måndag 18 februari 2013

Maj 2012: Vad är det jag har?

Jag trodde nog att jag begrep vad det var fråga om: utbrändhet, men jag orkade inte ordna en läkartid. Jag avbokade allt den veckan utom KBTn, för jag behövde att hon sa ifrån att jag måste till doktorn. Det skulle vara så pinsamt att komma dit och få höra att det bara var ett litet virus som halva Saltis dras med. Så jag låg hela veckan och orkade inte röra mig. Och tittade på kaffekoppen utan att orka dricka. Orkade inte göra något alls, barnen var hos Bästa Moster, jag kunde bara ligga och glo och det kändes som om blicken kom långt, långt inifrån. Inga ljud. Grannen hade hantverkare i sitt badrum, det kändes olidligt bullrigt.

File:Musicians orange plugs.jpg

 
Märkligt, tänkte jag, vilken fysisk känsla det är att bli utbränd. Det var ju kroppen som lagt av, fått spunk, inte funkade. Benen kunde plötsligt glömma bort hur man går. Jag fick mjölksyra av att höja armen. Svettattacker av att sitta upp, eller ännu värre om jag försökte ta mig iväg till toaletten. Temperaturregleringen hade blivit helknasig förresten: jag med min utmärkta blodcirkulation hade plötsligt fått iskalla fötter trots att det var maj och jag hade på mig både fårskinnstofflor och täcke. Febern åkte upp och ner mellan 37,5 och 38,4, inte så stora svängningar, men det kändes. Hjärtat rusade. Jag hade yrsel till och med när jag låg ner, än värre var det om jag reste mig. Hjärnan gick på lågvarv, jag kunde inte tänka. Kraften kunde ta slut utan förvarning, flera gånger fick Maken få mig uppför trappan när jag strandat på halva vägen. Vid något tillfälle fick han lyfta mitt huvud för att få i mig vatten. Det kändes larvigt att vara så svag och hjälpbehövande.
Jag kom att tänka på Bästa B, min allra bästa och klokaste, som fick hjärtsvikt och stroke efter sin tredje förlossning.(Hon klarade sig tack och lov!) Så kände jag mig: som om jag fått hjärtsvikt. Kollade i spegeln, men läpparna var inte blåa, så syresättningen verkade fungera. Märklig astma det här, tänkte jag. Trots att jag pumpade i mig barnens Airomir fick jag ingen luft. 
Till sist tog jag kraft till mig och släpade mig till vårdcentralen, jag förstod ju att det var något som var fel, det var inte en vanlig förkylning eller nåt.
Dr T. sa att hon trodde det var utmattningssyndrom och  att det var ångest istf astma som gav andnöden, men hon skrev ut Bricanyl i alla fall. Ifall jag skulle få astma nån dag. Och om inte annat fick jag kollat att jag inte hade hjärtsvikt … (Vilket jag inte trodde på riktigt, förstås.)
Hem och låg ner igen. Kände ingen ångest, för jag orkade inte känna någonting alls just då.
Och till doktor R., min ordinarie läkare, veckan efter och fick höjd dos Citalopram och en månads sjukskrivning. Jag ville nämna att jag tycker att det här inte är en depression, det är fysiskt. Kroppen har lagt av. Möjligen, om det var som både terapeuten och dr. R sa att jag förträngde känslor, kunde jag gå med på utmattningsdepression som grundade sig i min allmänna känslighet och duktig flicka-syndrom.
Det störde mig att jag blev sjukskriven för depression och inte utmattningssyndrom. Jag tycker inte att jag har en depressiv personlighet och jag kände att det gav en felaktig bild. Dessutom kändes det rumsrenare att drabbas av utmattningssyndrom, det handlar om självbild här!
Jag hade hela tiden sedan jag fick diagnosen tidigare på våren haft känslan att doktor R. snarast trodde att jag hade en depression och därför inte orkade med studierna, medan jag tyckte att det var en övermäktig arbetsbörd i kombination med alla dessa ständiga infektioner som orsakade sjukdomen. (Jag visste ju att stress ger cortisolpåslag som knockar immunförsvaret, lite förenklat.) Jag ville inte missa möjligheten till rehabilitering och ville bli remitterad till stresskliniken. Jag skulle bara få igång kroppen först, så jag ville få komma till en sjukgymnast. Och jag ville få hjälp snabbt!  Jag hade ju studier att avsluta och snart var det sommarlov. Samtidigt ville jag bli inlagd, helst i en ljudisolerad cell. Jag var för trött för att stå ut hemma, jag var för dålig för att ha familjen omkring mig, men allt det där visslade som en mild fläkt förbi dr R.s öron.
Det var då det kom, guldförslaget. Igen.
”Jag tror fortfarande att du skulle börja med klättervägg!”
Ingen hjälp att hämta där!
Insåg; jag får ordna det här själv!

(fortsättning följer i ”Att rehabilitera en förmodat utbränd”)

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar