torsdag 27 juni 2013

Rullstolsfjanterier

Så noga som jag har basunerat ut det så har det väl inte undgått någon att vi ska på hångelsemester till Göteborg, Maken och jag. Resan ska också inkludera ett besök hos Gottfrieskliniken, där jag förhoppningsvis ska få ett krumelurpiller och bli tvärfrisk. Eller ytterligare en fastställd diagnos och en laddning B12-sprutor eller vad de nu kan tänkas hitta på. Krumelurpiller vore bättre.

Efter ett evigt velande har vi bestämt oss för att flyga, för Maken tror att kort men intensivt obehag är bättre än ett mer segdraget i form av tåg eller bil. Själv har jag svårt att föredra någondera, för jag tror att vi kommer att dö och göra våra barn föräldralösa hur vi än gör (har bara liiiite trafikfobi. En gång ryckte jag loss handtaget på vår gamla skrotopel för att jag blev så rädd när Maken gasade lite). 

Jag började leta resor, men fattar faktiskt inte så komplicerade saker som flygplansbokningssystem alla gånger, så Maken tog över och grejade det hela. Men så har vi ju insett att det där med att traska omkring på flygplatser kanske inte är min grej, så att boka på en rullstol blev mitt jobb. Två timmar tog det att ringa runt för att först fatta att jag skulle kontakta resebyrån, sen kolla upp bokningsnummer (dvs öppna ett mejl, krångliga grejer) och få tag på kundtjänsten via nån meddelandetjänst och de skulle återkomma på måndag vid lunch, och sen komma in på kundtjänstchatten och köa där, men när jag väl fått tag på en vänlig Malin så gick det hela på fem minuter och så var allt klart. På nåt underligt vis känner jag mig som Makens privatsekreterare som minsann kan ordna upp det mesta. Yesss!

Nu till det något mer komplicerade (eller kanske inte): Jag kan alltså inte gå något vidare, så jag ska åka rullstol. Jag, den fjällvandrande, svampletande, långpromenerande powerwalkaren! Nåja, det där sista var jag ju inte så bra på, fick ju ME på kuppen. Men ändå!
Alla de där skämten om rullstolsrejsande på ålderdomshemmet fladdrar förbi tillsammans med ett litet "Hallå, fjantar jag mig inte nu - det är klart jag kan gå!" och magkänslan av att det eventuellt vore ännu dummare att inte åka rullstol för det kommer nog att bli tillräckligt tröttande ändå.

Hur som helst så känns del något mindre hångelsemestrigt när man måste tänka på såna saker, vilket ju är ytterligt fördomsfullt. Så jag vänder på det: klart jag ska spara kraft till det viktigaste!

1 kommentar:

  1. Du gör helt rätt som sparar din kraft till det viktigaste, fast jag känner igen tankarna.
    Hoppas nu allt går bra. Kram

    SvaraRadera