torsdag 14 februari 2013

Att bli med höns

Lycka i familjen 
Vi köpte våra första kycklingar för precis tre år sedan. Det var svinkallt och snön vräkte ner och ingen klok människa hade givit sig av till Trunsby för att hämta fyra nykläckta små kryp, men vi packade in oss i bilen och trotsade elementen. 
Väl hemkomna fick de bo i jungfrukammaren in en plastlåda med värmelampa och ett ugnsgaller över för katternas skull. Eftersom vi är fyra i familjen blev det en var, men eftersom Sonen mest var intresserad av motorcyklar med sidovagn vid tillfället fick Dottern döpa två: Peter och Gullan, och Maken och jag två: Curry och Korma, vilket tilltalade vår humor bättre ... Alla korsning av Dvärgkochin och Isbar som är en grönvärpande ras.

 Sonen glädjer kycklingarna med att spela munspel för dem

 Efter nån vecka hade de vuxit ur plastlådan, kycklingar växer snabbt, så barnen och jag byggde om det gamla IKEA-skötbordet till bur.
Att ha höns inomhus är inget jag rekommenderar, det luktar förskräckligt och skräpar värre än man kan föreställa sig, men en fördel är att de blir väldigt tama.

 Curry, Korma, Peter och Gullan

Sorg i familjen
Det visade sig så småningom att Gullan var en tupp och Peter var en höna, vilket jag naturligtvis hoppats på. Tråkigt nog uppräckte vi en morgon att hönskycklingen Peter hade råkat lägga sig i den pasta carbonara de bjudits på kvällen innan och blivit förlamad i ena sidan, vilket kan hända när kycklingar blir nedkylda, så han dog och vi fick hålla begravning och smycka den lilla graven med blåsippor och annat vackert ... När det började våras och hönslukten i jungfrukammaren blev för jobbig byggde vi ett litet hönshus och en hönsgård. Eftersom jag, som visserligen räknar mig som familjens händiga, men dessutom, trots mitt kontrollbehov, inte är någon fullständig perfektionist utan kan stå ut med att det blir tillräckligt bra, så gick det hela ganska fort, men lämnar kanske lite övrigt att önska. 
Här har vi ännu inte kommit så långt som till panelen, man måste ju ta gosepauser också!



 I samma veva hamnade vi på en smådjursmarknad i Hörby och kunde inte mortstå att köpa en mammahöna till kycklingarna av rasen Dvärgkochin och en tioveckors kyckling av Silveruddsrasen Fiftyfive flowery, som har som egenhet att de är könsvisande,  så vi visste att det var en hönskyckling. De fick bli barnens egna, så Sonen döpte raskt sin dvärghöna till Stora Höna (hon var ju större än kycklingarna i alla fall) och Dottern lät oss föräldrar överta tuppen Gullan och döpte sin vitspräckliga hönskyckling till Selma.
Redan när vi kommit så långt som till en bensinmack  i utkanten av Helsingborg hade Stora Höna värpt ett litet beigerosa ägg.

Här med ett köpeägg som jämförelse






Till vänster Stora Höna, till höger en mycket lycklig Dotter med Selma.



Mer sorg
sommaren kunde vi ju inte lämna hönsen ensamma medan vi var på Ön, så de fick komma med på semester. Deras sommarstuga är visserligen inte isolerad, men har stort panoramafönster och en trevlig, örnsäker hönsgård. Dock inte rävsäker visade det sig när Korma och Selma försvann. Vi hittade lite svarta fjädrar efter Korma, men efter Selma fanns inte ett dun. Ska det vara på det här viset, undrade vi - nu hade vi bara två kvar av de ursprungliga hönorna. Och Dottern var förstås förtvivlad, Selma hade varit hennes älskling och hur tam som helst.

Stridstuppen Gullan
När Tuppen Gullan blev könsmogen visade det sig att han inte alls var så gullig. Han flög på både Sonen och sonens kompis och hackades och sparkades. Jag var redo att stoppa honom i grytan, men Maken som är lite blödigare bad för hans liv och så fick han flytta till kompisar till oss som har en liten gård på en annan ö.

Vi åkte dit med honom i en kattkorg en solig dag och släppte ut honom i deras hönsgård där han med ett tjut våldtog alla hönorna och sedan lade sig ner och pustade i skuggan. Sen bodde han där och levde lycklig i alla sina dagar till nästa sommar då Bästa Stina tröttnade på att han anföll sommargäster och gjord coq au vin på honom.

Livet går vidare
Som tur var ville Stora Höna ruva och vi fick fyra små kycklingar i början av augusti. Efter att Stora höna uppfostrat dem i några veckor började hon tackla av och till sist orkade hon inte mer än stappla omkring, så jag fick avliva henne. Återigen undrade vi hur stort svinn man egentligen måste räkna med och tänkte att det var bäst att fylla på. Vi tog en sväng till Enköping och köpte några Isbar till, blandade kön. Typpkycklingarna gjorde vi coq au champagne på. Jag är inte mycket för måttangivelser, sorry:

en eller två ungtuppar, styckade
charlottenlök, hackad
gul lök, hackad,
purjolök, hackad
morot, hackad 
en flaska torrt bubbel, det behöver inte vara dyrt. Däremot är det bra om det är gott, för då kan man spara lite och dricka medan man lagar maten, man känner sig som en så himla bra kock då!
låt marinera tillsammans över natten
Ta upp kycklingelarna och bryn dem i duktigt med smör och olja, tillsätt sedan marinaden och koka flera timmar tillsammans med
en boquet garni (lagerblad, timjan och persilja. Jag älskar rosmarin så det kan jag inte låta bli att ta med)
salt
peppar
tärnat rimmat sidfläsk (man kan också ha rökt sidfläsk, eller lite av varje)
När köttet faller av benen tar du bort dem, lägger ner köttet i grytan igen och slänger ner några fina champinjoner
Låt gärna grytan stå i kylen över natten, den blir ännu godare på dag tre!

Bjud gärna de goda vänner som brukar hönsvakta, det gör dem mer motiverade till fler tjänster ;-)


Våra Isbar






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar