tisdag 22 oktober 2013

Hur långt är det egentligen till Norrby?

Inte vet jag i alla fall!
 
Ett av de första symtomen jag fick, långt innan fatiguen slog till, var dyskalkyli. Jag fick helt enkelt ursvårt för matte. Det har jag levt med ett tag nu och vant mig vid ganska bra. Det räcker tyvärr inte med att plocka fram kalkylatorn på telefonen, för först måste jag kunna avgöra vad som ska räknas ut och hur.
Häromdan satt jag med dottern när hon gjorde matteläxan. De får rätt svåra uppgifter i läxa, det handlar väldigt mycket om läsförståelse och att tänka kreativt -alternativt ha bra strategier. Precis sånt som jag är utbildad för med andra ord. Ja, så vi satt och hade jättetrevligt när vi räknade ut hur många kilometer bussen åkte hit och dit mellan Söderby och Norrby och stannade på ett visst avstånd från skylten. Ja, ni har stött på såna uppgifter. Vi gjorde tallinjer och räknade hur bra som helst!
Synd bara att läxan kom hem igen med bakläxa.
 
Sååå knäckande! Jag klarar inte tvåans matte!
Häromdan skulle jag räkna ut hur mycket jag hade gått ner i vikt, vilket ju hör till den allra trevligaste sortens matematik. Tyvärr var det ju fråga om subtraktion med både heltal och decimaler och därmed tvärkört! Jag fick fram alla möjliga fina tal, men tyvärr räknade miniräknaren ut det till 1,4kg och det är förmodligen mycket trovärdigare än mina glädjekalkyler. Dock trösterikt om man betänker att jag faktiskt har drabbats av hastig viktuppgång under senaste månaden och nu lyckats vända trenden. Men matematisk katastrof. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar