måndag 12 augusti 2013

Det smickrande i att behöva skriva en disclaimer

Den här bloggen har blivit ett (om än litet) vapen i partipolitiken. Kan ni fatta!

Mitt inlägg häromdagen där jag gnällde över (som jag trodde) de mindre medkännande föreställningar vi alla i varierande grad hyser kring oss själva och att tillåta sig att lyssna på kroppen snarare än knoppen kunde tydligen läsas på fler sätt. ( http://medanlivetpagar.blogspot.se/2013/08/om-att-kanna-efter.html )
Eftersom jag är väldigt lättsmickrad och bara behöver en gnutta uppmärksamhet för att bli värst uppgaskad var jag inne och kollade statistiken för läsare och trafikkällor. Och såg att en hel del hade hamnat hos mig från en för mig helt okänd socialdemokratisk bloggare i Skåne.

Jag tyckte förstås att det var hur kul som helst att
1) bli läst av folk utanför familj och vänkretsen
2) någon tyckte att det jag skrev var tänkvärt
3) att läsaren dessutom ville använda det jag skrivit för att illustera ett samhällsproblem och argumentera för varför det borde åtgärdas
4) att just jag blev en del av en politiskt röd pamflett. Mina syskon som alltsom oftast stör sig på min med åren allt blåare färg kommer att skratta gott och hoppas att jag kanske tar mitt förnuft till fånga.

Jag vet ju att det man skriver och publicerar kan vridas och vändas på lite hur som helst och det är ju för det mesta ok - min gräns skulle kanske gå vid om någon skulle använda det jag skrivit för rasistiska syften eller något annat ondskefullt. En önskan om medkänsla och solidaritet med de sjuka som råkar överskrida partigränserna däremot kan jag däremot inte annat än glädja mig åt. Även om jag skrev texten med något helt annat i tankarna.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar