde bara var en tillfällig plikt.
 
Det är inte ovanligt att man som sjuk i det läget försöker verka friskare än man är eftersom det är det som förväntas av dig. Om du försöker göra mer än du klarar av kan du orsaka ett återfall. Därför behöver din läkare/kurator vara observanta på hur din omgivning reagerar och höja en varnande hand om du inte klarar det själv.
 
Det är också skönt om din läkare inte uttrycker frustration över din brist på gensvar på de behandlingar som satts in. Om fas 2-patienter tror att en läkare blir frustrerad över hans/hennes brist på tillfrisknande kan de börja försöka underdriva sina problem eller till och med felrapportera. Du kanske försöker tycka att varje medicin gjort underverk och att du känner dig som en ny människa efter varje doshöjning, men tråkigt nog kanske den kicken bara varar över själva läkarbesöket och kanske någon dag till, så försök vara realist även om du önskar väldigt starkt att något ska fungera.
 
Ett tecken på att du nått den relativa stabiliteten i fas 2 är att de börja söka kontakt med andra med samma diagnos och att du söker alternativa, ”bättre” behandlingar som du tror ska ge dig den hjälp som den klassiska sjukvården inte lyckas med. Även dina anhöriga hoppas förmodligen starkt att du ska hitta en metod eller ett preparat som åtminstone ska lindra dina symtom  (eller så skakar de bara på huvudet ...). Eller så tycker du att din läkare har kläckt ur sig något som vittnar om en ovanligt cynisk inställning eller kanske har sagt att du borde ut och träna och du känner att du förlorar förtroendet för honom/henne. Därför är det vanligt med läkarbyten i den här fasen.

tisdag 26 februari 2013

Sjukdomsinsiktens faser del 1

Fennells fyrfasmodell (FFPM)
Patricia A.Fennell  är expert på kroniska sjukdomar och har i sin forskning fokuserat på hur upplevelsen av kroniska syndrom och trauma påverkar den psykologiska, sociala och fysiska upplevelsen för patienter och familj. Hon har identifierat de faser patienter med ME/CFS och andra svårt handikappande kroniska sjukdomar går igenom och här försöker jag redogöra för dessa.

När man drabbas av en kronisk sjukdom som ME/CFS är det inte bara sina symtom man måste tackla. Att kroppen inte orkar, utmattningen, sjukdomskänslan, förändringar i kognitiv förmåga, immunförsvar, värmereglering etc, är kopplat till själva sjukdomen. Att inse att man inte längre klarar av vissa saker på samma sätt som tidigare är en annan sak man måste lära sig handskas och leva med. Det kan vara vardagssysslor, arbete, relationer till familj, vänner och arbetskamrater , det kan vara fritidsintressen eller sport. Det tar på självkänslan att inte kunna prestera inom de områden man är van att vara duktig, att inte räcka till för sina egna eller andras förväntningar och att försöka förlika sig med tanken att allt det gamla är just –gammalt.
Det handlar om att omdefiniera sig själv och sin verklighet och det är en lång och oftast svår process. Tyvärr stannar inte världen upp och väntar in dig, utan sjukdomsinsikt måste växa fram samtidigt som ovissheten om framtiden tär på krafterna. känslan av att hänga i luften finns samtidigt som både du själv, läkare, försäkringskassa och arbetsplats kräver svar och kan känna frustration över att du inte blir bättre. Samtidigt finns resten av din gamla värld kvar runt omkring, där livet måste gå vidare. Har du barn så ska de ha rena kläder och gå till skolan, din partner vill ha lite ömhet och uppmuntran och inte bara se dig som en sjukling, du behöver försörjning, pensionspoäng och någon måste ju handla maten. Inte konstigt om du försöker och försöker, men drabbas av återfall eller skov. Inte konstigt om du har svårt att ta till dig hur allvarligt läget verkligen är.
Det är inte ovanligt att man får det som kallas en sekundär depression när man fått en svår sjukdom. Det är inte ovanligt att man känner ångest inför hur det ska gå. Och det är inte ovanligt att man reagerar med förnekelse eller tror att man har blivit hypokondriker eller rent av galen. Allt det är normala delar av processen att börja förstå sin sjukdom och hur den påverkar ens liv. Det är inget mindre än ett trauma.
Det du måste göra, mitt i allt det här, är inget mindre än att hitta ett nytt sätt att leva.
 
Fennells Fyrfasmodell (FFPM)
Ett sätt att se på hur människor tar till sig och utvecklas i vetskapen om att ha fått ME/CFS eller andra kroniska diagnoser är Fennells fyrfasmodell, FFPM. Forskare har funnit att man går igenom fyra faser av anpassning när man drabbas av i kronisk sjukdom och trauma.
Fas 1 börjar där du själv börjar hantera vetskapen och beskriver den väg du går tills du i slutet av fas 4 har funnit ett nytt sätt att leva och har accepterat din sjukdom.
·         I fas 1, Kris, börjar du din resa sjukdomsutbrottet, som kan vara ett specifikt utbrott, till exempel efter infektion, eller ske gradvis, till en akutperiod när du vet att något är allvarligt fel.. Du kanske märker att mer och mer är fel på dig och har svårt att tolka exakt vad, famlar efter diagnoser och prover som ska visa vad det är för fel på dig. Eller så har du haft ”tur” och fått en snabb diagnos och sitter där med beskedet i hand. Din och vårdgivarens / läkarens uppgift under den här fasen är att hantera denna känsla av brådska (urgency) och trauma.
·         I fas 2 Stabilisering, märker du att du misslyckas, ibland upprepat, att återgå till det normala oavsett interventioner eller beteenden. Uppgiften i den här fasen är att påbörja stabilisering och omstrukturering av livet.
·         I fas 3, Resolution, förstår du på djupet att ditt gamla liv inte kommer tillbaka. Tidigt i denna fas upplever de flesta en stark existentiellt förtvivlan. Uppgiften i den här fasen är att börja ta reda på vem du nu är, eftersom du inte längre är den du var och börja utveckla en ny meningsfull filosofi.
·         I fas 4, Integration, definierar du en ny bild av dig själv där sjukdomen kan vara en viktig faktor men är inte den främsta faktorn i ditt liv. Att integrera sjukdomen i ett meningsfullt liv är det mål du söker i den här fasen.


Inom varje fas belyser FFPM tre aspekter: fysisk/beteendemässig, psykologisk och socialt/integrativ. Upplevelsen av kronisk sjukdom är inte densamma över tid. Dels upplever du sjukdomen olika beroende på vilken fas du befinner dig i, dels kan förändrade sociala, medicinska, psykologiska eller andra omständigheter som inte nödvändigtvis har med sjukdomen att göra, få dig att röra dig framåt eller bakåt i faserna flera gånger under din livstid.

Med hjälp av ett verktyg som heter The Fennell Phase Inventory (FPI)™ kan läkare, terapeuter och forskare avgöra i vilken fas patienten befinner sig och även mäta rörelse inom faserna som respons till behandling eller ändrade omständigheter. Om de skulle använda sig av den, vill säga. 

Att se på sjukdom som en modell
Nu ska vi bli lite teoretiska ett tag: Oftast har man en bild av hur ett sjukdomsförlopp går till: Man blir sjuk, får behandling, blir frisk. Eller man blir sjuk, får behandling och får ett men, till exempel förlorar en kroppsdel, men blir frisk. Eller sjuk, behandling, dör.
Det är sjukdomsmodeller med linjär riktning. De flesta sjukdomsmodeller är sådana: de beskriver akuta tillstånd där sjukdomen följer ett enkelt mönster. Så fungerar det inte med ME/CFS och många andra kroniska syndrom. FFPT, (som är den behandlingsmodell som har sin grund i FFPM), fångar I stället in det motsägelsefulla, fluktuerande, cykliska och långvariga i kronisk sjukdom som ME/CFS. Den integrerar traumabehandling som en grundläggande komponent.

Man rör sig framåt och bakåt mellan faserna. Många människor med kronisk sjukdom fastnar i ett ekorrhjul av fas 1 Kris/fas 2 Stabilisering för att de inte får hjälp att komma förbi den vanliga modellen av sjukdom (där bot förväntas följa på sjukdom).
Varje gång man upplever en platå eller en förbättring uppfattar man det som en signal att man blir friskare. Det gäller förresten dig själv, men även familj, vänner, arbetskamrater och läkare. Du försöker återvända till ditt gamla liv bara för att få ett återfall som sätter igång en ny Kris. Även de som nått fas 4, Integration, kan hamna i fas ett om en annan sjukdom eller en allvarlig livskris tillstöter. Skillnaden är att då har du lärt sig att röra dig mellan faserna, så du har lättare att komma igen och gå vidare.

Källa:

fortsättning:
http://medanlivetpagar.blogspot.se/2013/02/ffpm-del-2.html
 

Acceptansutveckling?

Det vore så bra om det fanns en manual: ”Så här funkar det att få en kronisk sjukdom. Du kommer att gå igenom de här faserna av förnekelse, vrede, sorg och resignation tills du når ett stadium av acceptans. Det följer inte heller ett linjärt mönster, utan så fort du trodde att du sörjt färdigt så kan en ny sorgeperiod komma. Eller en lugn. Eller vrede. Och den kan vara fem minuter eller en vecka. Och du kommer att tro att det inte är kroniskt. Och sedan tro att det kanske är det i alla fall. Och du kommer att vara besatt av att söka kunskap om sjukdomen. Och du kommer att söka alternativa behandlingar som kanske gör dig frisk. Trots att det inte går. Man kan se det som en spiralform där du behandlar och fördjupar din förståelse för problematiken lite mer för varje gång den aktualiseras. Du kommer att tro att du har blivit galen, men lugn, det har du inte. Det är så här det funkar.”
Märk väl, någon sådan manual har jag inte fått, det här var bara vad jag tyckte att det borde stå.
Men så gick jag in på pubmed och hittade något som heter FFPM, fyrfasmodellen och så googlade jag lite och fann att det finns en hel del skrivet om det. För sjukvårdspersonal. Men jag som patient vill ju också veta att det här är normala faser jag går igenom, så nu ska jag försöka göra den manualen själv. Har ägnat alldeles för lång tid att försöka översätta en del fakta från engelska, så jag känner mig som om jag hade huvudet i en ganska immig glasburk, så mitt bidrag får vänta till en annan dag för omarbetning till patientperspektiv.

söndag 24 februari 2013

Saker att glädja sig åt

För många år sedan fick jag tipset att varje dag lista fem saker jag var tacksam för. Det var min gamla kompis Oprah som sa att en sån sak i längden kan förändra ens liv. Hur som helst har jag i gjort det, periodvis, i dagböckerna om inte annat. Nu fortsätter jag här:
  • Igår var vi på middag hos goda vänner, det var första gången jag var iväg på middag på månader. Och de är toppen, det är inget konstigt om jag går och lägger mig på soffan med en kudde över huvudet en stund. Tack!
  • Å det är så härligt att solen skiner så starkt!  
  • Vi har ett så soligt och trevligt sovrum, att tillbringa förmiddagen i sängen medan Maken var i skidspåret och barnen lekte tyst där nere kändes som ren ljusterapi.
  • Har lyssnat på musik en stund, och inte vilken musik som helst: Maria Stuarda ... Jag lyssnade på ett par arior på låg volym och fick gåshud på hela kroppen när jag låg där i solen. Det märkliga är att det är nästan bara på Donizetti jag reagerar så fysiskt, kan nån förklara det?  Här Monserrat Caballe, ta dig några minuters minibrejk, blunda och lyssna:


  •  Dottern och jag tog stövlarna på oss för att göra lite fint i hönshuset. Arbetsvillig som hon är kan hon med viss handledning tömma redena, mocka och sprida nytt strö.En bit av takpappen hade blåst av, så jag försökte få bort snön från den delen (ca 1/2 kvm) så den inte skulle smälta ner i isoleringen. Och så fyllde jag på fröautomaten, sen var det nog. Men glädje: det hela tog 12 minuter och jag blev visserligen rejält andfådd och svettig, men jag har inte kraschat!
Nu dags för återhämtning.

Lägesuppdatering fyra timmar senare
Har inte precis kraschat men:
Humörsvängningar som jag inte haft på länge: skrek på hjälp för att jag inte fick vara ifred och vila vilket ledde till förkrossad Dotter. Maken fångade upp henne med oändligt tålamod. Blev dessutom skogstokig på alla kaplastavar och kojor och blodpuddingsbitar i mattan och trolldegsangrybirdsar som fyllde vardagsrummet och skulle gärna ha hivat allt genom fönstret om jag bara kunnat. Ibland är det extra frustrerande att inte ha fysiken för ett sjysst utbrott ...
Har galet ont i halsen - halsflussont.
Grus i ögonen, hjärtklappning.
Lite ledsen över att jag är en hemsk människa. Fick ett självdestruktivt ryck och började städa.

lördag 23 februari 2013

Kommentarer

Jag blir så himla glad över min statistik här, igår hade jag över 50 visningar! Blir jätteglad för kommentarer också, hint,hint.

File:Face-grin.svg
Suddig men glad!

fredag 22 februari 2013

Om att få en kronisk sjukdom

När jag första gången diskuterade min eventuella ME/CFS med min läkare var det med mycket kluvna känslor jag hörde vad hon trodde. Visst vore det oändligt skönt att få en diagnos, och veta vad jag har att rätta mig efter, men att få en stämpel i pannan med ”funktionshindrad resten av livet” är  kanske ingen höjdare.
Jag hade redan läst på en hel del och visste i princip vad ME var och jag minns att jag tänkte att det viktigaste just nu var att få rätt behandling. (Dvs att inte skickas ut i joggingspåret igen, till exempel.) Jag tänkte också att ja, det är inte det värsta som kan hända. Jag kan säkert hitta en funktionsnivå där både jag och familjen kan tycka att livet är gott. Jag är ju redan en riktig hemmaråtta och älskar att fika, nu får jag gott om tid för det!

I de texter jag mötte på internet (jag googlade så mycket jag orkade) jämfördes ME med svår cancer eller slutstadiet på aids: det är så svag man känner sig. Jag har ändå svårt att ta det till mig, för det måste ju vara skillnad att veta att man är döende och att veta att man ska leva många år till och jag tror att det i hög grad påverkar hur man uppfattar sig och sin situation.

Efter några månader började jag känna mig väldigt besvärad av och trött på mina kognitiva problem. Matematiken som förvann, språket och närminnet, det skämdes jag för. Jag antar att det påminner om att få en hjärnskada, det är bara det att hjärnskadan är olika svår olika dagar, även om den alltid finns där i bakgrunden.

Jag har många gånger tänkt att om jag råkat ut för en olycka och förlorat benen hade det varit en helt annan sak. Då hade sjukvården skyndat till och jag hade fått både terapi och rehabilitering, jag hade fått en rullstol eller proteser så att jag kunde leva kvar i samhället och inte minst: folk hade sett vad det var för fel på mig och jag själv hade sett vad det var för fel på mig och jag hade kunnat ge mig själv ett helt annat bemötande.  Jag hade fått en blombukett med ett uppiggande kort. Av någon enda, åtminstone. Inte för att jag inte uppskattar det stöd jag får, vilket inte är lite, utan min poäng är att det hela hade varit lättare att begripa för alla inblandade. Tragiken i att förlora sin funktionsförmåga hade blivit tydlig och osynligheten i själva handikappet är en egen komponent som måste tacklas.

File:Vacuum cleaner.jpgDet finns en norm för vad som är ok att gnälla över, ok att sörja: ett förlorat ben är tragiskt, att förlora förmågan att skriva en bok – so what, de flesta skriver inte böcker. Förlorar man förmågan att dammsuga blir det mer komplicerat än man kan tro: Det är visst helt ok att komma med såna kommentarer som ”orkar du verkligen ha det så här rörigt?” Och ”du kanske inte ska berätta på bloggen att ni har en städerska som kommer varannan vecka, det kan sticka i ögonen på folk.” Hallå, om jag hade varit ensamstående hade jag kunnat få hemtjänst!
Jag är så otroligt tacksam och lättad över att vi faktiskt kan ordna hjälp, för så här är det: jag har fått en kronisk sjukdom! Och även om jag inte ligger hemma och gråter över det hela dagarna så ställer det faktiskt till det!

 

Visst kan man se det som tragiskt: jag var aktiv, kreativ och rätt skärpt, om jag får säga det själv. Stark och driftig och ganska praktiskt lagd också. Jag kunde en hel massa som jag inte kan nu. Tack och lov att inte självkänslan enbart mäts i prestationer längre, vilket jag lärt mig genom ett antal års terapi, utan jag kan känna att jag är samma person som tidigare, jag kan skapa mig en meningsfull tillvaro och jag kan leva med att dagarna ser ut så här nu. För det är det som är grejen: så här är det nu.

Ja, så här är det just nu, men det är inte statiskt. Inte bara det att dagsformen varierar, jag är också relativt nyinsjuknad (1,5 år), är ju på väg upp ur den värsta hjärndimman. Igen. Jag kan ju till exempel skriva det här, det hade jag inte kunnat för två månader sedan. Och får jag en kraftig förkylning eller jobbar för hårt så kan jag det inte igen. En period.

Både läkaren och andra har dessutom varit väldigt snabba med att framhålla att den här diagnosen inte betyder att livet är slut, det finns de som blir helt återställda (ca 6%) och många kan jobba åtminstone litegrann. Ja, det vet jag väl, men detta KANSKE betyder inte bara hopp, det betyder också att jag inte kan ta in hur allvarligt läget är, för tänk om jag blir frisk om ett år eller om tio år, har jag inte oroat mig i onödan då? Eller om det verkligen blir så att jag ligger kvar på ungefär den här funktionsnivån (ligga > 20h/dygn), om jag inte tillåter mig att landa i det, vad ska jag då ha för mig i ett år eller tio år eller de närmaste 40?

Jag försöker vara här och nu, se en sanning i vitögat som eventuellt inte är sann, förhålla mig till något som bara med 94% sannolikhet kommer att hindra mig från att leva ett normalt liv, jamen  vad fanken, en bilolycka eller att förlora ett ben eller två – jag kanske är för drastisk? Jag menar bara att det inte är så himla lätt alla gånger. För nån av oss.

Dartanjangdag

Idag är jag mer Dartanjang än på länge:
  • konstiga ryckningar i vänster lår, det har hållit på i tre timmar nu så fort jag slappnar av. Känns som en tensapparat.
  • utmattningsvärk i högerarmen: har legat och tittat på monsterhighdockor på nätet med Dottern en kvart och scrollat ner = övertrött i armen ...
  • illamående efter frukosten, jag tror jag dessutom har blivit överkänslig mot varma drycker, klarar bara morgonteet om det är fesljummet.
  • svårt att läsa tidningen.
  • tror däremot inte att jag är Hjortfot eller målare/rörmokare etc ...
Bästa Barbro Lindgren som kan skoja om livets lite svartare sidor!

 
 

torsdag 21 februari 2013

Jag pacear och pacear ...

Min pacing fungerar sådär, kan jag säga.
(Ska förklara utförligare en annan dag, men i princip går pacing ut på att hushålla med orken.)
Först försökte jag mig på att ha fem minuter aktiv tid (vara uppe) per timme. Blev sämre. Sen försökte jag ha en riktigt lång sammanhållen viltid. Låg och i princip gjorde ingenting utom att titta på ljudlös tv. Blev långsamt bättre. Började fylla på med för mycket under viltiden, eller om det är det att vattkoppor och förkylningar har gjort hemmet mindre vilsamt. Trots att alla gjort allt för att ta hand om barnen så att jag ska få min vila så blir jag sämre och sämre. Det är aldrig tyst i huset, jag måste vara beredd att torka en rumpa eller svara på en fråga. Och så vill jag ju så gärna själv kunna bjuda ett sjukt barn på en stunds gos.

Jag har försökt hålla ett grundschema:
7-8
Klä på mig. Familjen ska ha frukost, barnen kläder och de ska komma iväg, jag äter med dem och hjälper till m ytterkläder etc.)
8-15.30
Ligga ner, titta lite tv, skriva/läsa på datorn, yogaandas, blunda, etc. med avbrott för wc, lunch och släppa ut höns. Inget mer.
15.30-19     
Ligga ner så mkt som möjligt: umgås liggande med barnen, laga middag, gå undan o vila lite om d behövs.
19-19.30      
äta middag m maken,
19.30-20.30
Antingen lägga mig m barnen el. i soffan
         -22
ligga på soffan, titta tv, umgås lite m maken

Schemat håller inte: redan kl.8 är jag helt slut. Svettas och har yrsel och dyker ner i soffhörnan. På en MEgrupp på facebook har jag fått förklarat för mig att det är en krasch -jag som trodde det var så jag reagerar när jag blir lite trött, något att lyssna på men inte nödvändigtvis undvika. Det är faktiskt svårt att veta vad som är vad, terminologin är inte helt lättydd. Hur som helst.
Problemet kan vara att jag har tagit för lite absolut vila, för långa pass med tv och ffa datorn.
Ändringar:
7-8          Som tidigare men lära barnen packa väska etc själva. Inte lägga fram deras kläder. Inte äta själv utan gå o lägga mig den stunden äta kan jag göra vid 8.30
8 -15.30  som tidigare men 8-8.30, 10-10.30, 12-12.30 och 14-14.30  bara blunda o yogaandas.

Behöver nån sorts timer som påminnelse. Finns kanske i telefonen? Har bett mamma skaffa en sovmask. Det finns en jättelyxig sort som heter Daydream Swarovski Crown som jag tänker önska mig i födelsedagspresent, men så länge duger en vanlig svart från Granit.
Snygg, eller hur!


Nu när jag skrivit det här i stället för att ha absolut vila, har jag fått tokvärk i högerarmen. Dags att blunda!

onsdag 20 februari 2013

Att rehabilitera en förmodat utbränd 2012

Juni-augusti 2012

Nedslagen av att jag inte fått minsta hjälp att söka någon form av rehabilitering lade jag upp min egen plan. Började med att kolla upp Vidarkliniken och vilken typ av rehab som brukar erbjudas utbrända, Samtidigt började jag överväga alternativa diagnoser. Eftersom jag hade ständig feber eller var subfebril började jag googla på det och gick och frågade Dr R vad han trodde om det kunde vara ME/CFS. Det tyckte han lät troligt med tanke på de symtom jag hade, men att ett av kriterierna var att man skulle ha haft den extrema tröttheten i minst sex månader.
"Vila över sommaren och försök börja träna" var hans tips, så får vi se hur du mår när halvåret har gått.

Min plan för sommaren var som följer:

Att göra: Gå en promenad varje dag. Börja med gåstavar så att jag håller balansen. Göra avslappningsövningar och börja med mindfulness. Pilatesövingar så fort jag orkar. Sitta i skuggan av sjöboden och titta på vågorna. Fylla hjärnan med positiva, rofyllda upplevelser som musik och vacker natur. Njuta av min trädgård även om jag inte orkade göra något i den. Be om barnvakt och städ-och diskhjälp. Någon som dammsuger lite, eller plockar. Jag ska börja med allt det här om några dagar, om några veckor, jag måste bara bli lite starkare först, så att jag orkar hålla i en gåstav.
 


Att inte göra: Inte gå in på mina kurser på datorn/högskolan. Inte anstränga hjärnan. Inte gå in på PubMed och PsychInfo och söka aktuell forskning. Inte söka alternativmedicinska behandlingar. Inte utsätta mig för stimmiga miljöer, inga köpcentrum, Legolandresan som vi planerat får anstå.  

Inte-punkterna var lätta att följa, jag åkte till Ön och tog barnen med mig, somarlovet hade just börjat. Mamma, pappa och Bästa Moster lovade ständig assistans. Maken jobbade ett tag till men kom ut till helger och långsemester. Jag låg till sängs eller satt på glasverandan med den underbara utsikten. Sov, sov, sov. Lapade sol och sov. Åt och sov. (Hade fått två sorters sömntabletter)
I stället för Legoland blev det en resa till Kolmården som jag prompt ville åka med på. Jag vågade inte släppa iväg familjen, jag var säker på att de skulle dö i en bilolycka om jag inte var med. (Kanske lite absurt kontrollbehov? ;-)
Vi löste det så att jag låg och lyxade på hotellrummet medan de gick på djurparken, sen umgicks vi till middagen. Ja, eller rättare sagt, jag satt med öronproppar på och svalde maten fort för att sedan fly den stimmiga hotellmatsalen. Om jag kunde svälja, just den perioden hade jag svårt med sväljreflexen, maten stannade ofta i strupen och jag blev tvungen att försöka kräkas för att inte kvävas. Mkt otrevligt.
Vilan och solen, om inte annat, hade resultat. Jag kunde sitta uppe nästan hela dagen.  
Framåt augusti orkade jag hålla i en stickning en stund, vilken lycka! Och ungefär samtidigt kunde jag läsa om romaner jag gillade. Allt gick åt rätt håll, långsamt så man såg ingen skillnad från vecka till vecka, men från månad till månad. I slutet av sommaren kunde jag gå bort till mina föräldrars ställe som ligger en tio minuter ifrån oss. Andfådd och svettig, men jag kunde! Och barnen kunde leka med grannbarnen hemma hos oss om de höll sig hyfsat lugna. Bästa Y, deras mamma, tog sig an barnskocken alltsom oftast, eller fikade med mig. Och Bästa B, som med sin hjärtsvikt har all förståelse för hur det är när energin och hjärnan inte finns till pass, kom och bodde några dagar i sjöboden med sina barn och det gick också. Så jag kände mig stärkt om än långt, långt ifrån frisk när vi åkte tillbaks till stan efter sommarlovet.

måndag 18 februari 2013

Fyra ägg om dagen

får vi från våra fem hönor just nu. När vi hämtar in dem är de oftast fortfarande varma!


Maj 2012: Vad är det jag har?

Jag trodde nog att jag begrep vad det var fråga om: utbrändhet, men jag orkade inte ordna en läkartid. Jag avbokade allt den veckan utom KBTn, för jag behövde att hon sa ifrån att jag måste till doktorn. Det skulle vara så pinsamt att komma dit och få höra att det bara var ett litet virus som halva Saltis dras med. Så jag låg hela veckan och orkade inte röra mig. Och tittade på kaffekoppen utan att orka dricka. Orkade inte göra något alls, barnen var hos Bästa Moster, jag kunde bara ligga och glo och det kändes som om blicken kom långt, långt inifrån. Inga ljud. Grannen hade hantverkare i sitt badrum, det kändes olidligt bullrigt.

File:Musicians orange plugs.jpg

 
Märkligt, tänkte jag, vilken fysisk känsla det är att bli utbränd. Det var ju kroppen som lagt av, fått spunk, inte funkade. Benen kunde plötsligt glömma bort hur man går. Jag fick mjölksyra av att höja armen. Svettattacker av att sitta upp, eller ännu värre om jag försökte ta mig iväg till toaletten. Temperaturregleringen hade blivit helknasig förresten: jag med min utmärkta blodcirkulation hade plötsligt fått iskalla fötter trots att det var maj och jag hade på mig både fårskinnstofflor och täcke. Febern åkte upp och ner mellan 37,5 och 38,4, inte så stora svängningar, men det kändes. Hjärtat rusade. Jag hade yrsel till och med när jag låg ner, än värre var det om jag reste mig. Hjärnan gick på lågvarv, jag kunde inte tänka. Kraften kunde ta slut utan förvarning, flera gånger fick Maken få mig uppför trappan när jag strandat på halva vägen. Vid något tillfälle fick han lyfta mitt huvud för att få i mig vatten. Det kändes larvigt att vara så svag och hjälpbehövande.
Jag kom att tänka på Bästa B, min allra bästa och klokaste, som fick hjärtsvikt och stroke efter sin tredje förlossning.(Hon klarade sig tack och lov!) Så kände jag mig: som om jag fått hjärtsvikt. Kollade i spegeln, men läpparna var inte blåa, så syresättningen verkade fungera. Märklig astma det här, tänkte jag. Trots att jag pumpade i mig barnens Airomir fick jag ingen luft. 
Till sist tog jag kraft till mig och släpade mig till vårdcentralen, jag förstod ju att det var något som var fel, det var inte en vanlig förkylning eller nåt.
Dr T. sa att hon trodde det var utmattningssyndrom och  att det var ångest istf astma som gav andnöden, men hon skrev ut Bricanyl i alla fall. Ifall jag skulle få astma nån dag. Och om inte annat fick jag kollat att jag inte hade hjärtsvikt … (Vilket jag inte trodde på riktigt, förstås.)
Hem och låg ner igen. Kände ingen ångest, för jag orkade inte känna någonting alls just då.
Och till doktor R., min ordinarie läkare, veckan efter och fick höjd dos Citalopram och en månads sjukskrivning. Jag ville nämna att jag tycker att det här inte är en depression, det är fysiskt. Kroppen har lagt av. Möjligen, om det var som både terapeuten och dr. R sa att jag förträngde känslor, kunde jag gå med på utmattningsdepression som grundade sig i min allmänna känslighet och duktig flicka-syndrom.
Det störde mig att jag blev sjukskriven för depression och inte utmattningssyndrom. Jag tycker inte att jag har en depressiv personlighet och jag kände att det gav en felaktig bild. Dessutom kändes det rumsrenare att drabbas av utmattningssyndrom, det handlar om självbild här!
Jag hade hela tiden sedan jag fick diagnosen tidigare på våren haft känslan att doktor R. snarast trodde att jag hade en depression och därför inte orkade med studierna, medan jag tyckte att det var en övermäktig arbetsbörd i kombination med alla dessa ständiga infektioner som orsakade sjukdomen. (Jag visste ju att stress ger cortisolpåslag som knockar immunförsvaret, lite förenklat.) Jag ville inte missa möjligheten till rehabilitering och ville bli remitterad till stresskliniken. Jag skulle bara få igång kroppen först, så jag ville få komma till en sjukgymnast. Och jag ville få hjälp snabbt!  Jag hade ju studier att avsluta och snart var det sommarlov. Samtidigt ville jag bli inlagd, helst i en ljudisolerad cell. Jag var för trött för att stå ut hemma, jag var för dålig för att ha familjen omkring mig, men allt det där visslade som en mild fläkt förbi dr R.s öron.
Det var då det kom, guldförslaget. Igen.
”Jag tror fortfarande att du skulle börja med klättervägg!”
Ingen hjälp att hämta där!
Insåg; jag får ordna det här själv!

(fortsättning följer i ”Att rehabilitera en förmodat utbränd”)

 

Inbillningsfrisk?

Till vardagen som förmodat Me-sjuk hör inte bara att behöva stå ut med en del krämpor. Man behöver också lära sig sin egen kropps signaler, vilket inte alltid är det lättaste, men om man ska kunna börja utnyttja sin potentioal utan att bli sjukare behöver man se de mönster som eventuellt finns och lära sig känna igen tecken på att det till exempel är dags att börja vila. Det är en märklig känsla ifall man som jag, under alla år snarare försökt ignorera kroppens signaler.

Huvudvärk? Ta en alvedon.
Halsont? Äsch det går nog snart över.
Stukat foten? Nej det går så bra så, jag bara haltar lite …
Hungrig? Nej inte redan, då blir jag så tjock!
Nu ska jag i stället försöka registrera vad som händer, hur det känns, för att ställa det i perspektiv mot vad jag gjort nyss eller kanske i går eller förrgår. Och jag kan lova att symtomen kommer och går: en vanlig förmiddag kan se ut så här:

Kl 8.00: svettattack och yrsel (har just skickat iväg familjen och får äntligen gå och lägga mig på soffan)
Kl 8.30: Iskalla fötter trots fårskinnstofflor och pläd. (beror det på dålig blodcirkulation när jag ligger ner?
Kl. 9.15: temp 37,7
Kl. 9.30: Märklig brännande smärta i underbenen (gick jag för mycket i morse när jag plockade fram frukost? Eller hur mycket gick jag igår? Eller är det nerverna som signalerar trots att inget är fel?Är något fel?)
Kl.9.40: Begynnande huvudvärk.
Kl.10.05: Kaffesugen. Brygger kaffe. Mjölksyra i armarna när jag fyller på bryggaren.
Kl 10.10: Yrsel och svettningar, temp 38,2. (Var det för jobbigt att fixa kaffe)
Kl.10.20: Ontet i benen bättre.
Kl 10.30: Orkar ta kaffekoppen men får mjölksyra i armen. (Ska jag pusha mig eller vila? Hur gärna vill jag ha kaffet?)
Kl 11.00 Stark, dov smärta i underarmarna (Beror det på att jag överansträngt mig och fått för mycket mjölksyra under dagen?)

Oj nu har jag ont, oj, nu är det borta. Oj, jag kan inte gå. Oj, nu är det borta. Nä, nu var det tillbaka.
Inte konstigt om man får för sig att man är hypokondriker eller somatiserar. Nu behöver jag tack och lov inte hålla rätt på allt det där längre, men när jag skulle bilda mig en överblick så ...

Om hypokondri och somatiseringssyndrom

På vårdguiden:
Hypokondri kallades tidigare inbillningssjuka, eftersom den drabbade inte har den sjukdom som han eller hon oroar sig för. Idag kallas hypokondri allt oftare hälsoångest. Hypokondri är inte en kroppslig åkomma utan ett psykiskt problem som kan orsaka stort lidande


Kanske ligger jag här och tror att jag har ME och så har jag egentligen bara fått muskelförsvagning av att ligga ner så länge?

Wiki om Somatiseringssyndrom:
Somatiseringssyndrom, Briquets sjukdom, är en psykisk störbning som yttrar sig i att personen har varierande symtom på fysiska sjukdomar, vilket har psykiska orsaker. Det är en somatoform störning, vilket innebär att personen själv upplever sig vara fysiskt sjuk, fastän det egentligen är en överföring av en inre smärta till fysiska symtom.


Kanske är det så att det är stressrelaterat? Stresshormoner kan ställa till det som sjutton i både muskelvävnad och hjärna!
Hur ska jag kunna veta? Hur ska släkt och vänner kunna veta? Och vem vill vara galen och ligga och känna efter?
Ojsan, alla symtom verkar vara borta sedan en halvtimme.
Är jag då inbillningsfrisk? Eller lider jag trots allt av inbillningssomatiseringssyndrom? Inbillningshypokondri??

söndag 17 februari 2013

Om språket, orden och att uttrycka sig

Jag har alltid varit förtjust i språk, road av språk och noga med språk. Därför blev det kanske extra surt för mig när jag plötsligt inte kunde prata ordentligt. Jag tappar ord eller fel ord kommer ut. I stället för vanliga, enkla ord kom något helt annat, ibland likalydande eller rimmande, men ibland "höna" istället för "spis" till exempel …
Jag kan också uppfatta det någon sagt som något helt annat, god dag yxskaft. Tack och lov för Maken som i det läget förstår och säger ”Backa bandet, vad hörde du nu? För jag sa …”
Att urskilja ljud i brus är nästan omöjligt nuförtiden. Är jag i köket med fläkten på så hör jag inte vad någon säger. I ett rum med flera personer kan jag oftast inte följa samtalet, och är det flera samtal på gång, mummel eller prat så börjar jag svettas, får panik och svimningskänsla. Där kommer också ljudöverkänsligheten in, men den ska jag skriva om en annan gång.
Läsningen har gått sönder. Eller läsförståelsen, kanske jag ska säga. När jag kraschade i maj 2012 var min huvudsakliga sysselsättning att titta på ”En plats på landet” och ”Helikopterhjältarna” på ljudlöst. För det mesta kunde jag hänga med hjälpligt tack vare textremsorna och det gjorde inte ett smack om jag missade en rad eller två, för det finns inga svåra sammanhang man behöver begripa.
Under flera månader kunde jag bara läsa rubrikerna i morgontidningen, och egentligen orkade jag inte ens det för jag fick sån mjölksyra i armarna när jag skulle vända blad, så själva läsningen blev aldrig något stort problem.
Efter ett tag började jag kunna läsa saga en liten stund för barnen när de kom och kröp ner hos mig i soffan. De böckerna har jag läst många gånger och kan nästan utantill.
Sedan började en omläsningsfest!
Jag har alltid gillat att läsa om böcker, vilket många inte förstår: ”Du vet ju redan hur det går”. Jag vill inte förolämpa någon, men jag älskar mina vänner och träffar gärna folk känt i många år, även om de inte kommer med så mycket nytt, och jag läser gärna om böcker. Det är inte så stor skillnad. Så därför var det en glädje att läsa om allting från Lilla Huset på Prärien, via Förnuft och Känsla, Charlotte Löwenskiöld till en hoper kriminalromaner av skiftande kvalitet. 
Lycka den dag jag kan läsa en ny oläst bok!
What’s up med engelskan? Från att ha läst komplicerad facklitteratur och romaner på originalspråket kunde jag som över en natt inte läsa engleska. Kanske inte konstigt, för jag kunde ju inte läsa nästan någonting, men det är en av de saker som sitter i, jag har fortfarande svårt att tillgodogöra mig texter på engelska. Skönlitteratur går inte alls, inte ens gamla favoriter som ”The Fountain Overflows”/ Rebecca West eller Austenböckerna. Som tur är har jag dubbelt upp, både engleska och en del svenska översättningar av de sistnämnda …
Lika svårt är det att kommunicera med mina utländska vänner. Ordtappandet är ännu värre och jag kan inte föra en vardagsdialog längre, än mindre uttrycka något som är viktigt för mig. (Det får mig att tro att det är åtminstone delvis stressrelaterat.)
Om ett par veckor är jag bjuden till en engelsk väninna på tjejmiddag, där det också kommer att vara en fransyska och Bästa L som är skottska, även om hon klarar svenskan strålande numera. Vi får se hur det går, minst fyra personer i rummet och så prata utrikiska!
Skrivandet har fått sig en törn. Dels har jag börjat stava fel, jag som aldrig någonsin gjort det förr. Plötsligt stavar jag vissa ord ljudenligt, har svårt för när det ska vara E eller Ä, vänder bokstavsföljden, grundläggande saker. Stavningsprogrammet går på högvarv, svårare är det när jag skrivit ett annat ord än det jag menar, där kan inte datorn hjälpa mig. Att tappa ord i skrivandet är visserligen lite frustrerande det med, men eftersom jag alltid kan gå tillbaka i texten så blir slutresultatet oftast läsbart. Jag markerar ordluckorna med XX och när ordet dyker upp efter några timmar eller nån vecka, så är det bara att fylla i.
Tyvärr fungerar inte alls bokskrivandet längre. En roman är för komplex för mig, och barnlitteratur är inte lättare – som så många sagt under alla litteraturkurserna. Inte ens en bilderbok kan jag få ihop. Det är inte språket i sig utan jag tror att det handlar om att inte kunna hålla flera bollar i luften samtidigt, så det är lite besläktat med matematiken som försvann på det viset. Jag har för liten simultankapacitet och för kort koncentrationsspann. Tills vidare nöjer jag mig, vilar i att jag kan skriva om vad jag upplever och om världen här och nu. Och att jag ibland kan fortsätta på den evighetslånga fantasyhistorien som barnen och jag hittar på medan vi berättar den. Bara det är en liten egoboost.

Glömma glömma

Glömma kastrullen på spisen (händer fler ggr i veckan). Men man kan göra rent den mest inbrända kastrull om man låter den stå i blöt med maskindiskmedel, har jag lärt mig.

Glömma att sätta på timer så fort jag sätter ngt på spisen så att det inte ska bränna vid.
 
Glömma vad det var jag skulle hämta: står där med en tesked i hand när jag ska bre Dotterns macka
 
Glömma vad det var jag skulle göra, jag gick hit av en anledning, vad kan det ha varit?
 
Glömma att ringa rörmokaren, veterinären, försäkringskassan, boka läkartid eller en kompis för telefonfika. Jaja, då fick jag vila den stunden i stället …
 
Glömma att jag kokat kaffe.
 
Glömma var jag ställde koppen.
 
Glömma att jag skulle berätta viktiga saker hos läkaren trots att jag sitter med minneslappen i hand.
 
Glömma att fråga det jag skulle fråga.

Glömma vad någon just sa, så jag säger samma sak och tror att det var jag som kom på det. Det har gett många skratt!

Glömma vad någon sa och måste fråga igen.

Glömma vad jag just sa, jag säger det igen.

Glömma vad det var jag skulle säga: halva meningen försvann

Glömma titta i almanackan: missar saker

Glömma tvätten i tvättmaskin – den går att tvätta om

Glömma ord, vad heter det nu igen?

Glömma personers namn, jag vill inte vara oartig, men …

Glömma vad det var jag skulle skriva nu?

 

fredag 15 februari 2013

Med en enkel tulipan

 
Maken vet att jag älskar tulpaner, och har också börjat förstå att det är olika status på olika blommor: de blommor man väljer att ge säger något om givren såväl som om mottagaren. Det är stor skillnad på att överräcka en knippa standardrosor mot att till exempel ge en snyggt inslagen bukett violer ...
Buketten jag fick var fantstisk med vita och lila blommor, men jag visar en närbild på de vita i hopp om att någon vet vad sorten heter så jag kan plantera dem i trädgården!

Hallonpannacotta

Ikväll blir det improviserad hallonpannacotta:


 
 
Ca 2,5 dl grädde
pyttelite bourbonvaniljpulver
ett par nävar frysta hallon
drygt en dl vatten
en c-vitaminbrus, hallonsmak
två gelatinblad
 
Lägg gelatinet i blöt 
koka upp grädde, vanilj och hallon
lös upp C-vitaminbruset
lägg i gelatinet i den varma hallongrädden
blanda i C-vitaminvattnet
ställ i kylen några timmar
 

Att börja med LCHF

Vi började med LCHF våren 2008. Mamma hade hittat den här nya dieten som gjorde att hennes diabetes försvann och hon kunde först trappa ner, sen sluta med blodtrycksmedicinen. Dessutom gick hon ner i vikt. Så Maken och jag läste på lite grann och blev heltända på idén. Han för bearnaisesåsens skull och jag för gräddsåsen. Ja, eller ...
Lyckligt fettade vi upp våra köttbitar och skippade gladeligen pastan och potatisen. Fick man verkligen äta så här gott?

Avtändningen
Första veckan mådde jag rätt bra, men Maken, som gärna tagit ett halvkilo godis eller en jätteportion glass med chokladsås till kvällen, varje kväll, led sockerabstinensens svåra kval.
"Tror du jag har influensa?", "Tror du jag är döende?" Nej, det trodde jag inte. Och efter några dagar mådde han prima igen och jag blev snart av med den IBS som jag lidit av i åratal. Han gick dessutom ner tio kilo i vikt och blev jättesnygg. Det gjorde inte jag. Först trodde jag att det berodde på att jag inte åt fullt så strikt, jag ammade ju fortfarande, men jag har inte gått ner senare heller, trots idoga försök har det inte blivit mer än något enstaka kilo. 

Barnen
Jag hade för lite mjölk och var tvungen att ge tillägg till Sonen redan från födseln. Men det var med stigande ångest jag läste innehållsförteckningen på de mjölkersättningar som fanns i handeln. Vad var meningen, de tog mjölk, tog bort fettet, ersatte det med palmolja och annat skit, hårdprocessade proteinerna och tillsatte syntetiska vitaminer. Nej tack! Jag diskuterade saker med folk på Kolhydrater i fokus och blev tipsad om Weston Price Organization. Läste på och började göra egen mjölkersättning. Lade in på ett näringsberäkningsprogram och såg att om man tar en äggula, en msk vispgrädde och lite mjölk och blandar ihop med varmt vatten till en välling så hamnar man näringsmässigt otroligt nära bröstmjölksersättningen, men med skillnad att allt är färskt, naturligt animaliskt och ekologiskt.
Dottern som var två och ett halvt fick äta en liberal lchf, pasta någon gång,lite hembakt bröd, frukt, glass (även om vi gjorde den mesta glassen hemma av bär och turkisk yoghurt).




 

Så här glad blir man av baconfrukost

LCHF med kosttillskott
Tyvärr måste jag erkänna att senaste åren har vi fallit ifrån. Maken äter fortfarande lika stikt som tidigare, men jag har börjat fuska. Man kan kalla det LCHF med kosttillskott av kolhydrater. Jag har återfått suget som jag slapp i ett antal år. Det är värst när jag har sovit dåligt, vilket jag gjort från sommaren 2011 tills jag däckade sommaren 2012, men även den vanliga tröttheten gör att jag söker uppiggande kickar från kolhydrater och kaffe. Lika illa är det med barnens kosthållning, jag vet inte om det är för att jag inte orkar hålla ställningarna och göra allting själv eller om det är för att de är större och tjatar på ett annat sätt, men jag är inte nöjd. De äter pasta och bröd mest varenda dag, korv och köpeköttbullar som vi fram till för ett år sedan inte skulle ha räknat som lämplig barnmat eller människovärdig föda, och jag skulle önska att de inte ens visste vad ostbollar är för något. Lördagsgodis kan jag gå med på, men snabbat och junk skulle jag önska bort ur vår tillvaro. Hur ska jag komma till rätta med det här? Jag faller till föga, går enklast möjliga väg, försöker se det som att det är bra att de får mat, vad det än är och jag inser att jag orkar inte göra surdeg och storkok på samma sätt som förr. Men jag är inte nöjd.

Odlingssäsongen nalkas

I dag har jag fått iväg min fröbeställning till Impecta. Jag har köpt tomatfröer, både Gardeners Delight och Sungold: gamla säkra kort, ruccola och portulak och faktiskt både spaghettipumpa och meloner. Tänkte se om någon har lust att bygga en drivbänk till, eller om jag kanske blir såpass frisk att jag kan göra det själv framåt våren. Vi har några jättefina, stora spröjsade fönster som bara ligger och väntar på att komma i bruk. Och hönsgödsel/kompost har vi kubikmetervis!
 
Impecta fröhandel

Tills vidare har vi den vanliga drivbänken bakom hönshuset, men nu har vi haft tomater där två år i rad och borde egentligen försöka köra lite växelbruk, så i år sätter vi kanske sallad och squash där. Eller spaghettipumporna ... Eller barnens morötter ...
 

torsdag 14 februari 2013

Det var en gång

Jag har känt mig rätt tillfreds ett tag. Inte sörjt så mycket utan räknat glädjeämnen. Kunna sticka några varv på en sjal. Kunna gå uppför trappan utan att stanna och vila på halva vägen. Praktiserat mindulness och förökt leva i stunden. Men så tittade jag på foton och mindes mitt gamla liv. Och började förstå. Gråter för första gången över vad som hänt.  Sommaren 2011:

Jag var med på midsommar 

Jag hade bakat bullar. Vi fikade på stranden. 

 Vi tog Bustern, barnen seglade  före med mormor och morfar.

Det var varmt i vattnet, vi simmade mellan öarna.
 
 

Jag måste bli frisk!

Att bli med höns

Lycka i familjen 
Vi köpte våra första kycklingar för precis tre år sedan. Det var svinkallt och snön vräkte ner och ingen klok människa hade givit sig av till Trunsby för att hämta fyra nykläckta små kryp, men vi packade in oss i bilen och trotsade elementen. 
Väl hemkomna fick de bo i jungfrukammaren in en plastlåda med värmelampa och ett ugnsgaller över för katternas skull. Eftersom vi är fyra i familjen blev det en var, men eftersom Sonen mest var intresserad av motorcyklar med sidovagn vid tillfället fick Dottern döpa två: Peter och Gullan, och Maken och jag två: Curry och Korma, vilket tilltalade vår humor bättre ... Alla korsning av Dvärgkochin och Isbar som är en grönvärpande ras.

 Sonen glädjer kycklingarna med att spela munspel för dem

 Efter nån vecka hade de vuxit ur plastlådan, kycklingar växer snabbt, så barnen och jag byggde om det gamla IKEA-skötbordet till bur.
Att ha höns inomhus är inget jag rekommenderar, det luktar förskräckligt och skräpar värre än man kan föreställa sig, men en fördel är att de blir väldigt tama.

 Curry, Korma, Peter och Gullan

Sorg i familjen
Det visade sig så småningom att Gullan var en tupp och Peter var en höna, vilket jag naturligtvis hoppats på. Tråkigt nog uppräckte vi en morgon att hönskycklingen Peter hade råkat lägga sig i den pasta carbonara de bjudits på kvällen innan och blivit förlamad i ena sidan, vilket kan hända när kycklingar blir nedkylda, så han dog och vi fick hålla begravning och smycka den lilla graven med blåsippor och annat vackert ... När det började våras och hönslukten i jungfrukammaren blev för jobbig byggde vi ett litet hönshus och en hönsgård. Eftersom jag, som visserligen räknar mig som familjens händiga, men dessutom, trots mitt kontrollbehov, inte är någon fullständig perfektionist utan kan stå ut med att det blir tillräckligt bra, så gick det hela ganska fort, men lämnar kanske lite övrigt att önska. 
Här har vi ännu inte kommit så långt som till panelen, man måste ju ta gosepauser också!



 I samma veva hamnade vi på en smådjursmarknad i Hörby och kunde inte mortstå att köpa en mammahöna till kycklingarna av rasen Dvärgkochin och en tioveckors kyckling av Silveruddsrasen Fiftyfive flowery, som har som egenhet att de är könsvisande,  så vi visste att det var en hönskyckling. De fick bli barnens egna, så Sonen döpte raskt sin dvärghöna till Stora Höna (hon var ju större än kycklingarna i alla fall) och Dottern lät oss föräldrar överta tuppen Gullan och döpte sin vitspräckliga hönskyckling till Selma.
Redan när vi kommit så långt som till en bensinmack  i utkanten av Helsingborg hade Stora Höna värpt ett litet beigerosa ägg.

Här med ett köpeägg som jämförelse






Till vänster Stora Höna, till höger en mycket lycklig Dotter med Selma.



Mer sorg
sommaren kunde vi ju inte lämna hönsen ensamma medan vi var på Ön, så de fick komma med på semester. Deras sommarstuga är visserligen inte isolerad, men har stort panoramafönster och en trevlig, örnsäker hönsgård. Dock inte rävsäker visade det sig när Korma och Selma försvann. Vi hittade lite svarta fjädrar efter Korma, men efter Selma fanns inte ett dun. Ska det vara på det här viset, undrade vi - nu hade vi bara två kvar av de ursprungliga hönorna. Och Dottern var förstås förtvivlad, Selma hade varit hennes älskling och hur tam som helst.

Stridstuppen Gullan
När Tuppen Gullan blev könsmogen visade det sig att han inte alls var så gullig. Han flög på både Sonen och sonens kompis och hackades och sparkades. Jag var redo att stoppa honom i grytan, men Maken som är lite blödigare bad för hans liv och så fick han flytta till kompisar till oss som har en liten gård på en annan ö.

Vi åkte dit med honom i en kattkorg en solig dag och släppte ut honom i deras hönsgård där han med ett tjut våldtog alla hönorna och sedan lade sig ner och pustade i skuggan. Sen bodde han där och levde lycklig i alla sina dagar till nästa sommar då Bästa Stina tröttnade på att han anföll sommargäster och gjord coq au vin på honom.

Livet går vidare
Som tur var ville Stora Höna ruva och vi fick fyra små kycklingar i början av augusti. Efter att Stora höna uppfostrat dem i några veckor började hon tackla av och till sist orkade hon inte mer än stappla omkring, så jag fick avliva henne. Återigen undrade vi hur stort svinn man egentligen måste räkna med och tänkte att det var bäst att fylla på. Vi tog en sväng till Enköping och köpte några Isbar till, blandade kön. Typpkycklingarna gjorde vi coq au champagne på. Jag är inte mycket för måttangivelser, sorry:

en eller två ungtuppar, styckade
charlottenlök, hackad
gul lök, hackad,
purjolök, hackad
morot, hackad 
en flaska torrt bubbel, det behöver inte vara dyrt. Däremot är det bra om det är gott, för då kan man spara lite och dricka medan man lagar maten, man känner sig som en så himla bra kock då!
låt marinera tillsammans över natten
Ta upp kycklingelarna och bryn dem i duktigt med smör och olja, tillsätt sedan marinaden och koka flera timmar tillsammans med
en boquet garni (lagerblad, timjan och persilja. Jag älskar rosmarin så det kan jag inte låta bli att ta med)
salt
peppar
tärnat rimmat sidfläsk (man kan också ha rökt sidfläsk, eller lite av varje)
När köttet faller av benen tar du bort dem, lägger ner köttet i grytan igen och slänger ner några fina champinjoner
Låt gärna grytan stå i kylen över natten, den blir ännu godare på dag tre!

Bjud gärna de goda vänner som brukar hönsvakta, det gör dem mer motiverade till fler tjänster ;-)


Våra Isbar