tisdag 7 januari 2014

Sorg

ME är en dödlig sjukdom. Inte så att vi dör av smärta eller trötthet, men vissa räknar med upp till 25 års förkortad livstid. Bland annat beror det på ökad risk för vissa cancerformer men också pga den otroligt låga livskvalitet de svårast sjuka upplever. Feldiagnosticeringar och vårdens motstånd mot att erkänna diagnosen och de kränkningar jag tror ingen av oss gått fri från i samband med det bidrar säkert i hög grad.  Men också, framför allt, hur förmågorna försvinner och människorna försvinner runtomkring.

En ME-syster har lämnat oss. Jag minns en dag i somras när hon förklarade hur mycket hon hatade sitt hem som blivit ett fängelse. Vi var några som pratade lite om hemmets symbolvärde för oss, och hon ville nog gärna försöka se hemmet som sin borg och sängen som en vän, som den kan kännas ibland när man är riktigt slut och får ligga mellan mjuka lakan, men jag kände att hon inte riktigt köpte resonemanget. Och varför skulle hon göra det? Livet som tagits ifrån henne kunde naturligtvis inte uppvägas av aldrig så mjuka kuddar!

Jag önskar att jag kunde skriva ett brandtal om ME-vården, men jag känner bara sorg. Vila i frid, fina A. Jag hoppas du flyger fri nu!

1 kommentar: