fredag 27 december 2013

Carpa på!

Bland svenska nyord återfinns en potentiell nyfavvo! Som ni vet har jag ju en viss fäbless för att understundom sabla ner på vanor jag finner bildningsmässigt ...utmanade, eller bara allmänt fåniga.
 
Egentligen handlar det, ifall ni orkar hänga med på en smula analyserande, om företeelser och saker som har en mening eller funktion, men som tagna ur sitt sammanhang endast får representera visionen av denna funktionalitet. Därför tycker jag att det är hejdlöst roligt med den typ av inredningskitch som ett par åror eller gamla nät på väggen i skärgårdshuset, varifrån steget inte är långt till hushållspappershållare i form av sjömärken, servettringar som liknar små livbojar osv. Tyvärr vill jag ju helst vara en snäll person och det här är faktiskt ingen särskilt trevlig attityd, så jag försöker att inte skratta folk rätt i ansiktet, men jag kan inte riktigt komma ifrån att dra på de inre smilbanden när jag ser orden «carpe diem» sitta på väggen hemma hos någon som helt enkelt inte vet bättre!
 
Jag skyller på morfar! Min morfar hade butik och bensinmack ute i skärgården och hade vett att behandla kunderna så hövligt han förmådde. Ni vet ju hur det är på landbacken: för att få folk gemytligt inställda pratar man lite om vädret och berömmer deras barn eller bil. Så ock här, fast båt då. Och att få sin båt uppskattad av en konnässör gör en naturligtvis mer hågad att tanka där även nästa vända ...
Ja, det var ju bara det att alla båtar kanske inte direkt såg ut som det en skärkarl skulle kalla en verkligt fin båt: smäcker bordläggning, väl dimensionerad mast eller en skrovform som avslöjar goda sjöegenskaper. Plastsmäck, eftergifter för snarare campingliv än sjövärdighet eller andra anskrämligheter fick förmodligen morfar, som snarare var museibåtsentusiast och seglade omkring i en skötökstock från 1800-talet (och även byggde en replika av den och originalet donerades till Kökar som den ursprungligen kom ifrån) att rysa längs hela ryggraden. Men handelsman som han var hade han alltid ett vänligt ord:
- Ja, dom är trevliga, dom där.
Det har blivit något av ett bevingat ord för något som man helt enkelt inte kan säga något positivt om, eller som man helst inte skulle vilja ha: 
- Ja, dom är trevliga, dom där!
 
Hur som helst, jag får alltid en mindre smickrande lust att utbrista - Förlåt dem Herre, ty ... etc när jag möter de här människorna ( det sker inte så ofta nuförtiden, men eventuellt har jag åtminstone nu lyckats såra en eller annan läsare. Förlåt!)
 
En som har vett att också uppskatta detta och som bjöd på julaftonens första och största gapskratt är Anja! Tack fina du, jag kommer att glädja mig varenda gång jag kommer ut i köket, men istället för att representera ett stråk av bildning och livsvisdom kommer orden att för mig bli en påminnelse om att jag inte är ensam! Och att jag önskar alla att få ett verkligt carpigt nytt år!
 
 
 

Skam till sägandes: det ser ju riktigt bra ut!

2 kommentarer:

  1. Å, jag trodde du skulle sätta den på insidan av ett skåp eller nåt :)

    Jag blev hetlevrat irriterad på den där listan, förutom på carpa, då blev jag också lite "Herre förlåt dem...".

    När jag köpte ett par vinröda moccastövlar i högstadiet som ömma tyckte var anskrämliga och uttryckte det, blev jag arg och tyckte att jon åtminstone kunde sagt att hon förstår att jag tycker sejar fina. Så det är vårt "trevliga" -- Jag förstår att su tycker den är fin.

    Fast då är trevlig snäppet bättre, för personen förstår inte kritiken. Och ibland vill man ju inte säga anskrämlig rent ut till folk.

    Din carpe-skylt ser riktigt trevlig ut. Fast det gör den faktiskt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Undrar bara om jag kommer känna mig tvungen att dra hela historien bakom så fort vi får gäster, eller om jag ska låta dem stå där med ett "Herre förlåt henne ..." på sina inre läppar?

      Radera