tisdag 9 juli 2013

Nu räcker det


Jag har faktiskt varit sjuk så det räcker!
Jag avskyr att vara beroende av hjälp för att klara en enda dag. Och jag avskyr att tränga mig på och be om hjälpen jag så väl behöver, så jag tonar ner och säger att det borde gå bra med lite när jag vet redan från början att det behövs mycket.


Jag hatar den här sjukdomen som är så lurig att jag tvivlar på mig själv och kroppens signaler. Den får mig att tänka att jag förstör livet för dem jag älskar, att jag utnyttjar deras välvilja och får dem att oroas i onödan. För när allt kommer omkring är jag nog inte så sjuk. Men så fort jag försöker leva friskt ett par timmar så märker jag att det inte går.


Jag klarar av att ge barnen och mig själv frukost, men sen börjar jag svettas och få yrsel och måste sova eller vila till klockan två åtminstone. Då kan jag äta lite och bläddra i en tidning innan jag lägger mig igen. Vid fyrasnåret kan jag köra en tvättmaskin, vara social en stund, laga middag och faktiskt sitta uppe. Och sen kan jag se en film ihop med faniljen. Eller pilla med datorn. Eller prata en stund med nån.
Allt jag gör utöver det gör mig sämre. 
Det var inte så mitt liv skulle bli!



En nära släkting sa att jag får helt enkelt bita ihop, för jag får inte svika dem som behöver mig. Det finns de i min närhet som har varit med om nog. Jag får finna mig i att jag kanske inte alltid får den vila jag behöver. 
Jag förklarade att det funkar inte så med den här sjukdomen. Om jag inte lyssnar på kroppens signaler kan jag bli hur handikappad som helst. Jag såg för mig ett mörklagt rum och sondmatning.

Trots att jag förstod varför h*n sa så och att det var i välmening om familjen, så tror jag att jag tog mer illa vid mig än jag ville kännas vid.
Inte för att det sades utan för att det slog an en välbekant sträng. Det är ju precis så jag gör och det är precis så jag argumenterar själv:
Jag får skärpa mig. Jag måste prioritera barnen. Jag måste göra utrymme för Maken. Men hur gör man när huvudvärken hamrar, maken ringer samtidigt som sonen står och hoppar för att han är så dålig i magen och måste ut på dass och dottern ställer sig och retas? 
Två måste bli besvikna och jag får otroligt dåligt samvete för att jag inte räcker till. Nånsin. Alltid prioriterar fel.
Inte ens när jag var frisk räckte jag till och ännu mindre nu.
"Sara, du får lov att inse att du kanske inte kan känna efter så mycket alla gånger." 
JO TACK JAG VET!
"Men Sara, varför lär du dig aldrig att be om hjälp i tid?"
DÄRFÖR ATT OM JAG INTE KLARAR DET HÄR SÅ KOMMER NI ATT KÄNNA ER SVIKNA!



Men hur ska jag kunna leva med att inte göra allt som står i min makt för dem? Hur stor är den där makten för den delen? Har jag rätt att bli sjuk? Hur mycket förstör jag varje dag? 
Om jag inte blir bättre snart, hur ska det då gå? Den här skiten är ju kronisk! 
Så nu förstår ni: jag har faktiskt varit sjuk så det räcker. Ingen mer ME för mig. Nånsin.

3 kommentarer:

  1. Sara. Sara.Sara
    BamseKram till dig från mig
    I all välmening eller inte så svider alltid vissa saker rakt in i själen och hjärtat
    Hur man än försöker försvara sig men du vet
    att du har ensjukdom liksom och du vet du kommer ju få leva med den vilken Fas du än befinner dig i :-)
    Man går i och ur dom hela tiden men ord och meningar kommer alltid svida lika mycket genom livet.
    Så åter igen en Ba,seKram till dig från mig och ....vad sägs om ett glas vin nere vid strandkanten tillsammans så kan vi redaut våra problem och jela världen kommer le :-)
    Hon den där knäppa svägerskan norröver

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack söta du. Och med tanke på vad vi jobbar med tar vi en kopp kaffe och ruttnar på våra krämpor tillsammans!

      Radera
  2. Jag känner igen mig i det du skriver. Aldrig att man känner att man räcker till. Alltid dåligt samvete för något vi faktiskt inte kan påverka.
    Kram

    SvaraRadera