söndag 17 februari 2013

Om språket, orden och att uttrycka sig

Jag har alltid varit förtjust i språk, road av språk och noga med språk. Därför blev det kanske extra surt för mig när jag plötsligt inte kunde prata ordentligt. Jag tappar ord eller fel ord kommer ut. I stället för vanliga, enkla ord kom något helt annat, ibland likalydande eller rimmande, men ibland "höna" istället för "spis" till exempel …
Jag kan också uppfatta det någon sagt som något helt annat, god dag yxskaft. Tack och lov för Maken som i det läget förstår och säger ”Backa bandet, vad hörde du nu? För jag sa …”
Att urskilja ljud i brus är nästan omöjligt nuförtiden. Är jag i köket med fläkten på så hör jag inte vad någon säger. I ett rum med flera personer kan jag oftast inte följa samtalet, och är det flera samtal på gång, mummel eller prat så börjar jag svettas, får panik och svimningskänsla. Där kommer också ljudöverkänsligheten in, men den ska jag skriva om en annan gång.
Läsningen har gått sönder. Eller läsförståelsen, kanske jag ska säga. När jag kraschade i maj 2012 var min huvudsakliga sysselsättning att titta på ”En plats på landet” och ”Helikopterhjältarna” på ljudlöst. För det mesta kunde jag hänga med hjälpligt tack vare textremsorna och det gjorde inte ett smack om jag missade en rad eller två, för det finns inga svåra sammanhang man behöver begripa.
Under flera månader kunde jag bara läsa rubrikerna i morgontidningen, och egentligen orkade jag inte ens det för jag fick sån mjölksyra i armarna när jag skulle vända blad, så själva läsningen blev aldrig något stort problem.
Efter ett tag började jag kunna läsa saga en liten stund för barnen när de kom och kröp ner hos mig i soffan. De böckerna har jag läst många gånger och kan nästan utantill.
Sedan började en omläsningsfest!
Jag har alltid gillat att läsa om böcker, vilket många inte förstår: ”Du vet ju redan hur det går”. Jag vill inte förolämpa någon, men jag älskar mina vänner och träffar gärna folk känt i många år, även om de inte kommer med så mycket nytt, och jag läser gärna om böcker. Det är inte så stor skillnad. Så därför var det en glädje att läsa om allting från Lilla Huset på Prärien, via Förnuft och Känsla, Charlotte Löwenskiöld till en hoper kriminalromaner av skiftande kvalitet. 
Lycka den dag jag kan läsa en ny oläst bok!
What’s up med engelskan? Från att ha läst komplicerad facklitteratur och romaner på originalspråket kunde jag som över en natt inte läsa engleska. Kanske inte konstigt, för jag kunde ju inte läsa nästan någonting, men det är en av de saker som sitter i, jag har fortfarande svårt att tillgodogöra mig texter på engelska. Skönlitteratur går inte alls, inte ens gamla favoriter som ”The Fountain Overflows”/ Rebecca West eller Austenböckerna. Som tur är har jag dubbelt upp, både engleska och en del svenska översättningar av de sistnämnda …
Lika svårt är det att kommunicera med mina utländska vänner. Ordtappandet är ännu värre och jag kan inte föra en vardagsdialog längre, än mindre uttrycka något som är viktigt för mig. (Det får mig att tro att det är åtminstone delvis stressrelaterat.)
Om ett par veckor är jag bjuden till en engelsk väninna på tjejmiddag, där det också kommer att vara en fransyska och Bästa L som är skottska, även om hon klarar svenskan strålande numera. Vi får se hur det går, minst fyra personer i rummet och så prata utrikiska!
Skrivandet har fått sig en törn. Dels har jag börjat stava fel, jag som aldrig någonsin gjort det förr. Plötsligt stavar jag vissa ord ljudenligt, har svårt för när det ska vara E eller Ä, vänder bokstavsföljden, grundläggande saker. Stavningsprogrammet går på högvarv, svårare är det när jag skrivit ett annat ord än det jag menar, där kan inte datorn hjälpa mig. Att tappa ord i skrivandet är visserligen lite frustrerande det med, men eftersom jag alltid kan gå tillbaka i texten så blir slutresultatet oftast läsbart. Jag markerar ordluckorna med XX och när ordet dyker upp efter några timmar eller nån vecka, så är det bara att fylla i.
Tyvärr fungerar inte alls bokskrivandet längre. En roman är för komplex för mig, och barnlitteratur är inte lättare – som så många sagt under alla litteraturkurserna. Inte ens en bilderbok kan jag få ihop. Det är inte språket i sig utan jag tror att det handlar om att inte kunna hålla flera bollar i luften samtidigt, så det är lite besläktat med matematiken som försvann på det viset. Jag har för liten simultankapacitet och för kort koncentrationsspann. Tills vidare nöjer jag mig, vilar i att jag kan skriva om vad jag upplever och om världen här och nu. Och att jag ibland kan fortsätta på den evighetslånga fantasyhistorien som barnen och jag hittar på medan vi berättar den. Bara det är en liten egoboost.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar