fredag 25 april 2014

En fråga om tro?

Nej, inte religiös tro utan att tro sina sinnen och lita till minnen!
 
Mina sinnen är beklämmande opålitliga och minnet är kort men virrigt! Igår hade jag en rätt vissen dag, fast kul på sitt sätt. Skulle kunna mynta ett ME-uttryck om det: Man har så kul som man gör sig sa Sara och eldade upp hönsmaten.
 
Så här var det:
Jag skulle koka upp lite gröpe till hönsen för att göra dem glada, och eftersom jag vet hurdan jag är så satte jag på timer på plattan. Rutiner är ju viktiga! När det sen pep så blev jag rätt förvånad, men förstod att jag nog hade nåt på spisen, så jag gick ut i köket och möttes av ett smärre rökmoln. I med vatten i kastrullen och ner med den i vasken, det är sånt jag också har rutin på.
Illustrationen har inget med texten att göra!
Lufsade tillbaks till soffan och hann ligga nån minut innan jag hörde ...ett så mystiskt ljud från köket; till och med katten reagerade! Upp och tillbaks igen och då kokar och ryker det fortfarande i kastrullen, fast den står på svalt underlag och har fått vatten! Jag eftersläckte nogsamt och undrade så smått hur lång tid jag egentligen satte timern på. Och om jag måste köpa ny kastrull. Och vad jag nu skulle mata hönsen med, för den där brandkatastrofen i grytan skulle definitivt inte göra en höna glad!
Bestämde att de fick nöja sig med sina vanliga pellets, de blev nog inte alltför besvikna för de visste ju inte att det skulle ha vankats gröt med vitkål och pastarester.

 
 
Hur som helst varjag fullkomligt slut efter mina äventyr i köksregionerna och hittade nån huvudvärkstablett i skåpet som lovade att verka i upp till 24 timmar, varpå jag förpassade mig i soffläge för ett antal timmar framåt. Hjälpte inte ett smack. Mådde fullkomligt peck, vilket kanske i viss mån påverkades av att jag inte orkade resa mig och vädra ut röken. Och inte kunde jag ringa Maken och gnälla för telefonen funkar inte och jag orkade inte jaga telefonbolaget IGEN. Så småningom skulle jag till vårdcentralen och sedan hämta barnen eftersom ingen av mina hjälpare var tillgänglig, så jag fokuserade på att vila sju kvart i timmen.


Buketten fick jag av Maken på min födelsedag för nån vecka sen. Ville bara föreviga!
 
Ja, så för att göra en lång historia kort så var jag uschligt sänkt större delen av dagen och förstod att jag nog har ME.
Idag är jag lite bättre (klockan är typ nio på morgonen, men jag är inte den som drar mig för snabba slutsatser eller att göra ogrundade förutsägelser!) och tror genast att jag kanske är frisk eller möjligen varannandagssjuk. Jag tror i alla fall inte att jag har ME. Kanske skulle jag kunna ringa en kompis och höra om hon vill fika? Eller åka och helghandla på Maxi?
Och medan jag funderar på om jag kanske skulle kunna börja arbetsträna nån timme ett par dar i veckan, tar jag itu med lite välbehövlig nagelvård. (Jag har nog nån brist för mina naglar splittrar och skivar sig trots att de är ultrakorta, men jag ville i alla fall jämna till dem och peta upp nagelbanden). Hmm, undrar vad jag skulle kunna få arbetsträna med, tänker jag samtidigt som jag lägger ner filandet för att jag faktiskt får för mycket mjölksyra i armen. Kanske en handelsträdgård? Eller som föräldrastödjare på öppna förskolan (och glömmer att jag visserligen älskar min make men inte riktigt orkar med att han pratar med mig, hur ska jag orka vara på öppna förskolan liksom)? 

Söker tröst i att förfall också kan vara vackert!
 
Och nu när jag har konstaterat att jag har kört slut på mig genom att fila naglarna så börjar jag undra om det kanske trots allt är nåt fel på mig. Inte nödvändigtvis ME, det verkar ju vara en skitsjukdom att ha, men lite hål i huvet har jag nog. Eller svårt att tro på det som jag inte upplever just i denna minut.

 

7 kommentarer:

  1. Du är ju för underbar. Får säga att mina tankar är väldigt lika dina. Ena dagen helt sänkt, nästa dag redo att starta café ;) Fast det brukar räcka med att äta frukost för att inse att jag nog får vänta med det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi kunde ha ett ME-café med schäslonger att ligga i för gästerna! Och mat anpassad till alla olika dieter och hörselkåpor till utlåning för dem som glömt sina hemma!

      Radera
  2. Skönt att höra att det inte är bara jag som i mina förnekande stunder inbillar mig att jag bara inbillat mig vara sjuk. Sen räcker det att plocka ur diskmaskinen eller klä på sig för att komma på andra tankar.
    Bökigt med hönsmaten, men tjusigt med egen leverpastej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eftersom jag fortsatte vara inbillningsfrisk tog jag kometen en sväng till centrum och handlade och därefter hämtat barn, så nu råder ingen tvekan: jag är helförkyld med svullna såna där vadhetere och tväront i halsen. Skönt att åtminstone veta vad som gäller! Undrar om jag håller på så här bara för att få bevis? Ni klokingar som varit sjuka längre än jag kanske har slutat med såna dumheter?

      Radera
    2. Jag är rätt nysjuk i jämförelse med andra tappra (insjuknade mars 2012 och fick veta att jag nog hade ME i höstas) så jag vet inte om jag kvalar in bland klokingarna. Igår kväll insåg jag dock VARFÖR jag ibland tror mig frisk. Och kände mig halvklok. ;-) Ska blogga det när jag orkar ta tag i dagens inlägg.
      Ledsamt att du fick dina bevis. Vore roligare att överraskas åt andra hållet.

      Radera
    3. Jaha då är vi ungefär jämngamla! Då är det väl inte i just åren klokskapen sitter ;-)

      Radera
  3. Tack för ett stort skratt! :-D Angående åren och klokskapen. Jag tycker du känns så väldigt erfaren och klok i den här ME-världen, men kanske vi hittar klokskap hos varandra och bygger kartan tillsammans eftersom vården inte direkt hjälper till med det. Kram på dig!
    PS. Nu orkade jag t o m skriva in bloggadressen. Efter duschen. Wowliksom!

    SvaraRadera