tisdag 6 augusti 2013

Om att känna efter

Det är inte fint att känna efter. Man sjåpar sig. Man undviker att vara en produktiv samhällamedborgare - ja man snyltar lite helt enkelt. Att lyssna på kroppen låter ju fint men det är en lyx att unna sig det istället för att bita ihop: det är sånt som man kan unna sig om man är försörjd och utan ansvar för andra. 

Spik i foten och spik i foten -så himla illa kan det ju inte vara med lite huvudvärk eller neuropatiska smärtor. Ja, sitter inte de i huvudet när allt kommer omkring? 

Och att ligga på soffan och titta på Oprah för att vila så man inte blir trött senare -alltså hallå stopp ett tag, då kanske man får sluta känna efter och ta och rycka upp sig lite! Tänka lite på andra också, kanske.
Om man har huvudvärk ett tag så kan man ta ett par alvedon och även om huvudvärken inte går över av det så vet man att det faktiskt går att göra saker ändå. Hjälpligt. Man bara tänker bort huvudvärken och gör det man har att göra. Och om man är trött så tar man lite extra kaffe och kanske en sockerkick och så ... Ja det gäller att inte känna efter för mycket.

Allra jobbigast är de som känner efter och har gjort sina upplevelser till en livsstil. Ni vet, de som börjar klia sig i ögonen bara de tänker på en hund och blir förolämpade när världen bara snurrar vidare och inte anpassar sig efter deras önskan. De som är sina krämpor. De borde kanske ta en tablett och sluta känna efter så dant de med. De borde kanske lära sig leva med att knät är slut eller ryggen eller vad det nu är och inte göra sån affär av det hela tiden och störa friska människor ... Särskilt om de hela tiden gör sina krämpor värre genom att inte ta hand om sig eller inte inse att de faktisk kan skutta omkring som om de vore 20 år. Nej, de borde ta lite ansvar för sin situation, det borde de!

Nu håller jag på och lär mig känna efter. Det är skrämmande när man levt den första halvan av livet med att försöka låtsas som om man knappt har en kropp. Man vill ju inte bli en såndär kronisk sjuk typ. En sån som har svallningar i knäna och feber i halva febertermometern. Jag vill faktiskt inte ligga och känna efter. Alls.

Det började med en fas av att ringa in mig själv och det har blivit både en fysisk och mental process: Vad är normalt, hur känns en normal människa inifrån? Är det likadant för mig, är det individuella skillnader som är helt naturliga eller har det med sjukdom att göra? 

Ett ME-forum där jag hänger har blivit en livlina och där finns alltid någon som slänger ur sig en fråga: "håller jag på att bli galen -mitt ben bara hoppar/jag kan inte andas/jag ser dubbelt, bör jag söka läkare för det?" och det får mig att tro att de flesta går igenom ungefär samma sak som jag, så jag vågar generalisera lite.
De som har svåra smärtor blir ofta skrämda skrämda, för smärtor är ju kroppens nödbroms så frågan inställer sig: är den här smärtan farlig, är det en signal på att något är väldigt fel? Behöver jag åka till akuten?
Själv har jag (som ni vet vid det här laget) mest värjt mig mot att bli så handikappad, att förlora förmågor, men jag har inte blivit skrämd av såvärst många av de knasiga fenomenen i kroppen, som jag ju ändå har en hel del av. Det beror säkert till stor del på att jag inte har så starka smärtor, men också på att jag oftast inte har vett att oroa mig för kroppen, sjukdomar, krämpor. Vad då, brännande känsla i benet -det är säkert bara lite nervsmärta! Man ska ju inte sjåpa sig! Att börja uppfatta mig själv som en som gör det, att motivera för mig själv varför det skulle kunna ha något bra med sig, det har varit en pärs. Och när människor omkring mig (läkare, anhöriga etc) tycker att jag  nog inte ska fokusera så mycket på symtomen utan försöka se positivt och ta fasta på det friska så har de inte talat ohörda: det är ju precis det jag vill. Men jag måste prova det här andra sättet för att det faktiskt inte funkar med att bara sopa under mattan. Hur ska man kunna acceptera en sjukdom som man inte låtsas om?

Nu har jag kommit i en fas där jag känner igen mina symtom. Det är lite som de ville att man skulle tänka på profylaxkursen när vi väntade barn. Att möta upplevelsen och notera att så här är det. Inte kämpa emot. Inte bli orolig. "Jaha, jag har fått knasryckningar (parestesier på finspråk). Jaha, jag har ont i halsen. Då har jag nog överskridit min energitilldelning." 

Jag börjar veta vad som funkar och vad som förstör. Jag får inte ångest av att bli liggande i en vecka eller mer med influensakänsla och jag får inte heller ångest av att jag får för mig att mina barn far illa, för jag har sett att de gör de oftast inte. Jag blir inte rädd att jag ska bli svårare handikappad bara för att jag har ont i armen just nu och det är nästan det viktigaste: det som händer här och nu är här och nu och jag behöver inte klara mer än det. Det är mindfulness, eller hur? När jag vågar vara i hur det är just precis nu så behöver jag för den skull inte ta ut i förväg hur det kanske blir sen. Och inte hur det för det mesta blir sen. Och absolut inte vad det kommer att ha för effekt på resten av mitt liv. 
Jag behöver inte förneka att de effekterna kan finnas, men jag behöver inte kämpa emot och vägra att ta till mig det heller. Det handlar om att möta sig själv med medkänsla. Och att lita på att den medkänsla jag har förmåga att känna räcker till för andra även om jag bryr mig om mig själv också.

Ändå är det inte enkelt. Så fort jag har en lite bättre dag är jag övertygad om att jag är feldiagnosticerad. Om jag har flera bra dagar i sträck så skäms jag för att jag har varit inbillningssjuk och blivit så passiv och så tror jag att jag måste börja träna och få upp konditionen. Hinner dock aldrig börja med det för det brukar räcka med att jag tar fram dammsugaren en kvart för att inse att jag bara varit inbillningsfrisk igen. 

Nu är jag nyfiken på vad nästa fas blir.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar