lördag 2 augusti 2014

Lyllo mig!

För elva år sen (och elva är ju extra firansvärt eftersom det är ett primtal, även om de ju kommer ganska tätt såhär i början) så var det den årliga kräftskivan hos goda vänner. Jag var väldigt tveksam till om jag skulle åka dit, dels för att jag inte är någon stor social begåvning och därför har svårt att veta riktigt vad jag ska göra av mig på större fester, dels för att det var ganska blåsigt och jag skulle ta mig långt med min lilla eka med en sexhästars Johnson från -63 som inte precis gick som ett urverk. Men jag tog ändå flytvästen utanpå min bruna långklänning (med slitsar upp på låren) och åkte. Och oboy vad glad jag är att jag gjorde det! För där fanns ju Maken, som ju inte var make då utan bara en kompis som jag umgåtts löst med och till exempel läst "Hemmets hjälpreda" högt för (tänk att han var fortsatt intresserad efter det! Hushållningslitteratur har verkligen en förmåga att sålla agnarna från vetet!)
Inte fattade jag väl då att det var just make han skulle bli, men att det klickade begrep till och med jag, så till den milda grad att jag låg i influensa i flera veckor efteråt! Nåja, det kan ha haft något med att vi badade i flera timmar att göra också.
Hur som helst, tänk att det skulle hända mig! Det är något som jag fortfarande kan baxna lite över! Och få världens ågren över nu när jag är sjuk och inte är alls den jag vill vara utan en black om foten och väldigt många kilos dödvikt att släpa på (i mina mörkare stunder) och en någorlunda kul soffpotatis (när jag briljerar som mest).
Så eftersom vi nu i vanlig ordning inte varit förtänksamma nog att planera något annat än att möjligen, eventuellt bevista samma vänner och samma kräftskiva (och jag hade ärligt talat inte en tanke på att det var nån årsdag förrän Maken påminde mig i förmiddags) och jag ändå är för risig för att hänga med nu när det kommer till kritan, så får vi spara det romantiska firandet till ett bättre tillfälle.
Och så har vi ju ändå bröllopsdag om två veckor (hmmm och då var det visst nån som skulle springa midnattsloppet) så ... ja, vi får väl försöka tigga till oss barnvakt och slå oss fria fram i september nån gång ... och under tiden får jag götta mig åt att jag faktiskt tog mig dit då, för elva år sen. Och le lite åt att den bruna linneklänningen jag hade då har blivit indiankläder och en väldigt konstig åsneutstyrsel nu.

3 kommentarer:

  1. Det är ju en fantastisk sak att glädjas åt varje dag! Tänk att du åkte! Jag minns också din något röriga summering av denna lyckosamma kräftskiva.... Två toppenprissar som träffar varandra under en hötterruska kan ju inte bli annat kalasbra. Kram på dig bästa Sara!

    SvaraRadera
  2. Ååå, grattis!! Vilken historia!

    SvaraRadera