onsdag 31 juli 2013

Bästa namnsdagspresenten

I vår släkt tar vi alla tillfällen att göra kalas och fira, så att bli uppvaktad på sin namnsdag ser vi som inget mindre än en mänsklig rättighet. Tårta ska det vara också, men den förväntas namnsdagsbarnet själv bestå.
Döm därför om min tacksamhet när min bror dels lovat att åka och köpa glass och plocka av mina hallon, dels dammsög hela huset! Bästa namnsdagspresenten ever!
 
 

tisdag 30 juli 2013

Små triumfer och bakslag

Jag kan:
Plocka en halvliter svarta vinbär.
Laga mat till mig själv
Starta en tvättmaskin
Inte allt på en gång, utan en sak i taget. För det kan jag ibland: göra en sak i taget.
Nu är jag väldigt trött för jag spårade ur lite på slutet och tog vara på sköljvattnet från tvättmaskinen och vattnade den där busken vad den nu heter.
Så det kunde jag inte. Då vet jag det.

Frånfälle i menageriet

Sonens marsvin Jack Sparrow, aka Luke Skywalker har avlidit efter en kort tids sjukdom. Närmast sörjande är Lovisa som snarast måste få en ny sambo.
Tid för begravning meddelas senare emedan  begravningsgästerna är på Skara Sommarland.

torsdag 25 juli 2013

Uuuuu


För min egen påminnelse: 
Man ska inte fiska för mycket när man har ME.
Då kan man börja gråta när sopborsten välter med en smäll för att nån går förbi. Till exempel. Det kan ju kännas lite pinsamt. Man kan inte heller äta trots att det ligger en frestande korv på tallriken bredvid sängen och magen skriker efter mat, utan man får vackert ligga och titta på den tills man orkar lyfta armen. Det var ju inte undra på att sondmatningstankarna dök upp igen, men på ett nytt och mer positivt sätt: fasen vad smart med sondmatning, jag skulle kunna be om mat och slippa tugga. Jag skulle inte behöva ligga här och vara så förbaskat hungrig! Sondmatning är ju helfiffigt! Men eftersom jag har bestämt mig för att jag ska vara tydlig med vad jag önskar mig så säger jag så här: jag vill gärna ha kraft och ork att äta själv som de flesta andra. Bara så Ödet vet ...



Aborrar, en stor sik och fyra flundror.

En bra dag


Jag vet inte om det är B12-sprutorna som börjat kicka in eller om det är värmen, men idag har varit en fantastisk dag.
Nästan hela dagen har vi varit nere vid sjön, jag har legat på en dyna i skuggan (och en stund i solen) och så har jag gått upp till huset för att vila vid några tillfällen när det passat. Så sammanlagt fyra timmar har jag nog vilat i sängen, det är det minsta på jag vet inte hur länge. Under tiden har det badats och plaskats och seglats jolle och ätits kardemummakaka och just de sakerna avstod jag ifrån men:


Saker man kan göra på stranden när man är så här frisk

  • Dricka kaffe och läsa några sidor i en bok.
  • Småprata med bästa grannen (den martiniquianska).
  • Titta när sonen flyter på inte mindre än tre badringar.
  • Se en lax göra ett rejält skutt upp ur vattnet.
  • Ligga och blunda (det behöver man iofs inte vara jättefrisk för att klara)
  • Titta när dottern simmar 16 simtag.
  • Hitta en konstig fisk.
  • Äta middag på sjöbodtrappen.
  • Sätta nät utan mördande mjölksyra i armarna.

Det är vad jag kallar en bra dag.


Den konstiga fisken som på sätt och vis påminde om en lake men inte hade sånt skinn.
Observera den lilla tömmen under magen, vad är det för nåt?

tisdag 23 juli 2013

Fullt upp

Man skulle ju kunna tro att det riskerar att bli ensamt och långtråkigt att sitta på landet vecka ut och vecka in, men då har ni inte varit här och tittat efter!
Vi är nämligen omgivna av intressanta och trevliga människor åt alla håll utom söder- och västerut, för där är ju vattnet och kanske är båtfolket också otroligt spännande, men det märker ju inte vi.

I sydost har vi däremot min gamla dagisfröken och hennes man, som förutom att gärna sitta ner och språka en kvart kan erbjuda intressanta insikter i det där med kroniska sjukdomar som de också har en uppsjö av, och ändå framlever med mycket gott humör, vilket kan kännas inspirerande. De har även en svärhund (svärsonens hund måste väl kallas så?) som lockar över Dottern dagligen, hundtokig som hon är.

I öster har vi en mycket blid och entusiastisk söderhavsprins och hennes gemål som bara är f.d. ambassadör, men trevlig ändå. Hon fick sin titel vid ett biståndsprojekt och som landet ifråga inte hade hederstitlar i femininum fick hon helt enkelt bli prins. Mycket ärofullt. Prinsens svärson, kompositören boende i New Orleans, är det senaste tillskottet i umgängeskretsen eftersom han har en son i bästa svärds-och legoåldern, vilket passar vår familj väldigt bra. Han har även födgeni (svärdssonen, inte svärsonen), för han går till de andra barnen och förklarar att han nog är lite hungrig och vips är hela gänget ute och plockar blåbär åt honom, medan han inte behöver lyfta ett finger. Kan vara så att mormor Prinsens rojalitet går igen ...?
Under tiden är det meningen att svärsonen ska spela in en film, där några svenska sommarscener behöver kompletteras, så just nu kryllar udden av mer eller mindre namnkunniga skådespelare, och vår teaterapa här hemma vill gärna statera, men på villkor att han får vara zombie. Har inte fått regissörens respons på det än.

I norr har vi våra närmaste grannar som vanligtvis bor på Martinique, men som tillbringar somrarna här med att leka indianer (barnen) och fika (deras mor), vilket i båda fallen skänker lugn, trevnad och stimulans i alldeles perfekta proportioner. I den familjen ingår även en mormor och en morfar som hänger med på diverse bondgårdsbesök; understundom bjuder, eller låter sig bjudas på ett glas vin och en av dem råkar dessutom vara en synnerligen ME-kompetent överläkare, som dock arbetar med annat och jag vill helst inte utnyttja vår bekantskap för eget syfte, men det känns ändå rätt bra. Plus att vid allvarligare åkommor och ormbett så skäms vi inte för att rusa dit.

Så ni förstår att trots att vi sitter på en kobbe så behöver vi inte röra oss ur fläcken, vi låter världen komma till oss!

Det känns synd att lägga en ME-sordin på så muntert umgänge, för jag orkar ju med en eller ett par människor i taget och då i korta stunder, och här går sällan en timme utan att det knackar på dörren -eller snarare nån kliver in och hojtar hallå, men det fina i kråksången är att mycket av det här gör att jag kan dra mig undan med gott samvete. Jag behöver inte vara värdinna och se till att alla har det bra, utan umgänget kan flyta på och jag får fredade stunder då jag tar på mig hörselkåporna och dyker in i meditationsprogram eller bara vilar. Jag skulle inte ha orkat med det i vintras, men det går rätt bra nu, och så har jag ju det att minnas om jag blir liggande hela vinterhalvåret igen. Inte dumt alls.

lördag 20 juli 2013

En och två och tre indianer

... fyra indianer små ...

Idag har jag varit den sortens mamma som jag vill vara. Det tog ungefär en halvtimme och barnen fick släpa störar och göra det mesta grovgörat. Dessutom hittade grannbarnens mamma den gamla indianboken som vi hade när vi var små där det står allt från hur man gör halsband av björntänder till riktiga pilbågar. Så nu är tipin full av smörgåsätande svartfötter som läser på ordentligt och understundom övar på stridstjuten. Röksignalerna får dock anstå till en dag när det inte är eldningsförbud.

Nu ska jag ligga och eftersvettas!

tisdag 16 juli 2013

Vinbladsdolmar


olivolja/smör
krossade tomater
hackad gul lök
vitlök om man vill
salt och peppar

köttfärs
ägg
hackad gul lök
lite fiberhusk
salt och peppar
stora fina vinblad

Börja med att göra en tomatsås och medan den puttrar gör du dolmarna så här:
Blanda köttfärs, hackad lök, kryddor, fiberhusk och ägg (eller blandar till den smet man brukar ha till köttbullar)
Lägg en klick köttfärssmet på varje blad och rulla ihop. Om du börjar i stjälkänden kan du sticka stjälken genom bladet för att hålla ihop det lite
Stoppa ner dolmarna i tomatsåsen och låt puttra en stund, kanske 20 minuter
Servera med lite riven ost på toppen. Jag tog Västerbotten.

Trädgård i förfall

Trädgård har ju varit ett av mina stora intressen, och även om jag inte kan gräva eller plantera ... eller ens hålla efter det som redan finns, så kan jag hitta ut i de vildvuxna buskagen ibland och glädja mig åt att somligt överlever flera års frånvaro av skötsel. Mycket verkar ha försvunnit, men det som finns kvar glädjer mig desto mer, även om det är statt i förfall.
Då, när jag hade både hjärna och kraft, samlade jag på både rosor och pioner, och hade jag vet inte hur många sorter - självklart för få, men ändå åtskilliga. Nu har några strukit med och andra för en förtvinande tillvaro, medan de som klarar det något karga skärgårdsklimatet på norrsidan av ett hus tar över enligt principen om den starkares överlevnad (det finns bara berg och ständig blåst på sydsidan, så där växer mest några stora tallar).

Det här vet jag inte ens vad det är för en ros, helt plötsligt växte den bara i ett snår med andra rosor.

Fingerborgsblommorna är färre och mindre än nånsin och ingen av dem växer i en rabatt

Det här har jag inte planterat!

En av få pioner som verkar ha överlevt, jag vet inte om jag ska skylla på Makens framfart med trimmern, men jag har mina misstankar ...

Jag har inte planterat strättan heller, men den är pampig så det förslår och uppskattas tydligen av djurlivet, så den får stå kvar mitt i rabatten

En gång i tiden fanns en lärare här på Nämdö som hette Axel Funke och han hade den här rosen med sig från Varnhem, har jag för mig. Sen sprider den sig närmast viralt här på udden ...

Djupt ner i gräset i rabatten lever fortfarande Mme Boll

Bättre bild på förfall -och nytt liv- kan man väl knappast få! Minns inte vad pionen heter.

Nu blir jag lite orolig

I en intervju i SVD berättar Chris O'Neill att han inte fått någon formell träning för det officiella liv som nu väntar. Närå,  han ska bara göra som Kungen gör.
"Så kan vi skylla på pappa om något går fel", skojar Madeleine.


Kanske inte världens bästa strategi med tanke på.



torsdag 11 juli 2013

Gaaaaa!

Idag ska jag till vårdcentralen och lära mig ta sprutor. Blaha blaha, säger väl svägerskan med diabetes, men jag tar mig full rätt att sjåpa mig ändå!


uppdatering: Inte tänkte jag på att jag inte har nån känsel i magfläsket under naveln. Det är ju fördelen med  gamla kejsarsnitt det. Sprutan var ju hur enkel som helst att ta. Tur att jag inte tänkte på det för då hade jag ju missat ett tillfälle att göra en höna av en fjäder!

tisdag 9 juli 2013

Nu räcker det


Jag har faktiskt varit sjuk så det räcker!
Jag avskyr att vara beroende av hjälp för att klara en enda dag. Och jag avskyr att tränga mig på och be om hjälpen jag så väl behöver, så jag tonar ner och säger att det borde gå bra med lite när jag vet redan från början att det behövs mycket.


Jag hatar den här sjukdomen som är så lurig att jag tvivlar på mig själv och kroppens signaler. Den får mig att tänka att jag förstör livet för dem jag älskar, att jag utnyttjar deras välvilja och får dem att oroas i onödan. För när allt kommer omkring är jag nog inte så sjuk. Men så fort jag försöker leva friskt ett par timmar så märker jag att det inte går.


Jag klarar av att ge barnen och mig själv frukost, men sen börjar jag svettas och få yrsel och måste sova eller vila till klockan två åtminstone. Då kan jag äta lite och bläddra i en tidning innan jag lägger mig igen. Vid fyrasnåret kan jag köra en tvättmaskin, vara social en stund, laga middag och faktiskt sitta uppe. Och sen kan jag se en film ihop med faniljen. Eller pilla med datorn. Eller prata en stund med nån.
Allt jag gör utöver det gör mig sämre. 
Det var inte så mitt liv skulle bli!



En nära släkting sa att jag får helt enkelt bita ihop, för jag får inte svika dem som behöver mig. Det finns de i min närhet som har varit med om nog. Jag får finna mig i att jag kanske inte alltid får den vila jag behöver. 
Jag förklarade att det funkar inte så med den här sjukdomen. Om jag inte lyssnar på kroppens signaler kan jag bli hur handikappad som helst. Jag såg för mig ett mörklagt rum och sondmatning.

Trots att jag förstod varför h*n sa så och att det var i välmening om familjen, så tror jag att jag tog mer illa vid mig än jag ville kännas vid.
Inte för att det sades utan för att det slog an en välbekant sträng. Det är ju precis så jag gör och det är precis så jag argumenterar själv:
Jag får skärpa mig. Jag måste prioritera barnen. Jag måste göra utrymme för Maken. Men hur gör man när huvudvärken hamrar, maken ringer samtidigt som sonen står och hoppar för att han är så dålig i magen och måste ut på dass och dottern ställer sig och retas? 
Två måste bli besvikna och jag får otroligt dåligt samvete för att jag inte räcker till. Nånsin. Alltid prioriterar fel.
Inte ens när jag var frisk räckte jag till och ännu mindre nu.
"Sara, du får lov att inse att du kanske inte kan känna efter så mycket alla gånger." 
JO TACK JAG VET!
"Men Sara, varför lär du dig aldrig att be om hjälp i tid?"
DÄRFÖR ATT OM JAG INTE KLARAR DET HÄR SÅ KOMMER NI ATT KÄNNA ER SVIKNA!



Men hur ska jag kunna leva med att inte göra allt som står i min makt för dem? Hur stor är den där makten för den delen? Har jag rätt att bli sjuk? Hur mycket förstör jag varje dag? 
Om jag inte blir bättre snart, hur ska det då gå? Den här skiten är ju kronisk! 
Så nu förstår ni: jag har faktiskt varit sjuk så det räcker. Ingen mer ME för mig. Nånsin.

Om jag vore frisk


så skulle jag gärna ha ett halvtidsjobb mellan 8.30 och 12.30. Jag skulle ha arbetskamrater och känna att jag bidrog till något viktigt. 
Sen skulle jag cykla till biblioteket eller ett lugnt café där jag kunde vika upp datorn och skriva ett par timmar innan det blev dags att hämta barnen.


Om jag vore frisk skulle jag gärna träna ett par gånger i veckan, helst på gym, för jag gillar maskinerna. Och så skulle jag hålla på i trädgården. Göra nya land och ha ett växthus. Där skulle det växa massor av tomater, kärnfria vindruvor och gurkor. 
Jag kanske skulle få göra sånt som jag inte är så förtjust i, som sortera tvätt eller göra rent bakom spisen.


Jag skulle gå på föräldramöten och knota lite över att jag inte riktigt hade tid.
Jag skulle följa med på familjeutflykter. Skansen eller ett museum. Gå till simhallen. Kanske rent av börja simma själv, som omväxling? 
En utlandssemester vore härligt. Och att fjällvandra i Abisko.


En kväll i veckan kunde jag gå på kurs. Keramik eller kanske en illustrationskurs. Och på helgen kunde vi ha gäster OCH gå och fika OCH göra en utflykt av nåt slag. Som rekreation.
Att göra något trevligt -det kunde nämligen vara rekreation det!

Vad skulle ni andra göra om ni finge välja?

måndag 8 juli 2013

Utflyktskrasch

Jag vet ju vad det beror på, så jag får väl ligga här tills det går över. Hur som helst så var det värt det.

söndag 7 juli 2013

Fallande horisont


Idag är vi på en mycket trevlig utflykt till Rögrund, en lagom stor ö med restaurang och vandrarhem som drivs av bästa Lotten som ni kanske har sett kommentera inläggen här ibland.
Vi tänkte att en söndageftermiddag helgen innan semestrarna kommit igång på allvar är det nog lugnt så att hon kan hinna ta en liten fika med oss också. 
Jo hejsan! Tur man varit  skärgårdsbo så man vet hur man dubbelparkerar båtar, för så mycket folk har jag nog aldrig sett här!
Nu, medan familj och medhängande grannar är och tittar på sevärdheterna (utkikstorn, hinderbana och krokodil) har jag hittat en lagom grop i skuggan där jag ligger och önskar att jag inte glömt öronpropparna i båten. Och så försöker jag visa hur trevlig utsikt jag har från min bergskreva, men jag lyckas inte hålla kameran rakt hur jag än gör, så håll till godo!


onsdag 3 juli 2013

...och där kom kraschen!

Det får inte hända fler saker nu. Inga trevligheter får komma över tröskeln.
Ingen får säga ett ord för jag orkar inte kommunicera.
Inget får låta för det gör fysiskt ont.
Inget får krångla för då skriker jag.

Och ändå händer det saker hela tiden:
En ny granne hälsar på. Jag låtsas vara frisk.
Barnen med kompisar spionerar på mystiska individer och är överallt.
En nödtvungen stortvätt på lakan.
Hjälpen som kommer är för lite, för sent: jag borde ha sagt ifrån tidigare så att inte hjälparen behövt mötas av ett otrevligt vrak.

Tvättmaskinen låter
Köksfläkten låter
Kylskåpsdörren låter
De levande låter, de har trevligt på verandan
Disken skramlar
Vinden och havet
Kudde över huvet.

Och nu hittade nån ett munspel

måndag 1 juli 2013

Rulla fram

Så här ser det ut när jag rullar fram i en rullstol.

Gottfries


Ja nu kommer jag nog inte undan, för den trevliga läkaren på Gottfrieskliniken tyckte nog att mer typisk ME kan man inte ha. Och så skrev hon ut B12-sprutor och sa att jag inte på villkors vis ska delta i nån GET-baserad studie. Jag bad henne skriva det i journalen så att ingen tveksamhet råder om deras rekommendationer och det lovade hon göra. 

Ja, och så konstaterade hon att jag inte har fibromyalgi och det är ju trevligt.



Gottfrieskliniken

Jämförande studie


Nämdö har ju sin egen göteborgare: Erland, som visat var bordet ska stå vad gäller både humor och räkmackor. 
Gothia Towers version åtföljdes inte av samma personliga bemötande, men å andra sidan har de smör på brödet och en försvarlig klick löjrom på toppen, så den hävdar trots allt sin plats i konkurrensen.


Vad man inte vet kan inte skada en ...


Och därför kan jag känna mig mycket trygg. Idag vet jag nämligen knappt vad jag heter.
Jag vet inte heller vad nånting annat heter, till exempel en såndär som jag tänker på. 

Maken, som är en förstående och humoristisk man, tar det med ro och försöker fylla i luckorna. Så när jag ska förklara effekten av vad det nu var (det har jag glömt) som var mindre än sånt där ni vet, som blir när man blir frisk av sockerpiller, så förstår han precis. Och ni med, eller hur? Det är bara det att när jag har kommit så långt så har jag tappat tråden och börjat prata om spårvagnsbiljetter eller det där rummet där nere där man kan träna, ni vet vad jag menar, de finns på typ alla hotell.

Och listan jag ska ta med till Gottfries, den kan de säkert lista ut vad det ska stå på. De är ju vana.