onsdag 20 mars 2013

Om föräldraskap med brister

På ett forum där jag håller till har man de senaste dagarna diskuterat föräldraskap med kronisk sjukdom, det har varit fantastiskt att få ta del av andras historier.
Eftersom jag pluggat 60p föräsldraskapspsykologi och själv är stundtals världens sämsta mamma, så ligger ämnet mig varmt om hjärtat.

Jag började min karriär som dålig mamma långt innan jag blev sjuk och egentligen har sjukdomen faktiskt bidragit till att jag coolat ner mig lite grann och uppfattar mig som en på vissa sätt bättre förälder nu än jag gjorde för några år sedan, även om jag lämnar mycket övrigt att önska. 
Det som kanske var den största pärsen på den tiden var att jag inte kunde amma, vilket var en fruktansvärd knäck för egot. Jag satt dag och natt med bröstpump och oljor att massera med, men det kom bara småskvättar, så båda barnen är uppfödda i stort sett på flaska. Det kanske låter som en baggis, många barn är ju flaskbarn, men jag sörjde att jag inte på naturlig väg kunde få mina barn att överleva. Amningscentrum och BVC var ju så otroligt måna om att man skulle amma och jag kunde inte ta till mig av den tröst bl.a. Bästa Svärmor gav om att det inte alls är det viktigaste i livet. Jag tyckte att eftersom jag varit så dålig på att vara gravid (spydde nästan varenda dag i nio månader och mådde peck!), värdelös på förlossningar (dottern satt fast med navelsträngen tre varv runt halsen och på nåt sätt blev det mitt fel i min hjärna), att inte kunna amma blev bara ännu en brist ... Senare visade det sig att det kanske har med min PCOS att göra, det var en stor sak.

Åren som följde gjorde jag allt för att kompensera hur dålig förälder jag tyckte att jag var: bakade bullar, blandade egen ekologisk LCHF-mjölkersättning, pysslade och gjorde roliga saker med barnen som värsta förskollärarn ... Och eftersom barnen var infektionskänsliga och astmatiska så försökte jag kompensera för att de var så mycket sjuka genom att göra allting ännu bättre (det var ju mina dåliga gener som gjorde dem sjuka) och komma rusande så fort de hostade. Hade koll på allt från var strumporna var, via hur mycket de ätit i förrgår till alla medicineringsprogram. Tjatade på Maken (som har ett betydligt mer avslappnat förhållningssätt, tack och lov!) att vi måste skapa goda barndomsminnen för barnen. Trygghet och kontroll! Jag var inte klok, helt enkelt.

När jag blev sjuk 2011, var barnen xx år (oj nu kan jag inte räkna ut hur gamla de var, men de är 5 och 7 år nu, så ...) och det gick väldigt mycket ut över barnen till att börja med. Ja, hela famliljen, Maken råkade också rätt illa ut. Jag svimmade och föll ihop till höger och vänster vilket säkert skrämde dem väldigt mycket, det också. Jag fick hemska humörsvängningar, kunde gå från lugn till eldsprutande drake på ett ögonblick. Jag hade inget tålamod med dem, med ljud, med någonting och det värsta var att jag började överlägga med mig själv varför barnen skulle må bra av en propp! Jag har aldrig slagit mina barn, men bara tanken på att det vore rätt sätt att hantera situationen skrämde mig rejält. Självklart måste de ha känt att jag skuldbelade dem! Och anledningen var ju egentligen att jag var så sjuk men inte visste vad det var och ändå försökte klara av allt på normalt sätt. Det var hemskt! Och jag skämdes något otroligt!

Och eftersom jag samtidigt, ironiskt nog, pluggade familje- och föräldraskapspsykologi så blev det ju så tydligt för mig att mitt föräldraskap inte fungerade. Jag läste om anknytningsteori, hur hormoner och föräldrarnas egen anknytning till sina föräldrar påverkar barnet. Och jag blev förtvivlad över hur bedrövlig förälder jag var. Och jag läste om psykologisk misshandel och försummelse och blev ännu mer förtvivlad både över vad jag själv hade i bagaget och vad jag inte tidigare fattat att jag överförde på ungarna och det här är vad jag kom fram till:
Att vara den perfekt lyhörda och alltid självuppoffrande föräldern är inte att vara en god förälder och förebild. Att ständigt kompensera för sina egna hjärnspöken är inte att skapa en god uppväxtmiljö. 

När jag sedan blev liggande, för sjuk för att kunna fortsätta med någondera, blev det på vissa sätt en lättnad. Jag var tvungen att sluta ha kontroll på allt. De hade skitiga kläder, fick köpeköttbullar, pasta flera dagar i rad (trots LCHF), läxor blev inte gjorda, det gick månader mellan dammsugningarna, och viktigast för min egen del: jag lärde mig äntligen att lämna över till andra. (Nåja, jag försöker!)

Jag är helt övertygad om att det var en otroligt viktig lärdom. Det handlade nämligen om att inte ställa mig själv och mina prestationer i centrum. Det viktiga för ett barn är att få ha en trygg anknytning med en (eller flera) ansvarstagande vuxna. Inte vem det är, eller om den vuxne har en biologisk koppling.
Den sorgen  som jag kände när jag inte kunde amma, när jag ville slå barnen, när jag inte gav dem näringsriktig mat, när jag inte såg till att de var hela och rena, allt det där handlar väldigt mycket om att inte leva upp till vad en mamma "ska" vara.
Men som med alla kriser så utvecklas man ju och lär sig hitta nya sätt att se på saker och nya möjligheter att vara bra. Jag är bra på att värma upp soffhörnan så att det finns ett ställe för närhet och gos. Bara en sån sak! Jag är alltid hemma och kan för det mesta vara bollplank för barnens tanka och projekt. Och framför allt:jag är numera faktiskt rätt bra på att låta andra vara bra för dem! 
Det är inget dåligt bidrag till att ens barns uppväxt blir bra.

2 kommentarer:

  1. Sara, Sara, Sara....Jag har levt med kronisk sjukdom i 34 år och därtil 2 söner i 28 år ensam att ta hand om dom i 26 år. Se på killarna dom har växt upp till mycket bra människor.
    Det sociala nätet kring ungarna är viktigt som satan. Jag ska tacka alla i min familj och mina vänner för all hjälp genom åren. Jag ammade den ena i flera år vilket orsakade att den andra fick flaskan direkt :-) Vad det gäller min sjukdom så ja när dom var 3 resp 5 år så kunde dom ringa mormor alt gammo och tala om att jag mådde bra men sov och dom ville ut o leka kl 04:15 på morron :-))
    Sara DET kommer gå bra för era barn. Dom är påhittiga och finurliga och glada och vet du ordspråket säger att "ett smutsigt barn är ett glatt barn "
    Ta vara på tiden med dom som du hanterar låt min kära bror kirra retsen tillsammans med andra hjälpande människor runt omkring Det är nyttigt för barnen.
    Fast förbenat svårt som morsa att släppa taget TRO mig jag vet
    Jag har alltid curlat mina och det var skitjobbigt när dom flyttade hemifrån VEM ska man curla då ???
    Nä du tanten det här blir kanoners med pulsklocka o allt !!
    Kram på dig
    Den Knäppa svägerskan Leena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Leena!
      Jag vet, och det är ju bara beklagansvärt att det skulle ta så lång tid för mig att lugna ner mig ett par hekto!
      Du vet där med prestationsmonstret man har på axeln ...

      Radera