onsdag 7 maj 2014

Kraschfejs igen

Jag har börjat dela upp tiden i viltid och icke viltid. Och den viktigaste tiden är inte den när jag förmår göra nåt utan det som börjat bli heligt är viltiden. Eller, jag önskar att den var helig och att ingenting fick inkräkta. Mår hemskt och uppför mig hemskt och ser hemsk ut om jag inte får mina timmar.
Och vad har jag? Späckad vecka!
 
I måndags lämnade jag barnen på morgonen.
Igår var det tandläkaren.
Idag har jag trotsat både Makens order och mina egna symtom och plockat undan innan vår Rut skulle komma. Kan faktiskt inte låta bli.
Maken säger att det är därför vi har henne, för att vi ska slippa. För att jag inte ska krascha. För att han inte ska krascha. För att göra andra viktiga saker istället.
Kan ändå inte låta bli. Trots att vänsterögat hänger. Trots dundrande huvudvärk, ont i hela kroppen och att jag faktiskt nästan började gråta när jag inte visste var jag skulle lägga en hop med anonyma laddarsladdar. Problemlösningsförmågan är inte på topp här, helt enkelt!
Nu har jag sovit och mår peck.
Och i morgon ska jag på magnetröntgen, så jag missar större delen av den dagens vila också. Vad jag har för mig på fredag? Inte ett smack, tack så mycket! Inget, säger INGET får störa min skönhetssömn då. Den behövs!

 
Känner mig ändå rätt fyndig, så här kommer ett ME-ordspråk som jag just kom på apropå allt man borde:
 
Nånstans mellan borden borde det finnas pallar, men det saknas när man har ME.
 
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar