måndag 19 augusti 2013

Och vem har vi här då?

Ibland är man då mer än lovligt vimsig, men så illa att man inte känner igen sina barn, där nånstans går väl ändå gränsen.
Vår präktiga dagmamma har tagit så fina kort och dokumenterat sonen i ett album, som han stolt visade för mig och storasyster när vi var där på terminsstart idag. Och ja, där målades det, det klättrades i träd och det geggades med blålera i stranden -precis så som man önskar att ens barns dagar ska förflyta. Och ibland var det en hel massa ungar med som jag inte hade riktig koll på, men det är ju kul för honom att ha bilder på sina kompisar med. En av dem förekom påfallande ofta, men jag tänkte inte stort på det utan bläddrade förstrött vidare tills dagmamman bröt in och sade något och det gick upp för mig att den ungen visst var min son. Hmmmm ...
 
Jag har också lyckats glömma mobilen, svettas ner en skolfröken/fd kurskamrat från lärarhögskolan, stappla omkring med löjligt värkande ben samt trötta ut mig totalt på att vänta på en buss som inte kom. Som tur var dök bästa Louise upp och gav mig skjuts just när jag kände mig som mest fallfärdig.
Varför kan de inte ha en bänk vid busshållplatsen, eller ännu hellre färdtjänst som ställer upp på att vänta medan man ska hämta/lämna barn så att skruttmammor  kan göra sånt när hjälparna är bortresta. (Färdtjänsten tillåter ett stopp på fem minuter och inte mer, och det går ju inte ihop med att hämta två barn på olika ställen och varje stopp är nog kanske tio minuter.)
 
Ändå är det lite av det roligaste som har hänt på ett tag. Dottern som blev jätteglad att jag skulle komma med till skolan, hon hopsade hela vägen och är ännu inte för cool för att hålla mig i handen. Sonen som pratar så intensivt om sina uppfinningar att han har svårt att hålla jämna steg till och med med mig. Kul att träffa nya fröken. Kul att träffa bekanta på skolgården. Kul att vara en vanlig mamma som kan följa sina barn till skolan, även om hon blir så rörig i huvet att hon inte känner igen sin egen unge på kort, och med svetten lackande släpar sig uppför skoltrappan. Det tar vi inget extra för idag, jag har ju åtminstone fått verka normal.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar