tisdag 25 juni 2013

La vie en halvfranska


Ensamheten, dag 2

Jag drömde mardrömmar om att Maken inte alls var att lita på för han var puts väck när bussen skulle gå. Eventuellt hade han även förklarat för några partypinglor att han var gift, och vari opålitligheten i det bestod kan jag inte riktigt få klart för mig nu i vaket tillstånd. 

Annars tycker jag att jag borde njuta så mycket mer av min vila än jag gör: jag blir stressad av att det är så vackert väder och att jag kan se ett nytt presumtivt projekt vart jag än vänder mig. Solen glittrar på en klarblå fjärd och måsarna lever loppan på Snackuddsgrundet.
Man borde ligga på stranden.
Man borde vattna salladen.
Man borde rensa rabatten utanför verandan medan det är skugga där.
Man borde läsa tidningen.
Man borde sitta i en vilstol och sticka ett par varv.
Man borde ligga i hängmattan och titta på myrorna.
I morgon ska det bli sämre väder, man borde passa på när solen skiner.
Inga tunga projekt alltså. Även om de också ropar på mig: Bygg en drivbänk av de gamla fina spröjsade fönstren innan de ruttnar sönder bakom bon. Sortera berget av tvätt som snart når axelhöjd i gästrummet. Baka lchf-knäckebröd nu när ingredienserna finns hemma. Måla ett fönster på verandan. Sånt räknades som smärre pyssel en gång i tiden.



Idag glädjer jag mig åt min tidigare samlariver. Till makens lätta förtvivlan kan jag inte motstå boklådor på loppisar och jag har årligen burit hem mycket mer än vi kunnat läsa eller ens rymma i vårt hem. Om jag finge råda skulle de flesta väggytor vi har vara täckta av bokhyllor, men av någon anledning har han inte alls nappat på det. 

"Du läser ju inte ens alla de där böckerna", säger han och har visserligen en poäng, för till exempel älskar jag att köpa på mig gamla biblar. Inte av religiös nit utan för att en sliten bibel som uppenbart nötts och älskats av sedan länge döda borde vara bättre värd än att förpassas till tippen bara för att den inte längre är viktig i en människas liv. Hur kan något först vara en ledstjärna och vara värt ett läderband med stämplar och guld för att sedan ställas ut i regnet utanför ett antikvariat för att ingen vill betala lika mycket som en kopp kaffe för den? Jag tycker helt enkelt synd om biblarna! 

Hur som helst så hittade jag en gång Albert Engströms samlade verk i halvfranska band. Han är inte heller så i ropet nu, utan man får honom till priset av en nubbe ungefär (jag vet inte vad en nubbe kostar, men jag tyckte jämförelsen passade bra).  Till skillnad från biblarna så är han dessutom lättläst och otroligt rolig! Så när solen gassar och måsarna stör ligger jag inne och fnissar lite åt hans formuleringar. Man ska ändå vara försiktig med solandet.


Missa inte att läsa lite i boken!

2 kommentarer:

  1. "Finge". Jag visste väl att vi var själsfränder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Finge" skiljer onekligen agnarna från vetet. Fast jag vet inte vilken hög jag hamnar i för jag använde det helt oreflekterat. Är helt enkelt bara mossig.
      Ett annat sånt ord som jag trodde förekom aktivt endast i vår min familj är "domdera". Det var då jag till fullo insåg vårt släktskap.

      Radera