torsdag 29 augusti 2013

Marsvinslyx

I samband med att vi köpte en ny make till Lovisa så rusade Sonen och Maken raka vägen ut i snickarbon och byggde det här lekhuset med genomspring och takterrass. Att det blev mycket uppskattat av båda grisarna behöver väl inte tilläggas .

Vad nyförvärvet heter? Darth Vader så klart!

onsdag 28 augusti 2013

Den osynliga sjukdomen

brukar den ju kallas. Några på fb visade bilder på sig själva och en sak många verkar ha gemensamt utöver blekheten är att ena ögat inte hänger med, i mitt fall högerögat. I övrigt såg vi ungefär lika piffiga ut. Så allvarligt, var går då gränsen för när man inte ser så värst frisk ut? När man tappat ett ben eller?

tisdag 27 augusti 2013

veckan i retrospektiv

Jag tyckte att jag var så himla smart och kunde hitta lösningar på allt: 
  • Det var ingen av de vanliga som kunde hämta på fritids/dagmamma tre dagar förra veckan. 
    Min plan: jag gör det! Jag mår ändå rätt bra nu efter sommaren.
    Försiktighetsmått: Vilar extra noga i förväg, tar på mig pulsmätaren så jag inte rör mig för fort och för mkt. Öronproppar mot skolgårdsljuden.
    Anpassning till verkligheten: fick stänga av pulsmätaren för den pep till och med när jag gick på platt mark.
    Utvärdering: Tyckte att det ändå gick rätt bra.

  • Läkarbesök och tandhygienist på raken, fast i olika kommundelar.
    Min plan: Med färdtjänst kan jag ju kuska omkring som värsta stekaren! Och eftersom jag ändå mår rätt bra nu efter sommaren så slänger jag in ett köpcentrum också!
    Försiktighetsmått: Öronproppar. Ett kokt ägg i handväskan så jag inte dessutom skulle behöva gå och äta på nåt bullrigt hak.
    Utvärdering: Tyckte det gick rätt bra.

  • Maken fyllde år. Jag ville så himla gärna kunna göra nåt trevligt för honom!
    Min plan: Jag ställer till med överraskningsfest! Jag mår ju ändå så bra nu efter sommaren! Och jag kan ju gå iväg och vila när som helst!
    Försiktighetsmått: Bokar in städerska så vi har fint utan att jag överansträngt mig. Gästerna får ta med matsäck, det blir trädgårdspicknick! 
    Hur jag flippade ur: jag städade som en galning för att städerskan skulle komma åt. Och vem stod i köket och lagade mat och underhöll gäster och berättade var allting var när det skulle fram porslin och sallad och ... När jag började stötta väggarna drog jag mig undan till altanen men kunde inte varva ner eller släppa. Suck. Åt chips som om det inte fanns nån morgondag. Dubbelsuck.
    Utvärdering: Ja, det var ju trevligt, men kanske inte så välbetänkt. 

  • Nytt marsvin skulle hämtas och svägerska firas
    Min plan: Jag följer med på allt, jag mår ju ändå så bra nu efter sommaren.
    Försiktighetsmått: tar med öronproppar.
    Hur det inte gick så bra: Efter marsvinshämtningen skulle vi bara in på Kista Galleria och få lite mat i magen. Jag stannade inte kvar i bilen och vilade. När vi kom till svägerskan somnade jag omedelbart på soffan och var bara med yttert kort på fikat innan jag stapplade bort till bilen och krävde hemgång. Tårar pga väggupp. Däckad sedan dess.
    Utvärdering:Inte bra alls. Jag borde ha legat till sängs med hörselkåpor. Redan flera dar innan.
Nånstans redan i mitten av veckan skulle jag ju ha kunnat inse att mantrat "jag mår ju ändå så bra" inte skulle hålla mig uppe. Nånstans kunde jag kanske ha minnts att jag klarar att lämna hemmet ungefär en gång i veckan. Men jag trodde faktiskt att jag var lite friskare.

Eventuellt kan man sträcka sig till att säga att jag inte har nån vidare sjukdomsinsikt. Ännu.


måndag 26 augusti 2013

De små sakerna

Jag vet att det där med att uppskatta de små sakerna i livet snarare handlar om upplevelser - att rofyllt sitta och snoppa krusbär, att gå barfota i daggvått gräs, att läsa en riktigt bra bok, inte konsumtion eller att åka jorden runt- men ett par nya gardiner, även billiga postordervarianter, kan absolut öka välbefinnandet i det rum där man huvudsakligen tillbringar sitt liv!

söndag 25 augusti 2013

Från en håla i öknen

Den ofrivilliga isolering som lätt blir följden av att leva med kronisk sjukdom kan lätt leda till navelskåderi. Kan omskrivas lite piffigt till att man utvärderar sig själv och sina drivkrafter.

Behovet att "vara någon", att prestera nåt som man får lite cred för är en sån sak som jag kan sakna. Ja ja, jag vet, det där med prestationsbaserad självkänsla och allt det där, men det är inte bara det jag tänker på utan behovet att vara något för någon annan, att göra skillnad, att ge. Det är, precis som min söta ME-tvilling påpekade häromdagen, inte så att altruistiska gärningar inte medför en vinst även för mig själv. Ur evolutionsteoretisk synvinkel brukar det här förklaras med att vi mår bra av att agera pro-socialt för att det gynnar både artens och vår egen överlevnad. Och det är ok för mig. Det fina med människan är att vi dessutom ordnat forum för pro-socialt beteende så att vi med minimal ansträngning kan utföra det och känna oss förbaskat nöjda med oss själva: klicka "gilla" på facebook och du har klappat nån på ryggen. Dela en bild av söta små hundvalpar och du har spridit lite godhet i världen.

I ME-forumen som blivit mitt virtuella tillhåll här om dagarna, så delar vi allt och stöttar, kommer med förslag till behandlingar, förbättringar och skickar kramar och hjärtan hej vilt. Och det har en fantastisk betydelse när man ligger svårt sjuk att någon ser, hör, förstår och kan dela ens upplevelse, så det är absolut inte det jag vänder mig emot, utan mitt eget behov av att skrida in och vara den som bidrar med mina klokskaper (här lägger jag just nu ingen värdering i om jag är så himla klok eller inte utan mer en strävan efter att framstå som sådan). Att räkna gilla-tryckningar och att väcka frågor som folk nappar på. Att starta en tråd som inte får många svar är ett misslyckande, medan den tråd som rasslar iväg blir en liten triumf från soffhörnan. Altruism, my ass!

Jag läste ju Kristin Lavransdotter i våras, och där finns en munk som heter broder Edvin som kämpar med sina egna behov av bekräftelse. Märkligt hur man kan hitta nya bottnar i den där boken varje gång man läser den! De riktiga eremiterna de har förmodligen kommit fram till något liknande, de också. Att sitta i ett hål i öknen är inte bara en fysisk späkning, utan framför allt att man gör upp med sina drivkrafter och sociala behov. Eller att man börjar bli lite galen i brist på tillfredställellse av desamma.

fredag 23 augusti 2013

Sjukt frisk

Jag känner mig så himla frisk! Ja, relativt alltså. 
Det är förmodligen en effekt av mina B12-sprutor i kombination med årstiden. Jag kan vara uppe ett par timmar om dagen och inte ligga och ha ljudlöst omkring mig. Tidigare har jag behövt ligga fram till fyrasnåret på eftermiddan för att sen varva uppe med liggande resten av kvällen, men nu har jag alltså möjlighet att göra något litet eller halvstort på den tiden utan att bli jättesänkt. I förrgår var jag ju lite överambitiös när jag gick till tandläkarn och doktorn och vad det nu var, men igår var jag bara normaldålig trots det. (Haha, nu skrev jag "trots" med Å, tack och lov för stavningsfunktionen!) 
Den här piggheten är lite lurig, för jag har fått fler neurologiska symtom istället: parestesier, yrsel, ME-huvudvärk och så funkar ju inte stavning och läsning något vidare. Hur kan jag då känna mig friskare? Jag är bara glad så länge det varar: hellre uppe med lite symtom än liggande och inga symtom. Ja eller liggande och skitsjuk då.

Idag skulle arbetsterapeuten ha kommit hit med min nya arbetsstol, men hon vabbar, så då brer dagen ut sig som ett hav av möjligheter och eftersom jag är så inbillningsfrisk så har jag gjort upp med bästa Marie att vi ska åka till Ica Maxi och handla. Vi ska köpa nåt gott till lunch och sen sätta oss i trädgården (hennes eller min) och bara vara lagom sjuka. Tänk att jag ens tror att jag kan sånt, det fanns ju inte på världskartan för ett halvår sen!
Jag ska också plocka på mig lite blommor och något gott till i morgon då Maken fyller år. Och kanske nån mer present så att ungarna har nåt paket att ge. Fall det finns på Ica, annars kanske jag kan tubba bästa Marie att skjutsa mig till nån annan affär. Fatta vilka valmöjligheter jag har! 

Ska också tvångsvila inför morgondagen. Nu.

uppdatering kl 13.30
Ja nu har jag fått mitt lystmäte av att handla. Att vimsa omkring på Maxi utan att hitta bland gångarna och glömma, tappa bort och leta, blippa in varor och blippa ut dem igen när det har blivit fel, gå till frysavdelningen och ta glass men glömma chokladkladdkakan och komma på det när man är vid chipsen -det kräver sin kvinna (och jag är rädd att jag inte är den kvinnan). 
Efteråt åkte vi en tur till Solberga där bästa Maries syster bästa Anna har syateljé, för hon hade just sytt klart våra vardagsrumsgardiner. (Jag hade köpt färdiga billiga rackare på Jotex som ytterligare en interrimslösning innan vi kommer på vad som egentligen är värt att satsa på, men eftersom vi har högt i tak så var hon snäll nog att förlänga dem lite lagom piffigt) Så lunchade vi där och tog oss hem i den redan begynnande helgtrafiken. Det var ju toppen att allt klaffade, att jag fick sällskap och skjuts, men jösses vad ont jag har nu!

Garcon, piller tack!(Hur gör man den där kroken under C?)

Så, nu ska jag vila. Helt frivilligt. 

torsdag 22 augusti 2013

bakis

Ja och idag ligger jag med huvudvärk och kalla fötter och har börjad stava ljudenligt, det är ett rätt löjligt symtom när man har shoppat för mkt. Här på bloggen kommer det upp röd understykning om jag skavar alltför fel, så det kan jag ju ordna då, men när jag skirver nåt som datorn tror är rätt så blir det ju knas som ni märker.
 
Kanske ett täcken på att jag borde stängs sv och vils.

onsdag 21 augusti 2013

Hurra för det ena och andra


  • Hurra för färdtjänsten! Idag har jag åkt land och rike runt, känns det som: vårdcentralen, tandhygienisten och ett köpcentrum, och jag är visserligen trött i huvudet och kroppen (spände mig som 17 hos tandhygienisten för hon var tvungen att ta till bergborr och sprängdeg för att få bort tandstenen), men det gick att genomföra. Alltså, färdtjänst är the shit!
  • Hurra för schyssta läkare som bryr sig! Till exempel dr X på vårdcentralen som lyssnar och överväger allt jag kommer dragande med och nu har lovat skriva intyg på att en elmoppe skulle kunna vara bra för mig. Så får vi se vad arbetsterapeuten säger på fredag. Jag fick också recept på mediyoga, så nu kanske jag kan börja igen! Jippi!
  • Hurra för vår städerska som kunde rycka in med kort varsel och hjälpa oss ta hand om sommarens ...eh, gröpe, kanske? 
  • Hurra för min mamma som också kunde rycka in och åkte in från landet för att hjälpa till att hämta barn ett par dar den här veckan.
  • ja , vad var det mer då ...? Allmänt hurra, bara!

måndag 19 augusti 2013

Och vem har vi här då?

Ibland är man då mer än lovligt vimsig, men så illa att man inte känner igen sina barn, där nånstans går väl ändå gränsen.
Vår präktiga dagmamma har tagit så fina kort och dokumenterat sonen i ett album, som han stolt visade för mig och storasyster när vi var där på terminsstart idag. Och ja, där målades det, det klättrades i träd och det geggades med blålera i stranden -precis så som man önskar att ens barns dagar ska förflyta. Och ibland var det en hel massa ungar med som jag inte hade riktig koll på, men det är ju kul för honom att ha bilder på sina kompisar med. En av dem förekom påfallande ofta, men jag tänkte inte stort på det utan bläddrade förstrött vidare tills dagmamman bröt in och sade något och det gick upp för mig att den ungen visst var min son. Hmmmm ...
 
Jag har också lyckats glömma mobilen, svettas ner en skolfröken/fd kurskamrat från lärarhögskolan, stappla omkring med löjligt värkande ben samt trötta ut mig totalt på att vänta på en buss som inte kom. Som tur var dök bästa Louise upp och gav mig skjuts just när jag kände mig som mest fallfärdig.
Varför kan de inte ha en bänk vid busshållplatsen, eller ännu hellre färdtjänst som ställer upp på att vänta medan man ska hämta/lämna barn så att skruttmammor  kan göra sånt när hjälparna är bortresta. (Färdtjänsten tillåter ett stopp på fem minuter och inte mer, och det går ju inte ihop med att hämta två barn på olika ställen och varje stopp är nog kanske tio minuter.)
 
Ändå är det lite av det roligaste som har hänt på ett tag. Dottern som blev jätteglad att jag skulle komma med till skolan, hon hopsade hela vägen och är ännu inte för cool för att hålla mig i handen. Sonen som pratar så intensivt om sina uppfinningar att han har svårt att hålla jämna steg till och med med mig. Kul att träffa nya fröken. Kul att träffa bekanta på skolgården. Kul att vara en vanlig mamma som kan följa sina barn till skolan, även om hon blir så rörig i huvet att hon inte känner igen sin egen unge på kort, och med svetten lackande släpar sig uppför skoltrappan. Det tar vi inget extra för idag, jag har ju åtminstone fått verka normal.

fredag 16 augusti 2013

Världens godaste hamburgare/toast

Uppstod i ett inspirerat ögonblick!
 
Den är fylld med :
Texmexkryddad nötfärsbiff
Bacon
Brie
Cambozola
Engelsk cheddar
Hamburgerdressing
och brödet är förstås stekt i baconfettet. Bacon nation släng er i väggen- this is gooood!
 

lite mindfulness på kvällskvisten

Igår övertrasserade jag framförallt intryckskontot, för jag var med familjen i ett relativt stimmigt köpcentrum i säkert en timme, om inte mer. Vi var till djuraffären för att spana marsvin, hälsokosten, Lindex, Kicks och åt dessutom hamburgare till lunch, allt sammans trevligt, inte minst för mig som vanligtvis inte är ute på såna äventyr. Ja, jag övertrasserade nog rörelsekontot med, med tanke på hur mycket jag gick omkring.
Sen vilade jag i bilen medan maken o barnen gick på Clas O och leksaksaffärer.
 
Efteråt var jag rätt mör och däckade så småningom med den där konstiga huvudvärken och det är där mindfulnessen kommer in. Me-huvudvärken är för mig begränsad till mestadels höger hjärnhalva och kan liknas vid ett litet fyrverkeri eller skott som strålar genom huvudet. Igen och igen. Jag vet de som har så timme ut och timme in, dagligen, men jag brukar bara ha det nån stund då och då. Inte ens varje dag. Hur som helst så gör det ondare än jag riktigt kan beskriva, så jag borde kanske prata med min läkare om nån sorts medicin, men jag har inte kommit så långt än. Jag märkte att jag spände mig inför varje körare, ryggen liksom lättade från soffan där jag låg och jag kunde inte låta bli att gny. Läge för mindfulness, tänkte jag, så då tog jag två Alvedon (brukar hjälpa ytterst marginellt) och tog på mig ögonbindeln och gick och lade mig för att möta det onda. Och det funkade!
Genom att slappna av i hela kroppen, kroppsdel för kroppsdel, djupandas och möta smärtan när den kom och vänligt analysera hur varje del av den kändes så blev den inte så överväldigande. Och jag kunde somna efter ett tag.
 
Idag har jag fått några körare, men inte så farligt att det inte går att hantera, men det blir ändå betydligt mer sängläge än jag hade planerat. Men nu vet jag ju hur jag ska bära mig åt. Coolt!

måndag 12 augusti 2013

Det smickrande i att behöva skriva en disclaimer

Den här bloggen har blivit ett (om än litet) vapen i partipolitiken. Kan ni fatta!

Mitt inlägg häromdagen där jag gnällde över (som jag trodde) de mindre medkännande föreställningar vi alla i varierande grad hyser kring oss själva och att tillåta sig att lyssna på kroppen snarare än knoppen kunde tydligen läsas på fler sätt. ( http://medanlivetpagar.blogspot.se/2013/08/om-att-kanna-efter.html )
Eftersom jag är väldigt lättsmickrad och bara behöver en gnutta uppmärksamhet för att bli värst uppgaskad var jag inne och kollade statistiken för läsare och trafikkällor. Och såg att en hel del hade hamnat hos mig från en för mig helt okänd socialdemokratisk bloggare i Skåne.

Jag tyckte förstås att det var hur kul som helst att
1) bli läst av folk utanför familj och vänkretsen
2) någon tyckte att det jag skrev var tänkvärt
3) att läsaren dessutom ville använda det jag skrivit för att illustera ett samhällsproblem och argumentera för varför det borde åtgärdas
4) att just jag blev en del av en politiskt röd pamflett. Mina syskon som alltsom oftast stör sig på min med åren allt blåare färg kommer att skratta gott och hoppas att jag kanske tar mitt förnuft till fånga.

Jag vet ju att det man skriver och publicerar kan vridas och vändas på lite hur som helst och det är ju för det mesta ok - min gräns skulle kanske gå vid om någon skulle använda det jag skrivit för rasistiska syften eller något annat ondskefullt. En önskan om medkänsla och solidaritet med de sjuka som råkar överskrida partigränserna däremot kan jag däremot inte annat än glädja mig åt. Även om jag skrev texten med något helt annat i tankarna.



lördag 10 augusti 2013

Mera otacksamt gnäll

Idag är verkligen allt för jobbigt, ni kan inte ana hur kämpigt det var att ta med en dyna ner och lägga mig på bryggan. Ändå lite viktigt, för Maken skulle dyka efter den försvunna bojstenen och jag vill inte att han drunknar oövervakad. Eller alls, helst.
Men solen sken och vågorna kluckade och jag hade glömt solglasögonen och hörselkåporna uppe i huset så jag fick ligga där och försmäkta.

Annars var det rätt roligt med den där bojen. Vi har haft två bojar ute, en skruttig som vi använt själva och en finboj för gäster. Den skulle min bror lägga till vid en dag, men när han tog i den lossnade den och han stod där med bojen i handen: så pålitlig var den! Och eftersom kättingen hade rostat av och försvann till botten så är det nu inte så himla enkelt att bara sätta dit en ny. Därav dykandet.

Ofrivillig pacing

Den här veckan har jag varit slösaktig och levt loppan över alla gränser, och även om det i praktiken bara inneburit att jag vilat något mindre per dag och ätit middag ihop med Syster Yster m familj och att vi hade en småbarnsfamiljeanpassad kräftskiva som slutade före 10 på kvällen, så är jag så sliten som om jag hade både baksmälla och influensa. Det är alltså inte fråga om att köra någon planerad pacing här utan jag stapplar till köket för att tina nåt lättlagat till middag, vilar en halvtimme, tar nåt att dricka, vilar en halvtimme. Så fort någon pratat några minuter med mig börjar jag svettas och får ryckningar i ansiktet.
Inser att jag borde bädda ner mig helt och hållet, men har fått för mig att jag absolut behövs i olika lägen, så så fort jag vilat såpass att jag kan stå utan stöd stapplar jag iväg på nåt nytt projekt. För visst måste gardinerna häktas upp lite bättre just idag, kycklingen marineras, tjafsande barn säras på och saker letas rätt på. Av mig. Just idag. Och eftersom det inte går så bra så ramlar jag ihop i sängen eller soffan och känner mig som ett litet utsketet äppelmos, som jag tror min bästa me-tvilling så träffande uttryckte det nån gång.

torsdag 8 augusti 2013

Kräftis


Det är så himla bra när man som värdinna kan ligga i kökssoffan med lurar på och titta på medan alla andra dukar fram kräftor, bakar Västerbottenpaj och bär bord och stolar. 
Om jag hade tålt alkohol bättre hade jag gärna smuttat på en drink under tiden, men jag spar mig till middan och nöjer mig med lite kaffe så länge.


tisdag 6 augusti 2013

Om att känna efter

Det är inte fint att känna efter. Man sjåpar sig. Man undviker att vara en produktiv samhällamedborgare - ja man snyltar lite helt enkelt. Att lyssna på kroppen låter ju fint men det är en lyx att unna sig det istället för att bita ihop: det är sånt som man kan unna sig om man är försörjd och utan ansvar för andra. 

Spik i foten och spik i foten -så himla illa kan det ju inte vara med lite huvudvärk eller neuropatiska smärtor. Ja, sitter inte de i huvudet när allt kommer omkring? 

Och att ligga på soffan och titta på Oprah för att vila så man inte blir trött senare -alltså hallå stopp ett tag, då kanske man får sluta känna efter och ta och rycka upp sig lite! Tänka lite på andra också, kanske.
Om man har huvudvärk ett tag så kan man ta ett par alvedon och även om huvudvärken inte går över av det så vet man att det faktiskt går att göra saker ändå. Hjälpligt. Man bara tänker bort huvudvärken och gör det man har att göra. Och om man är trött så tar man lite extra kaffe och kanske en sockerkick och så ... Ja det gäller att inte känna efter för mycket.

Allra jobbigast är de som känner efter och har gjort sina upplevelser till en livsstil. Ni vet, de som börjar klia sig i ögonen bara de tänker på en hund och blir förolämpade när världen bara snurrar vidare och inte anpassar sig efter deras önskan. De som är sina krämpor. De borde kanske ta en tablett och sluta känna efter så dant de med. De borde kanske lära sig leva med att knät är slut eller ryggen eller vad det nu är och inte göra sån affär av det hela tiden och störa friska människor ... Särskilt om de hela tiden gör sina krämpor värre genom att inte ta hand om sig eller inte inse att de faktisk kan skutta omkring som om de vore 20 år. Nej, de borde ta lite ansvar för sin situation, det borde de!

Nu håller jag på och lär mig känna efter. Det är skrämmande när man levt den första halvan av livet med att försöka låtsas som om man knappt har en kropp. Man vill ju inte bli en såndär kronisk sjuk typ. En sån som har svallningar i knäna och feber i halva febertermometern. Jag vill faktiskt inte ligga och känna efter. Alls.

Det började med en fas av att ringa in mig själv och det har blivit både en fysisk och mental process: Vad är normalt, hur känns en normal människa inifrån? Är det likadant för mig, är det individuella skillnader som är helt naturliga eller har det med sjukdom att göra? 

Ett ME-forum där jag hänger har blivit en livlina och där finns alltid någon som slänger ur sig en fråga: "håller jag på att bli galen -mitt ben bara hoppar/jag kan inte andas/jag ser dubbelt, bör jag söka läkare för det?" och det får mig att tro att de flesta går igenom ungefär samma sak som jag, så jag vågar generalisera lite.
De som har svåra smärtor blir ofta skrämda skrämda, för smärtor är ju kroppens nödbroms så frågan inställer sig: är den här smärtan farlig, är det en signal på att något är väldigt fel? Behöver jag åka till akuten?
Själv har jag (som ni vet vid det här laget) mest värjt mig mot att bli så handikappad, att förlora förmågor, men jag har inte blivit skrämd av såvärst många av de knasiga fenomenen i kroppen, som jag ju ändå har en hel del av. Det beror säkert till stor del på att jag inte har så starka smärtor, men också på att jag oftast inte har vett att oroa mig för kroppen, sjukdomar, krämpor. Vad då, brännande känsla i benet -det är säkert bara lite nervsmärta! Man ska ju inte sjåpa sig! Att börja uppfatta mig själv som en som gör det, att motivera för mig själv varför det skulle kunna ha något bra med sig, det har varit en pärs. Och när människor omkring mig (läkare, anhöriga etc) tycker att jag  nog inte ska fokusera så mycket på symtomen utan försöka se positivt och ta fasta på det friska så har de inte talat ohörda: det är ju precis det jag vill. Men jag måste prova det här andra sättet för att det faktiskt inte funkar med att bara sopa under mattan. Hur ska man kunna acceptera en sjukdom som man inte låtsas om?

Nu har jag kommit i en fas där jag känner igen mina symtom. Det är lite som de ville att man skulle tänka på profylaxkursen när vi väntade barn. Att möta upplevelsen och notera att så här är det. Inte kämpa emot. Inte bli orolig. "Jaha, jag har fått knasryckningar (parestesier på finspråk). Jaha, jag har ont i halsen. Då har jag nog överskridit min energitilldelning." 

Jag börjar veta vad som funkar och vad som förstör. Jag får inte ångest av att bli liggande i en vecka eller mer med influensakänsla och jag får inte heller ångest av att jag får för mig att mina barn far illa, för jag har sett att de gör de oftast inte. Jag blir inte rädd att jag ska bli svårare handikappad bara för att jag har ont i armen just nu och det är nästan det viktigaste: det som händer här och nu är här och nu och jag behöver inte klara mer än det. Det är mindfulness, eller hur? När jag vågar vara i hur det är just precis nu så behöver jag för den skull inte ta ut i förväg hur det kanske blir sen. Och inte hur det för det mesta blir sen. Och absolut inte vad det kommer att ha för effekt på resten av mitt liv. 
Jag behöver inte förneka att de effekterna kan finnas, men jag behöver inte kämpa emot och vägra att ta till mig det heller. Det handlar om att möta sig själv med medkänsla. Och att lita på att den medkänsla jag har förmåga att känna räcker till för andra även om jag bryr mig om mig själv också.

Ändå är det inte enkelt. Så fort jag har en lite bättre dag är jag övertygad om att jag är feldiagnosticerad. Om jag har flera bra dagar i sträck så skäms jag för att jag har varit inbillningssjuk och blivit så passiv och så tror jag att jag måste börja träna och få upp konditionen. Hinner dock aldrig börja med det för det brukar räcka med att jag tar fram dammsugaren en kvart för att inse att jag bara varit inbillningsfrisk igen. 

Nu är jag nyfiken på vad nästa fas blir.

fredag 2 augusti 2013

Kära nån


... vad tiden går.
För tio år sedan just idag, tog jag ekan till kräftskivan på Hollkobben. Jag hade knappt tänkt åka dit, men idag är jag glad att jag gjorde det.


Det var värmebölja och 24 grader i vattnet, så det blev en ovanligt våt fest även för oss som är måttliga av oss. Det är ju också väldigt praktiskt med bryggfester så man kan ta sig ett dopp utan att lämna festen!
Och vips mitt i badet, eller om det var något senare, så befann jag mig i makens armar. Ja han var ju ingen make då och inte fattade vi väl att det skulle bli så här långvarigt när vi simmade omkring och slängde tång på varann, men nu tio år senare kan jag bara med tacksamhet säga att det är de tio bästa åren i mitt liv.

Pinsamt nog blev jag helt överraskad när han nämnde att det var idag, jag brukar ha lite bättre koll än så, så inga förberedelser är gjorda. Därför får firandet bli ett glas vin och grillning på stranden, det är inte det sämsta en ljuvligt varm augustidag.
Tack käre för att du finns och för att du är min klokaste, roligaste och absolut bästa vän, det känns fortfarande helt ofattbart att jag har haft sån tur att få just dig till man!