onsdag 20 februari 2013

Att rehabilitera en förmodat utbränd 2012

Juni-augusti 2012

Nedslagen av att jag inte fått minsta hjälp att söka någon form av rehabilitering lade jag upp min egen plan. Började med att kolla upp Vidarkliniken och vilken typ av rehab som brukar erbjudas utbrända, Samtidigt började jag överväga alternativa diagnoser. Eftersom jag hade ständig feber eller var subfebril började jag googla på det och gick och frågade Dr R vad han trodde om det kunde vara ME/CFS. Det tyckte han lät troligt med tanke på de symtom jag hade, men att ett av kriterierna var att man skulle ha haft den extrema tröttheten i minst sex månader.
"Vila över sommaren och försök börja träna" var hans tips, så får vi se hur du mår när halvåret har gått.

Min plan för sommaren var som följer:

Att göra: Gå en promenad varje dag. Börja med gåstavar så att jag håller balansen. Göra avslappningsövningar och börja med mindfulness. Pilatesövingar så fort jag orkar. Sitta i skuggan av sjöboden och titta på vågorna. Fylla hjärnan med positiva, rofyllda upplevelser som musik och vacker natur. Njuta av min trädgård även om jag inte orkade göra något i den. Be om barnvakt och städ-och diskhjälp. Någon som dammsuger lite, eller plockar. Jag ska börja med allt det här om några dagar, om några veckor, jag måste bara bli lite starkare först, så att jag orkar hålla i en gåstav.
 


Att inte göra: Inte gå in på mina kurser på datorn/högskolan. Inte anstränga hjärnan. Inte gå in på PubMed och PsychInfo och söka aktuell forskning. Inte söka alternativmedicinska behandlingar. Inte utsätta mig för stimmiga miljöer, inga köpcentrum, Legolandresan som vi planerat får anstå.  

Inte-punkterna var lätta att följa, jag åkte till Ön och tog barnen med mig, somarlovet hade just börjat. Mamma, pappa och Bästa Moster lovade ständig assistans. Maken jobbade ett tag till men kom ut till helger och långsemester. Jag låg till sängs eller satt på glasverandan med den underbara utsikten. Sov, sov, sov. Lapade sol och sov. Åt och sov. (Hade fått två sorters sömntabletter)
I stället för Legoland blev det en resa till Kolmården som jag prompt ville åka med på. Jag vågade inte släppa iväg familjen, jag var säker på att de skulle dö i en bilolycka om jag inte var med. (Kanske lite absurt kontrollbehov? ;-)
Vi löste det så att jag låg och lyxade på hotellrummet medan de gick på djurparken, sen umgicks vi till middagen. Ja, eller rättare sagt, jag satt med öronproppar på och svalde maten fort för att sedan fly den stimmiga hotellmatsalen. Om jag kunde svälja, just den perioden hade jag svårt med sväljreflexen, maten stannade ofta i strupen och jag blev tvungen att försöka kräkas för att inte kvävas. Mkt otrevligt.
Vilan och solen, om inte annat, hade resultat. Jag kunde sitta uppe nästan hela dagen.  
Framåt augusti orkade jag hålla i en stickning en stund, vilken lycka! Och ungefär samtidigt kunde jag läsa om romaner jag gillade. Allt gick åt rätt håll, långsamt så man såg ingen skillnad från vecka till vecka, men från månad till månad. I slutet av sommaren kunde jag gå bort till mina föräldrars ställe som ligger en tio minuter ifrån oss. Andfådd och svettig, men jag kunde! Och barnen kunde leka med grannbarnen hemma hos oss om de höll sig hyfsat lugna. Bästa Y, deras mamma, tog sig an barnskocken alltsom oftast, eller fikade med mig. Och Bästa B, som med sin hjärtsvikt har all förståelse för hur det är när energin och hjärnan inte finns till pass, kom och bodde några dagar i sjöboden med sina barn och det gick också. Så jag kände mig stärkt om än långt, långt ifrån frisk när vi åkte tillbaks till stan efter sommarlovet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar