onsdag 3 april 2013

Filosofi på morgonkvisten

Jag har börjat läsa Seneca (romare, filosof) för jag fick för mig att det vore ett bra sätt att göra något vettigt av min eventuellt permanenta konvalescens. Kan man inte kroppsarbeta så finns det ändå fler möjligheter än att hänga på facebook.
Att ta till sig boken, som förresten är en nyöversättning med ett rätt utförligt förord,medför vissa problem med tanke på att jag har närminne som en guldfisk. Det är förresten därför jag inte läser skönlitteratur längre, jag kan inte hålla reda på vem som är vem eller vad som hände förra gången jag läste. Fackböcker och sådant som inte har en handling eller alltför konstnärligt språk däremot, går hyfsat.
 
Åter till Seneca. Om livets korthet.
"Livet är långt nog om man förstår att bruka det. Men omättlig girighet behärskar en människa, en annan beskäftig nit i meningslösa mödor; en dränker sig i vin, en annan domnar i lättja; en intsällsamhet som alltid är beroende av andras omdömen utmattar en, en annan tvingar en besinningslös affärslusta runt kring alla länder och alla hav i hopp om profit; (...) det finns sådana som lönlöst fjäskar för sina överordnade och går under i frivilligt slaveri; många har behärskats av ett fikande efter andras goda tur eller klagan över den egna oturen; de flesta har inget bestämt mål, utan deras vaga, veliga och disharmoniska hållningslöshet har drivit dem än hit, än dit i nya planer "
 
Himself
 
Ja, det var ju inget nytt, tänkte jag. Men så kom jag på att nä, det var det ju inte, för det skrevs ju för 2000 år sedan. Trots det högst aktuellt och applicerbart på de flesta jag känner, utan att mena det som en förolämpning.  Mina närmaste och käraste inkluderade: visst har jag oroat mig för att en person jobbar för mycket. En glömmer att hennes strävanden efter framgång går ut över andra, medan en annan lägger sig platt i stället för att stå för sin rätt. Någon kämpar med sin kreativitet och någon annan sitt missbruk. Själv räknar jag mig till kategorin "utattad pga beroende av andras omdömen", vilket väl översätts till prestationsbaserad självkänsla på modern psykologisvenska. Även om jag känner att det är dags att släppa det nu, det var delvis det som försatte mig i den här sitsen. Jösses vad effektiv jag var, och vad snabb jag var: åt snabbt, pratade snabbt, skyndade hit och dit för att hinna allt jag ville och dubbelt upp. Ständigt pressad av livets korthet. Ständig förträfflig, ständigt högpresterande.
Han påpekar också att när man tillåter, eller till och med söker sig till tidstjuvar och energitjuvar, så känner man sig ständigt otillfredsställd, man måste helt enkelt stå på sig och stå på sin egen sida.
Tiden har kommit för att dra sig undan världen och odla sin trädgård. (Jag har inte kommit så långt, men jag har för mig att det är Senecas tips om hur man ska leva meningsfullt och lyckligt)
 
Livet är inte för kort om man ägnar det åt rätt saker!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar