söndag 17 mars 2013

Inbillningsnormal

Vad är egentligen normalt? Jag har glömt hur jag var förr, eller delvis slutat påminna mig. Det är bara ibland jag slås av att vissa saker verkar absurda eller annorlunda. Oftast verkar det mesta just - normalt.

När jag vaknar på morgonen har jag oftast inga symtom: det är normalt för mig. Jag orkar inte riktigt vakna utan skulle gärna sova en stund till – det är normalt numera. Jag kan oftast duka fram frukost till familjen och sen lägga mig fem minuter på soffan och svettas lite normalt sådär. Oftast klarar jag mig fram hit utan att bli alltför ljudkänslig, annars sätter jag helt enkelt i öronpropparna – det är också normalt.

När barnen ska ha sina ytterkläder, gympapåsar och skolväskor, har jag lite kraftigare, men normala svettningar och en normal yrsel som oftast är kontrollerbar – vi har ju väggar och möbler att hålla sig i ifall det behövs. Ibland är jag helfärdig när vi kommit så här långt och tappar fullständigt både humör, balans och fattning och måste ligga ner, så maken får klara resten av morgonrutinen själv, men han och barnen har börjat vänja sig vid att det är normalt.
 
Så tar maken barnen och åker iväg och jag lägger mig på soffan, och där ligger jag normalt fram till kanske klockan tre-fyra på eftermiddagen. När jag är som jag brukar är jag nästan symtomfri efter en timmes vila, men reser jag mig för att hämta något eller släpper ut hönsen och ger dem rester från gårdagens middag, (det tar tre minuter), så svettas jag, får feber och huvudvärk. Min normala medeltemp ligger förresten på 37,8 nuförtiden, men 38,2 har jag normalt åtminstone någon/några gånger om dan eftersom det går upp och ner.
 
Varannan eller var tredje dag ser jag till att duscha och tvätta håret, för normala människor orkar ju duscha. En normal dag tar jag mig också upp ur soffan/sängen för att brygga kaffe, ta ett färdigkokt ägg med majonnäs eller lite rester till lunch och snart känns det nog också normalt att ta alla de näringspreparat jag blivit ordinerad av min näringsterapeut.  Normalt sett ligger jag sen och varvar yogaandning med att pilla på datorn, se ljudlösa englesmän välja drömhus på tv eller sova lite. Jag brukar titta lite på sjalen jag håller på och stickar till mamma och ibland stickar jag ett varv, eller ett och ett halvt, innan jag får mjölksyra och blir lite sur på mina svaga armar. Men det är också normalt.

Det är helt normalt att inte hämta barnen, utan när de och Bästa Moster eller mormor kommer hem får jag oftast en kopp te/kaffe och ligger kvar i soffan men sällskapar och får höra hur dagen varit, innan Dottern gör läxor ihop med Bästa Moster och Sonen bygger med lego eller kryper upp hos mig för lite mys och ser en film. Tack och lov att det är normalt!

Jack Sparrow mal mandel
En sak som har blivit fullständigt normalt i vårt hushåll är halvfabrikat, så eftersom jag gillar att laga mat ihop med barnen så kan vi koka makaroner/steka falukorv/skära grönsaker/värma köttbullar tillsammans. Eller så tycker de att det är normalt att jag inte orkar höra prat, så jag stänger in mig i köket och gör det själv. Om Bästa moster stannar på middag har jag hjälp med dukningen, annars lägger vi bara upp maten direkt från spisen så barnen kan äta framför tv:n, för då kan jag gå och lägga mig i sängen en halvtimme och låta dem klara sig själva. Det är inte riktigt normalt för mig än, jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte samlar familjen till middag. När maken kommer hem äter vi, så jag sitter med vid middagsbordet åtminstone en stund.
Sen kan jag ligga och vila utan att det känns det minsta konstigt fram tills barnen ska lägga sig, när jag normalt sett kan tycka att det är ganska mysigt att krypa ner hos dem och ha lite gos tills de somnat) Sen kan jag gå ner och lägga mig på soffan och ha lite samvaro i en timme, ifall jag inte somnar, vilket jag normalt sett gör.
 
Egentligen borde jag göra några minuters mediyoga varje dag, men jag är lite lat och kommer mig inte för så ofta. Jag borde styra upp dieten och få i mig lite mer grönsaker, kanske. Och som alla andra normala människor har jag svårt att sluta med det jag tycker är kul, som att ligga och skriva det här, så jag tröttar mig med sånt jag kanske borde begränsa. Men det är väl också normalt, fast dumt.
 
Jag kanske inte är mitt gamla jag, jag gör inte en tjugondel av vad jag gjorde förr, men en normal dag är jag ungefär lika glad och nöjd som tidigare, för jag är normalt en gladlynt person.
Så som livet är just nu så är jag normal: ett nytt normal.
 
Det är också normalt att längta:
  • Jag längtar efter att det ska bli varmare ute så att jag kan sitta i solen en stund.
  • Jag längtar efter att klara lite fler saker: att gå ner till sjön och se om isen ligger kvar.
  • Jag längtar efter att gå till frissan och tandhygienisten.
  • Jag längtar efter ta itu med en hoper projekt här hemma: plantera om pelargoner, rensa långgarderoben, sortera fram vårskor, klippa av fjolårets perenner i rabatten, beskära
  • Jag längtar efter promenaden till och från barnens skola som kan förlängas med ett varv runt Neglingeviken.
  • Jag längtar efter en yrkesroll, att ha arbetskamrater och ett jobb.
  • Jag längtar efter att få sitta på café med maken ett par timmar. Eller med kompisgänget.
Jag är faktiskt inte alls onormal. Men förhoppningsvis inbillningsnormal eller temporärnormal.

1 kommentar:

  1. Du där !! Ja just DU ....;-) Gör mig en tjänst och definera ordet "normal"
    Jag tror jag ska beställa en mössa som det står " Jag är fullkomligt Normal" på
    Att gå från fullt fräs till bottennapp...ja vad ska jag säga :-)
    Inte kul alls men det händer och när det hänt blir saker och ting Normala i ditt nya sätt att leva
    Acceptans ?? ;-)
    En "normal" faster :-)

    SvaraRadera