söndag 25 augusti 2013

Från en håla i öknen

Den ofrivilliga isolering som lätt blir följden av att leva med kronisk sjukdom kan lätt leda till navelskåderi. Kan omskrivas lite piffigt till att man utvärderar sig själv och sina drivkrafter.

Behovet att "vara någon", att prestera nåt som man får lite cred för är en sån sak som jag kan sakna. Ja ja, jag vet, det där med prestationsbaserad självkänsla och allt det där, men det är inte bara det jag tänker på utan behovet att vara något för någon annan, att göra skillnad, att ge. Det är, precis som min söta ME-tvilling påpekade häromdagen, inte så att altruistiska gärningar inte medför en vinst även för mig själv. Ur evolutionsteoretisk synvinkel brukar det här förklaras med att vi mår bra av att agera pro-socialt för att det gynnar både artens och vår egen överlevnad. Och det är ok för mig. Det fina med människan är att vi dessutom ordnat forum för pro-socialt beteende så att vi med minimal ansträngning kan utföra det och känna oss förbaskat nöjda med oss själva: klicka "gilla" på facebook och du har klappat nån på ryggen. Dela en bild av söta små hundvalpar och du har spridit lite godhet i världen.

I ME-forumen som blivit mitt virtuella tillhåll här om dagarna, så delar vi allt och stöttar, kommer med förslag till behandlingar, förbättringar och skickar kramar och hjärtan hej vilt. Och det har en fantastisk betydelse när man ligger svårt sjuk att någon ser, hör, förstår och kan dela ens upplevelse, så det är absolut inte det jag vänder mig emot, utan mitt eget behov av att skrida in och vara den som bidrar med mina klokskaper (här lägger jag just nu ingen värdering i om jag är så himla klok eller inte utan mer en strävan efter att framstå som sådan). Att räkna gilla-tryckningar och att väcka frågor som folk nappar på. Att starta en tråd som inte får många svar är ett misslyckande, medan den tråd som rasslar iväg blir en liten triumf från soffhörnan. Altruism, my ass!

Jag läste ju Kristin Lavransdotter i våras, och där finns en munk som heter broder Edvin som kämpar med sina egna behov av bekräftelse. Märkligt hur man kan hitta nya bottnar i den där boken varje gång man läser den! De riktiga eremiterna de har förmodligen kommit fram till något liknande, de också. Att sitta i ett hål i öknen är inte bara en fysisk späkning, utan framför allt att man gör upp med sina drivkrafter och sociala behov. Eller att man börjar bli lite galen i brist på tillfredställellse av desamma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar