tisdag 23 juli 2013

Fullt upp

Man skulle ju kunna tro att det riskerar att bli ensamt och långtråkigt att sitta på landet vecka ut och vecka in, men då har ni inte varit här och tittat efter!
Vi är nämligen omgivna av intressanta och trevliga människor åt alla håll utom söder- och västerut, för där är ju vattnet och kanske är båtfolket också otroligt spännande, men det märker ju inte vi.

I sydost har vi däremot min gamla dagisfröken och hennes man, som förutom att gärna sitta ner och språka en kvart kan erbjuda intressanta insikter i det där med kroniska sjukdomar som de också har en uppsjö av, och ändå framlever med mycket gott humör, vilket kan kännas inspirerande. De har även en svärhund (svärsonens hund måste väl kallas så?) som lockar över Dottern dagligen, hundtokig som hon är.

I öster har vi en mycket blid och entusiastisk söderhavsprins och hennes gemål som bara är f.d. ambassadör, men trevlig ändå. Hon fick sin titel vid ett biståndsprojekt och som landet ifråga inte hade hederstitlar i femininum fick hon helt enkelt bli prins. Mycket ärofullt. Prinsens svärson, kompositören boende i New Orleans, är det senaste tillskottet i umgängeskretsen eftersom han har en son i bästa svärds-och legoåldern, vilket passar vår familj väldigt bra. Han har även födgeni (svärdssonen, inte svärsonen), för han går till de andra barnen och förklarar att han nog är lite hungrig och vips är hela gänget ute och plockar blåbär åt honom, medan han inte behöver lyfta ett finger. Kan vara så att mormor Prinsens rojalitet går igen ...?
Under tiden är det meningen att svärsonen ska spela in en film, där några svenska sommarscener behöver kompletteras, så just nu kryllar udden av mer eller mindre namnkunniga skådespelare, och vår teaterapa här hemma vill gärna statera, men på villkor att han får vara zombie. Har inte fått regissörens respons på det än.

I norr har vi våra närmaste grannar som vanligtvis bor på Martinique, men som tillbringar somrarna här med att leka indianer (barnen) och fika (deras mor), vilket i båda fallen skänker lugn, trevnad och stimulans i alldeles perfekta proportioner. I den familjen ingår även en mormor och en morfar som hänger med på diverse bondgårdsbesök; understundom bjuder, eller låter sig bjudas på ett glas vin och en av dem råkar dessutom vara en synnerligen ME-kompetent överläkare, som dock arbetar med annat och jag vill helst inte utnyttja vår bekantskap för eget syfte, men det känns ändå rätt bra. Plus att vid allvarligare åkommor och ormbett så skäms vi inte för att rusa dit.

Så ni förstår att trots att vi sitter på en kobbe så behöver vi inte röra oss ur fläcken, vi låter världen komma till oss!

Det känns synd att lägga en ME-sordin på så muntert umgänge, för jag orkar ju med en eller ett par människor i taget och då i korta stunder, och här går sällan en timme utan att det knackar på dörren -eller snarare nån kliver in och hojtar hallå, men det fina i kråksången är att mycket av det här gör att jag kan dra mig undan med gott samvete. Jag behöver inte vara värdinna och se till att alla har det bra, utan umgänget kan flyta på och jag får fredade stunder då jag tar på mig hörselkåporna och dyker in i meditationsprogram eller bara vilar. Jag skulle inte ha orkat med det i vintras, men det går rätt bra nu, och så har jag ju det att minnas om jag blir liggande hela vinterhalvåret igen. Inte dumt alls.

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Olidligt var ordet! Men som jag sa häromdan så tror jag att det räcker med att ställa rätt frågor för att alla grannar ska vara ungefär lika spännande. Folk är i allmänhet rätt intressanta!

      Radera