måndag 30 september 2013

logistik, logistik

Jag måste säga att jag är helt förtjust över det här påfundet med färdtjänst! Jag har fått beviljad dagisfärdtjänst, vilket betyder att jag kan hjälpa till med att få hem barnen på eftermiddagen ett par dar i veckan.  Det går helt enkelt till så att jag bokar en taxi som hämtar mig och sen plockar vi upp sonen hos dagmamman. Om dottern lyckas ta sig dit för egen maskin så får hon åka med hem också.
Återstår två små detaljer att lösa: hur få dottern att inställa sig på rätt adress vid rätt tid? Jag kan inte gå uppför backen och hämta henne. Få se om hon (med fritids hjälp) kan hålla rätt på klockan. Och så behöver vi en bilkudde, för taxibilar har i allmänhet bara en.
Om jag blir sjukare av att ge mig iväg på de här äventyren får experimentet avbrytas, och under skoven kommer det ju inte att gå, men jag vill så gärna försöka. Det suger att inte kunna vara en vanlig förälder och det här är ett steg åt rätt håll.
Ett annat fantastiskt påfund är hjälpmedelscentralen. Dit ska jag om två veckor för att förhoppningsvis få prova ut en elscooter. Jag vet inte om det är önsketänkande från min sida, för det jag ser för mitt inre öga är att jag ska kunna åka och hämta barn eller ta en promenad runt kvarteret, kanske till och med åka till apoteket en solig dag, medan arbetsterapeuten verkar se mig som i princip soff-/sängbunden, vilket kanske stämmer mer med verkligheten. Hon hade den smarta idén om att ifall jag inte hade gasknapp utan en gaspedal så skulle armarna kunna avlastas en hel del. Själv har jag mest brytt mig om vilken modell som ser minst handikappmässig ut.

uppdatering kl 16
Nu inte lika entusiastisk över färdtjänsten. De kom nämligen inte när de skulle och när jag ringde för att fråga var de höll hus så hade de inte heller några bilar att skicka, det kan bli så när det närmar sig rusningstrafik. Som klockan tre på eftermiddan. Borde de inte berätta det för mig då, undrade jag. Jo, det hade väl varit bra, sa telefonmänniskan. Men nån bil kunde i alla fall inte komma. Så jag avbokade beställningen. Och ringde kundtjänst som sa att jag hade ringt fel nummer, man ska nämligen ringa ett annat. Men till sist kunde de i alla fall ta bort kostnaden för resan som inte blivit av. Man betalar när allt kommer omkring inte för resan utan för bokningen, fick jag veta. Och så ringde jag Moster, som tack och lov kunde göra en utryckning.

Har fortfarande inte riktigt förstått hur jag ska göra för att hämta barn dock. De kanske kan åka hem själva?

fredag 27 september 2013

Tebaks i hjulspårena

Note to self: måla ingenting, då blir det 38,3 nästa dag. Precis samma sak som när jag målade Dotterns sovalkov.

Ja, så ME'n kanske inte har gått över ändå. Fall jag nu trodde det. Men det var ju skönt att hoppas i alla fall. Synd bara att hoppet går över före ME'n. Varenda gång.

Jag har fått mitt journalutdrag från Mjölby, och blev lite besviken för han skrev inte alls att jag nog ENBART hade twar och att jag borde kunna bli rätt frisk snart. Inte för att han antytt nåt sånt muntligt alltså, utan för att jag tycker att det hade varit en bättre lösning på det hela. Nej, jag är så fastställd som man bara kan tänka sig utifrån  Fukuda, Canada och ICC-reglerna.
Nej, hallå! Jag är inte fastställd, jag är inte den här bajssjukdomen, även om den sitter i varenda cell och bråkar, i synnerhet idag. Jag är bara fast.

torsdag 26 september 2013

Bra dag. Igen.

 
 Somliga saker är inte så goda som de ser ut. Till exempel den här drinken av rödbeta, alfalfagroddar och broccoli. Tog i lite mandel och  en C-vitaminbrus (som jag annars oftast undviker för kemikaliernas skull) och då gick den att få ner, men inte mer.
 
Idag är dag två med en fantastisk energi -med mina mått mätt. Har städat i källarn i sju minuter (trodde jag skulle klara tio och slutade i god tid som värsta pacingproffset), vilat noga och telefonfikat, vilat igen och målat ett varv på muren under vedspisen. Sen var jag inte så pigg längre utan lade mig med en guidad meditation som jag somnade ifrån. Och nu har jag pinat i mig den där äckliga drinken. Så som jag känner mig idag har jag inte känt mig på säkert ett år, och jag hade ärligt talat glömt hur det var att ha energi att göra något mer än bara överleva. Å vad jag tycker om att gå på antibiotika! Kan man få beställa en livstidskur?
 
Kanske ett lager färg till innan kvällen?
 

Det är mycket nu

I måndags var jag på kommunhuset för att träffa en färdtjänsthandläggare. Hon var supertrevlig att ha att göra med precis som den förra, så det finns gott hopp om att jag får förlängd färdtjänst.
I tisdags var det avstämningsmöte med fk och vårdcentralen. Min läkare var toppen! Vi hoppas att det hjälper. Plus att hon tog hand om mig efter mötet när jag var så slut att jag bara skakade.
Igår undrade jag om inte antibiotikan börjat kicka in. Tänk om jag bara har haft twar hela tiden! Å, tänk om ...

Ja eller så var jag bara lite adrenalinstinn efter nattens alla mardrömmar om agenter som skulle döda mig och familjen.

söndag 22 september 2013

Söndagspacing

Idag har jag två saker jag har tänkt göra: plock av de gröna tomaterna och tvätta källartrappan. Det sistnämnda är väl strängt taget inte så nödvändigt för jag tror inte den blivit skurad sen 1896, eller åtminstone sen de slutade ha tjänstefolk här, men just därför är det också så lockande: gissa hur svart det där skurvattnet kommer att bli!

Hade kommit så långt att jag fyllt på hinken och hällt i en skvätt såpa, men så ville barnen ha lunch så jag stekte lite korv åt dem och då gick ju skurenergin åt till det. Så jag ligger och eftersvettas redan innan jag ens kommit i närheten av nån trappa.

Men skam den som ger sig.

torsdag 19 september 2013

LDN


lågdosnaltrexon, är en fiffig medicin! I högre doser används den både vid opiatöverdos och som antabus mot alkohol. Den stänger nämligen tillfälligt av de receptorer som reagerar på både endorfiner (som ju är kroppsegna) och morfiner. Då handlar det om typ 50mg. I lågdosvarianten får man sisådär fyra mg.  Det sluga när det handlar om autoimmuna tillstånd är att när kroppen märker att upptaget är hämmat försöker den kompensera genom att producera mer och då får det positiva effekter i både kroppen och hjärnan.

Funkar ofta fint på MS och fibromyalgi. Tester pågår också mot Crohns. Vid ME så får ungefär hälften en positiv effekt, men det gör sällan en revolutionerande skillnad. Revolutionerna får vi vänta på åtminstone tills Rituximabstudierna är klara. 


Voilà en flott keps som alternativ till Skruttwomandräkterna, ME-blå och allting!


SDC11988 300x225 Royal Blue New Era LDN Hat

Gotahalsan

Done that, been there.


Ska få LDN som kanske gör att jag får lite bättre energi och hjärnkapacitet. Men först en rejäl antibiotikakur.

Och så ringde Karolinska och sa att jag kan vara med i deras studie nästa år, för de kan ju inte ha med mig medan jag experimenterar med mediciner såklart.

Jag har lite overklighetskänsla. Inte kan väl jag ha ME? Visst är det inte i mitt liv som det här händer? Visst har jag innbillat mig alltihop?

tisdag 17 september 2013

Metakognition och frånvaro därav

Vi vet ju saker. Och vi vet att vi vet saker. Och vi kan ibland också reflektera över vårt vetande. Är ni med?

Ett gäng barn, jag minns inte hur gamla de var, säg 6 år, blev tillfrågade om de visste mycket om brödrostar och hur de fungerar. Självklart visste de jättemycket om brödrostar - sexåringar har ju koll på världen, åtminstone i sina egna ögon. Faktiskt så visste de till och med allt om brödrostar: De visste att man stoppar i bröd och så blir det rostat, till exempel. De flesta visste hur man drar ner spaken som sätter igång rostandet. Vad mer finns det att veta, liksom? Ja, den kan ha olika färg också förstås.
Samma fråga ställdes till lite äldre barn, låt oss säga 11 åringar. Självklart visste de jättemycket om brödrostar. De var rätt säkra på sin sak de med, fast kanske inte så tvärsäkra som sexåringarna. Men de visste, förutom det som sexåringarna nämnt, att elektriciteten gör att värmeslingorna blir glödande, de visste hur man ställer in rostningsgrad, de visste att det finns olika typer av design och det ena med det andra. 
Sedan ställdes frågan till vuxna: vet du mycket om brödrostar? Njaaae, inte särskilt. Jo, de visste ju allt det som sexåringarna räknat upp och det som elvaåringarna nämnt och de kunde själva tillägga lite om olika märken på brödrostar. 
Hur vi bedömer våra kunskaper om ett ämne beror till stor del på hur mycket vi kan om ämnet men också hur mycket vi kan om livet. Ju högre grad av metakognitiv medvetenhet desto mer vet vi att vi inte vet.

När jag gick på lärarhögskolan hade jag en otroligt bra lärare i vår 5-poängskurs i matematik. Han sa att det var skamligt att det inte ingick mer matematik i vår utbildning så han såg det som sin uppgift att i första hand lära oss hur lite vi visste om matematikundervisning. Och sen fick jag lära mig tänka kring grundläggande matematik på ett sätt som jag inte hade haft en aning om att man kunde - trots att jag hade MVG i gymnasiematten! Att jag sen fick ME och allt raderades från hjärnan är en annan sak.

Hur som helst, det jag har lärt mig om metakognitiv utveckling och hur det hänger ihop med hjärnans utveckling mot mer komplext tänkande har ställts rätt mycket på ända på sistone. Det är inte alls så som jag hade föreställt mig: att med tilltagande ålder så förmår vi tänka mer komplext. Det är snarare så att ju mindre vi vet om en sak desto mer överskattar vi våra kunskaper för att vi försöker passa in det vi fått reda på i vår redan existerande världsbild.

Självklart tänker jag i första hand på sjukvården för mig och mina ME-kollegor. Jag tänker på Karina Hansen som suttit inlåst i över ett halvår utan kontakt med sin familj eller advokat för att hennes läkare "vet" att ME är en funktionell lidelse, dvs sitter i huvudet och kan tränas bort. 
Behöver jag säga mer?





måndag 16 september 2013

Resfeber

Min man är en rent osannolik turknutte -för det allra mesta. Råkar han bli en timme sen den morgonen han ska till Amsterdam, nog fasen står flyget där och är försenat! Min söta svärmor säger att det har varit likadant hela hans liv: gick han hemifrån samtidigt som tåget skulle gå så hann han med i alla fall, det är rent onaturligt!
Det gör att han är övertygad om att det är så världen fungerar: allt ordnar sig, man ska inte hålla på och jaga upp sig i onödan. Ja, bortsett från den gången när han blev satt i sydafrikanskt häkte och skickades hem med vändande flyg. Fast i ärlighetens namn var det nog mest jag som jagade upp mig då också. Och det ordnade sig det också, han fick bara åka tillbaks en annan gång.
Sån är verkligen inte jag. Jag är typen som gärna tar en buss tidigare ifall det skulle hända nåt. Typ att den första är så full att man inte får plats med barnvagnen. Och jag går hemifrån fem minuter tidigare ifall Waxholmsbåten skulle strunta i sin avgångstid och komma lite tidigare, för såna saker händer i min värld. Turen står den förberedde bi är min devis.
Så nu har jag resfeber:
Ojojoj, i övermorgon är det jag ska till Mjölby!
Undrar om jag har alla papper och allting i ordning?

söndag 15 september 2013

En underbar dag

Tänk att man kan packa båten, åka till Utterkobbarna och bada och sola hela dan -den 14 september! 
Det är inte ofta man kan ha en hel ögrupp för sig själva, men det hade vi.

Vi hade med lunch, kaffe och rejält med dynor så att jag kunde ligga och vila (men den som somnade, det var maken det!) Barnen var fullt upptagna med att bygga en bassäng till sina maneter och att samla fjädrar.
 
Ungefär mitt på ön finns "dansbanan". förr i tiden sägs det att det var dans där, och sonen provade med lite breakdance, men ville kanske inte snurra på rygg, för det var ju ändå rätt hårt med berg ...

Maneter

Hundra dagar kvar till jul!

torsdag 12 september 2013

Misslyckad struts

Nej, här kommer inte ett recept, utan det är jag som dykt fram under täcket och genomskådat mig lite.
 
Vartefter veckorna har gått sedan sommarlovet, har jag bara blivit sämre och sämre. Och mitt motstånd mot att vara sjuk har blivit större och större. Jag har ingen lust att vara sjuk, alltså låter jag bli allt som är associerat med att acceptera skiten.
Jag har gjort för mycket, förstås. Och jag har inte skaffat nya näringspreparat när de gamla tog slut, för de är så dyra och jag tänkte att de kanske är onödiga. Och ju sjukare jag har känt mig desto mindre motiverad har jag orkat vara med kost, näring, meditation, mediciner, you name it. I natt kunde jag inte sova utan låg och var inne på att nu ger jag upp, jag vill bara ligga i soffan och tröstäta och inte kämpa med att tömma diskmaskinen (det var det värsta kämpandet jag kunde komma på just då). Vad är det för jäkla livskvalitet?
 
Det är faktiskt jättesvårt att inte vara deprimerad klockan halv fyra på morgonen, och jag vet att det har med kroppens hormoner att göra så jag blir inte så oroad själv när det smäller till. Klockan halv fyra på morgonen är inte heller tidpunkten för att utforma de smartaste planerna, så mitt förslag till lösning (förutom att ligga i soffan och skrika efter mera friterade räkor som de obesa brukar göra på tv), var att jag får lov att klara några år av diskmaskinsurplockning tills barnen blir så stora att de kan klara sig utan mig, sen kan jag lägga mig och dö i nåt hörn. Synd bara om jag inte klarar diskmaskinen tills dess utan blir ett kolli som inte ens orkar skrika på mat. Har ju haft såna stunder och det är faktiskt inte kul.
 
Hur som helst, nu när solen är uppe och jag har fått lite kaffe så börjar jag kunna tänka något mer konstruktivt, så jag har insett att det jag måste göra är att ha en plan så att jag inte blir deprimerad på riktigt. Jag måste göra vad jag kan för att ta hand om de förmågor jag faktiskt har kvar. Jag måste undvika att bli en strandad val i soffhörnan. Det är mitt ansvar.
 
Så inget mer strutsande på ett tag.

Det första jag har tagit itu med är att beställa lite av de viktigaste näringspreparaten. Och att intala mig själv att ju blir det gröna smoothiesar och inget mer chipsutflippande. Och mediyoga/meditation varje dag. Och jag SKA ta mig igenom den där boken (How to be sick).
 
Back on track

onsdag 11 september 2013

Skrutt

How to be Sick

Nu ligger jag på tredje dagen och mår piss och har ryckningar och domningar och kommer inte på vad saker heter, men så kom en bok som jag beställt på Amazon och det var ju kul. "How to be sick" heter den och handlar om hur man kan tackla sin ME med Buddhistisk visdom (som jag önskar att jag besatt). Men faktiskt så blev jag bara sur för jag har ärligt talat ingen lust att ha ME och därmed ingen lust att lära mig hur jag ska vara sjuk och jag har i synnerhet ingen lust att ödmjukt acceptera mitt öde. Och dessutom fattar jag bara bitvis vad jag läser, så nu blir det odjupsinniga dokumentärer på Tv4 Fakta istället.

tisdag 10 september 2013

Förkylt

Om det verkar tyst här på bloggen så är det bara jag som har så ont i halsen.
Roar mig med att leta blomkrukor på nätet så länge.

lördag 7 september 2013

Absoluta nödvändigheter

En sak som är både märklig och tröttsam är hur svårt det är att få sig själv att bromsa när man vet att det är dags -eller var dags för en timme sen.
Idag fick jag till exempel för mig att dammsuga upp efter gårdagens chokladbollsbak. Och när jag ändå höll på med det moppade jag av köksgolvet lite nödtorftigt men välbehövligt. Och gick och lade mig som en duktig flicka.

Och det hade ju kunnat stanna vid det, om inte Maken tröttnat på att bråka och lirka med Sonen om att gå på grannens 7-årskalas. Sonen var nämligen helt övertygad om att han hatar kalas, men eftersom han ofta mjuknar när han väl är på plats så ger vi inte med oss och låter honom stanna hemma. Så med Dottern glatt studsande i förväg, tog jag honom i näven och släpade med över gatan. Och blev kvar i 40 minuter innan jag gav upp och tackade för oss. Tur vi har förstående grannar.

Vacklade hem, ulkade över toan och föll ihop i en liten våt hög i sängen.

Och det borde verkligen ha stannat vid det. Men när jag vilat nån timme fick jag för mig att den där blomman vad den nu heter behövde lite TLC, och kanske planteras om också. Raglade ut i snickarbon för att se om vi hade nån större kruka. Benen kändes som timmerstockar och jag hade frossbrytningar över hela kroppen. Och nån kruka hittade jag inte. Tänkte att så fort Maken kommer hem från de ärenden han är iväg på så kan vi kanske åka till Blomsterlandet eller Plantagen och köpa en. Insåg på sätt och vis att jag kanske snarare borde vila, så kröp på alla fyra upp till sängkammaren. (Jag kunde gå, men kanske inte precis i trappan.)

Ja och när jag ser vår rufsiga säng kommer jag på att just nu måste vi faktiskt byta lakan! River ur dem och går ner och startar tvättmaskinen och inser att jag inte kan sätta i nya i sängen. Så jag kan inte gå och lägga mig.

Uuuuu, det finns inte nån stans jag inte har ont eller känner mig sjuk. Hur tröglärd får man vara?

Har bäddat ner mig på altanen och solen värmer rätt skönt på fötterna. Fast behöver inte räcket målas om?

fredag 6 september 2013

Gästbloggare Pirjo Harjutsalo:

Här ett tänkvärt inlägg från ME-kollegan Pirjo:
Beträffande gårdagens Arga Doktor på Svt1 så förvånar det mig stort att folk i vårt i land inte är medvetna om denna mobbing som pågår av svårt sjuka människor -även- från Landstingens sida och är förvånade och utbrister "Jag trodde aldrig det är så här illa!"

Vi är ett stort antal människor som lider varje dag för inkompetensen och oviljan att få specialistutredningar från Landstinget och mörkertalet är ännu större! På grund av detta ger många ger upp sin kamp för ett något så när anständigt liv och många har t.om. tagit sitt liv i denna frustration! ! !

Jag skulle vilja se den läkare, som istället för cancerbehandling remitterar en cancerpatient till en psykolog istället för till en cancerläkare eller en människa med benbrott, hjärtsjukdom, diabetes m.m. till en psykolog och som indirekt alltså skulle antyda att det är "något som är fel i huvudet på dig och därför har du ett brutet ben/cancer/hjärtbesvär/din kropp inte kan producera insulin." Men när man lider av värksjukdomar som ex. fibromyalgi eller har svår whiplashskada så får man erfara detta väldigt ofta.

Det samma gäller genetiska,- och neuro-autoimmuna sjukdomar som i gårdagens program EDS, eller vidare ME/CFS som i mitt och tiotusentals andra svenskas fall. Vi nekas specialistremisser, hjälp och som ung människa är det en oerhörd TRAGEDI att varje dag i sitt liv bara överleva - bokstavligt talat i n t e kunna leva!- år efter år!! Livet glider förbi och ofta tänker vi "sen när jag frisk/are ska jag gå ut med kompisar, ta en fika, åka på stan, shoppa, träna, dansa, resa m.m. m.m." men detta händer ju inte för vi får ingen hjälp, stöd, förståelse eller behandling från b.la. sjukvårdens sida!!

Forskningen går sakteligen framåt inom dessa områden och larm slås om den värsta multifunktionssjukdom som påverkar hela kroppen och a l l a dess organ och är den mest handikappande sjukdom som finns i vår värld. Specialister vittnar om att ME-sjuka är lika sjuka under hela vår tillvaro som cancer,- och HIVsjuka är under deras sista levnadsveckor! ! ! Specialistläkare och forskare vittnar om att de hellre skulle ha cancer el HIV än ME/CFS! ! ! Och vad händer? Ingenting!!

Landstingen i Sverige nekar vård och specialistkompetens för de allra svårast sjuka i vårt land!!! Är det verkligen så här det ska vara?!?

Riksförening för ME-sjuka arbetar sig blå för att sprida kunskapen inom läkarkåren, Försäkringskassan, samhället, anhöriga m.m. och vi sjuka försöker efter vår förmåga sprida kunskap via fb, egna bloggar m.m. men ofta möts av negligering, tystnad, ignorans och baktal m.m av omgivningen. Vi sägs vara negativa och passiva och tom lata och får ofta höra: "fokusera på något annat, gör något kul, skriv en bok, börja träna så blir du frisk, ät det och det andra så blir du frisk, omge dig med roliga och positiva människor så blir du pigg och glad" UTAN att ens ha läst sig på om hur svårt och allvarligt sjukdomstillstånd vi lever med DAGLIGEN och det handlar INTE om att vi inte skulle vara glada och positiva eller inte skulle vilja göra saker!!!

Vi har en oerhörd drivkraft inom oss och det är d e n drivkraften som gör att vi övhtaget lever!!! Vi tvingas - varje dag varje minut - arbeta med våra tankar av tristess, uppgivenhet, förtvivlan, sorg, maktlöshet för att inte ge upp kampen i våra liv för att vår kropp och hjärna har bokstavligen pajat och vi i n t e l ä n g r e k a n l e v a som ni andra och göra alla de saker som vi skulle vilja efter den starka viljan som fortfarande finns inom oss ! ! !

Tänk dig själv leva ditt liv 18-24h av varje dygn i total tystnad i ett mörkt rum i ensamhet, med konstant värk i hela kroppen, migrän, febertoppar upp och ned, influensa och infektioner, hjärntrötthet och dimma, svettningar och kyla, svimningsanfall el ostabilitet, mag,- och tarmproblem, mjölksyra i hela kroppen så du inte kan hålla i en kaffekopp, ta dig upp och gå på toa el duscha själv, sitta upp, hjärtrysningar och mer där till ALLT SAMTIDIGT! ! !

Klarar man av något litet någon dag så försämras tillståndet och utlöser ännu mer, tiotals symtom och som försätter oss i ä n n u värre tillstånd inte bara en tim el en dag u t a n v e c k o r till månader ! ! ! ! Hur glad och positiv skulle DU vara varje minut av ditt liv och speciellt som vi kämpar dagligen och ofta i vår ensamhet? Jag frågar bara.

Borde man inte istället se sjukdomen och personens tillstånd som den faktiskt är och hjälpa och stötta utifrån det tillstånd hon/han är i, istället för nonchalans och "goda råd" i all sin okunskap?! Borde man inte försöka kämpa och ge av sin tid och energi till den svårt sjuke så denna kan få hjälp med specialistvård?

Många närstående såsom sambos, anhöriga till den sjuke får dra ett hårt lass och dagligen tar hand om den sjuke som bara ligger där som i ett skal, allt från hushållssysslor, matlagning, handling, apoteksärenden,post,-och bankärenden, hjälpa till att betala räkningar, smörja kroppen, fotvård, hundrastning, se till att man har vatten och vitaminer, medicinering och mycket mer därtill ända till hjälp med personlig hygien och matning.

Många föräldrar till vuxna ME-sjuka barn på samma sätt tar hand om sin dotter el son som är oförmögen att stå upp eller vara uppe mer än korta stunder varje dag för att det finns inget annat alternativ eller någon annan som kan göra detta än en mycket nära anhörig som förstår sig på sjukdomens art.

Det finns eldsjälar och kämpar och dit hör de allra svårast sjuka och de som faktiskt i realiteten finns i vår närhet som hjälp och stöd.
 
Tack Pirjo för att du ryter till!

torsdag 5 september 2013

Ojsan, jag har visst blivit psykiskt sjuk sen sist!

 
Häromveckan var ju läkaren så glad och snäll och skrev ut yoga på recept (som det visar sig att jag inte kan utnyttja nånstans, men tanken var ju god) och ett nytt sjukintyg att skicka till FK. Med min virrhjärna var det ju raskt gjort att glömma att hämta ut det i receptionen, så inte förrän idag fick jag det. Hon brukar ju skriva så bra och omtänksamma intyg, och självklart var jag lite nyfiken på vad hon skulle skriva om Gottfries. Det var ju ändå hon som remitterade mig dit för att hon tyckte att ME var en svår diagnos att ställa. Och hon har ju ändå haft minst en ME-patient tidigare. Och visst hade hon ändrat min diagnos från utbrändhet.
 
Till ångesttillstånd!
 
Så om jag verkar galen eller skogstokig eller nåt så kan det ju också stämma, vad vet jag nu för tiden?

Nu fick jag ont i halsen av ren ilska!
 

 
 
 
Uppdatering:
Nu har jag pratat med läkaren som först försökte slingra sig med att Gottfries inte angivit någon diagnos och då läste jag upp den för henne, och så sa hon att utifrån Viss så fanns ingen handledning eller diagnoskod och då sa jag att det gör det visst och sen visste hon inte vad diagnoskoden f419p som hon satt på mig stod för och då berättade jag det för henne och då blev hon jättetrevlig och sen föreslog hon att hon skulle skriva ME och inget annat och då sa jag att det kanske var bäst.
Och sen sa hon att det var ju inte meningen det här, hoppas att jag inte tog illa upp och jag sa närå, och så sa vi trevlig helg. Vilken lustig människa!  Men skönt att det ordnade sig och att vi var riktigt sams på slutet.

onsdag 4 september 2013

5:2 für alle

Maken har m trendkänslig som han är, hakat på med lite 5:2-diet på sistone. Eller egentligen är det inte av trendkänslighet utan för att det äntligen dykt upp nåt som legitimerar hans sätt att vilja äta. Han har aldrig brytt sig om frukostar eller för den delen om en måltid uteblivit, medan jag (särskilt före vi började med lchf) kunde bli ett psykiskt vrak om lunchen var en halvtimme sen.
 
Lchf är en kosthållning som passar mig väldigt bra, jag mår bra, känner mig nöjd och har inga magkatarr- eller IBS-problem. Men vikten står still. Och för högt. Så jag tänkte att jag hänger väl på och kör lite kalorirestriktion, det kan väl inte skada? -Jo hejsan!
 
Efter en vecka hade jag gått ner 600g (i vanliga fall brukar man åtminstone gå ner ett eller två kilo i vätska) och vaknade upp totalt besatt av sockerdjävulen. 😈
I rask takt tryckte jag i mig allt jag kom över av barnens godis, två påsar chips, mackor, glass med chokladsås och överbliven spaghetti från barnens tallrikar. Hade det kolhydrater så åt jag det! Det sammanföll dessutom med förra veckans krasch så jag hade inga krafter att sätta emot, utan föll till föga vid minsta impuls. Och fick börja med Omeprazol igen, som jag inte behövt på månader. 
 
Nu när jag åtminstone orkar sitta upp lite har jag lovat mig själv att inte gå loss på 5:2 igen. Och så har jag tagit mig tillbaks till lchf. Och mår genast lite bättre. Så påminn mig gärna om hur det blev så jag inte går på just den niten igen!
 
För 5:2 är verkligen inte för alla! Nu vet jag det.

måndag 2 september 2013

Nu ska här bli rulla av!

Idag kom den, arbetsstolen. Och så lovade arbetsterapeuten att jag ska få komma och prova ut en elscooter. Så himla bra!