torsdag 12 september 2013

Misslyckad struts

Nej, här kommer inte ett recept, utan det är jag som dykt fram under täcket och genomskådat mig lite.
 
Vartefter veckorna har gått sedan sommarlovet, har jag bara blivit sämre och sämre. Och mitt motstånd mot att vara sjuk har blivit större och större. Jag har ingen lust att vara sjuk, alltså låter jag bli allt som är associerat med att acceptera skiten.
Jag har gjort för mycket, förstås. Och jag har inte skaffat nya näringspreparat när de gamla tog slut, för de är så dyra och jag tänkte att de kanske är onödiga. Och ju sjukare jag har känt mig desto mindre motiverad har jag orkat vara med kost, näring, meditation, mediciner, you name it. I natt kunde jag inte sova utan låg och var inne på att nu ger jag upp, jag vill bara ligga i soffan och tröstäta och inte kämpa med att tömma diskmaskinen (det var det värsta kämpandet jag kunde komma på just då). Vad är det för jäkla livskvalitet?
 
Det är faktiskt jättesvårt att inte vara deprimerad klockan halv fyra på morgonen, och jag vet att det har med kroppens hormoner att göra så jag blir inte så oroad själv när det smäller till. Klockan halv fyra på morgonen är inte heller tidpunkten för att utforma de smartaste planerna, så mitt förslag till lösning (förutom att ligga i soffan och skrika efter mera friterade räkor som de obesa brukar göra på tv), var att jag får lov att klara några år av diskmaskinsurplockning tills barnen blir så stora att de kan klara sig utan mig, sen kan jag lägga mig och dö i nåt hörn. Synd bara om jag inte klarar diskmaskinen tills dess utan blir ett kolli som inte ens orkar skrika på mat. Har ju haft såna stunder och det är faktiskt inte kul.
 
Hur som helst, nu när solen är uppe och jag har fått lite kaffe så börjar jag kunna tänka något mer konstruktivt, så jag har insett att det jag måste göra är att ha en plan så att jag inte blir deprimerad på riktigt. Jag måste göra vad jag kan för att ta hand om de förmågor jag faktiskt har kvar. Jag måste undvika att bli en strandad val i soffhörnan. Det är mitt ansvar.
 
Så inget mer strutsande på ett tag.

Det första jag har tagit itu med är att beställa lite av de viktigaste näringspreparaten. Och att intala mig själv att ju blir det gröna smoothiesar och inget mer chipsutflippande. Och mediyoga/meditation varje dag. Och jag SKA ta mig igenom den där boken (How to be sick).
 
Back on track

6 kommentarer:

  1. Ja...hur många djupdyk har man inte gjort i vargtimmen, för att lite senare komma upp med näsan ovanför vattenytan? Många! Men det är inte hur många gånger man går ner för räkning som räknas, utan hur många gånger man reser sig igen! Och nu är du ju på rätt väg igen. Heja!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja man får ha en tyngd i botten så man svänger upp igen!

      Radera
  2. Många kloka ord. Känner igen de dystra tankarna när man ligger ensam vaken men på något konstigt vis så blir nästa dag okej i alla fall. Kram på dig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att jag kanske behövde de här veckorna av nedåtgång för att förstå vitsen med att fortsätta med näringsmedicin, det räcker inte alltid med att nån säger att det är bra.
      Nu vet jag att det gör skillnad.
      Kram

      Radera
  3. Jag har många gånger både undrat vad jag skulle ta mig till utan barnen, och hur jag ska orka ända tills de blir stora och självständiga. Det är ju för deras skull som jag ens stiger upp på morgonen, och för deras skull jag också kämpar med den förbenade disken! Håll ut, snart kommer solskenet efter regnet, även om vi ME:are kanske har en annan definition på solsken än andra. :) Styrkekramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är tur att det svänger upp igen! Och i lördags frånsade jag mig all disk och allt annat med, och därför klarade jag av att vara med på den allra mest fantastiska utflykt man kan tänka sig. (Plus att jag har lagt in ett par dagars hadrcorevila nu efter)

      Radera