måndag 18 februari 2013

Inbillningsfrisk?

Till vardagen som förmodat Me-sjuk hör inte bara att behöva stå ut med en del krämpor. Man behöver också lära sig sin egen kropps signaler, vilket inte alltid är det lättaste, men om man ska kunna börja utnyttja sin potentioal utan att bli sjukare behöver man se de mönster som eventuellt finns och lära sig känna igen tecken på att det till exempel är dags att börja vila. Det är en märklig känsla ifall man som jag, under alla år snarare försökt ignorera kroppens signaler.

Huvudvärk? Ta en alvedon.
Halsont? Äsch det går nog snart över.
Stukat foten? Nej det går så bra så, jag bara haltar lite …
Hungrig? Nej inte redan, då blir jag så tjock!
Nu ska jag i stället försöka registrera vad som händer, hur det känns, för att ställa det i perspektiv mot vad jag gjort nyss eller kanske i går eller förrgår. Och jag kan lova att symtomen kommer och går: en vanlig förmiddag kan se ut så här:

Kl 8.00: svettattack och yrsel (har just skickat iväg familjen och får äntligen gå och lägga mig på soffan)
Kl 8.30: Iskalla fötter trots fårskinnstofflor och pläd. (beror det på dålig blodcirkulation när jag ligger ner?
Kl. 9.15: temp 37,7
Kl. 9.30: Märklig brännande smärta i underbenen (gick jag för mycket i morse när jag plockade fram frukost? Eller hur mycket gick jag igår? Eller är det nerverna som signalerar trots att inget är fel?Är något fel?)
Kl.9.40: Begynnande huvudvärk.
Kl.10.05: Kaffesugen. Brygger kaffe. Mjölksyra i armarna när jag fyller på bryggaren.
Kl 10.10: Yrsel och svettningar, temp 38,2. (Var det för jobbigt att fixa kaffe)
Kl.10.20: Ontet i benen bättre.
Kl 10.30: Orkar ta kaffekoppen men får mjölksyra i armen. (Ska jag pusha mig eller vila? Hur gärna vill jag ha kaffet?)
Kl 11.00 Stark, dov smärta i underarmarna (Beror det på att jag överansträngt mig och fått för mycket mjölksyra under dagen?)

Oj nu har jag ont, oj, nu är det borta. Oj, jag kan inte gå. Oj, nu är det borta. Nä, nu var det tillbaka.
Inte konstigt om man får för sig att man är hypokondriker eller somatiserar. Nu behöver jag tack och lov inte hålla rätt på allt det där längre, men när jag skulle bilda mig en överblick så ...

Om hypokondri och somatiseringssyndrom

På vårdguiden:
Hypokondri kallades tidigare inbillningssjuka, eftersom den drabbade inte har den sjukdom som han eller hon oroar sig för. Idag kallas hypokondri allt oftare hälsoångest. Hypokondri är inte en kroppslig åkomma utan ett psykiskt problem som kan orsaka stort lidande


Kanske ligger jag här och tror att jag har ME och så har jag egentligen bara fått muskelförsvagning av att ligga ner så länge?

Wiki om Somatiseringssyndrom:
Somatiseringssyndrom, Briquets sjukdom, är en psykisk störbning som yttrar sig i att personen har varierande symtom på fysiska sjukdomar, vilket har psykiska orsaker. Det är en somatoform störning, vilket innebär att personen själv upplever sig vara fysiskt sjuk, fastän det egentligen är en överföring av en inre smärta till fysiska symtom.


Kanske är det så att det är stressrelaterat? Stresshormoner kan ställa till det som sjutton i både muskelvävnad och hjärna!
Hur ska jag kunna veta? Hur ska släkt och vänner kunna veta? Och vem vill vara galen och ligga och känna efter?
Ojsan, alla symtom verkar vara borta sedan en halvtimme.
Är jag då inbillningsfrisk? Eller lider jag trots allt av inbillningssomatiseringssyndrom? Inbillningshypokondri??

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar