måndag 11 augusti 2014

Tyst här

Och det beror på att blev var jag så sjuk efter att ha varit en smula sällskaplig, sen åkte vi till Eskilstuna och jag låg på hotellet och var skitsjuk medan familjen gick på zoo.
En kväll var jag rätt ok och var med på kinesrestaurang och gick en kort sväng på deras parkfestival som var precis utanför hotellet. Så sen vart jag så sjuk att jag till och med själv tyckte det var fjantigt. Nåja, det behövs inte så mycket för att jag ska tycka att det är fjantigt i och för sig.
Ja, och nu när jag dessutom klarat av en hemresa (och fick för mig att jag nödvändigt måste måla vår rostiga plåtboj som står som ett monument på en bergknalle och det skulle absolut ske innan det började regna) så ligger jag med feberblossande kinder och ont precis överallt. Har fortfarande inte fattat hur man för över bilder från mobilen, så ni besparas bildbevisen.
Så ungarna får äta yoghurt och leka hemma hos kusinerna medan jag väntar på bättre tider. Helst till i morgon!

6 kommentarer:

  1. Hej underbara Sara. Tack, tack, tack för din blogg. Jag kände mig ensam i hela världen med mina symtom, att då hitta din blogg var det allra bästa som hänt mig. Har läst igenom varenda blogginlägg som du skrivit. Ena stunden gråtit och andra stunden skrattat och känt igen varenda situation. Du måste bara förstå min glädje och tacksamhet, det finns fler, livet är inte slut.
    I fyra år har jag kämpat med alla symtom, hållit mig i skolväggarna, sovit på rasterna t o m somnat på lektionerna. Tappat ord och glömt räknesätt. Fått morfin mot smärtorna och levt på halstabletter och nässpray. Kokat av feber och svetten har runnit. Ändå känt mig som om jag hittat på allt. Dåligt samvete för familj och vänner för att orken aldrig fanns. Tack och lov för maken som städat, lagat mat och tvättat. Mitt läkare tror att det är ME jag har och jag har fått en remiss till Gottfries kliniken. En sjukdom som jag aldrig hört talas om. Tack och lov att jag hittade en medsyster. Många kramar Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir att du har hittat hit! Det känns fantastiskt att kunna bidra med nåt, det är ju inte så mycket med det annars, nu för tiden.
      Du är (tyvärr) långt från ensam. Om du inte redan hittat dit så vill jag tipsa om att det finns facebookgrupper där man kan få (och ge) väldigt mycket stöd. Eller bara fika lite. Sök på ME/CFS så hittar du dem säkert. (Eller känner vi redan varann där så får du gärna förklara det för jag är trögare än lovligt!)

      Radera
  2. Så ledsamt det är när aktiviteter utöver det vanliga ska kosta så orimligt mycket! :-(
    Pacing nu, Sara! Inte måla eller bygga hus eller nåt sånt. Vila! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, eller inskolning på fritids! B-)

      Radera
  3. Hej Sara! Tack för ditt svar. Tyvärr har jag inte facebook men jag får nog skaffa mig det. Jag är helt ny i det här och din blogg var den som jag hittade. Den enda jag läst och den har gjort mig så glad.(förstå mig rätt, glad för att hitta en medsyster) ME är ett helt nytt begrepp för mig, under de här åren jag mått dåligt har läkarna mest uttryckt "att jag gått in i väggen". Sedan fick min läkare information om ME och insåg att jag var ett skolexempel. Efter att detta konstaterades har det inte hänt någonting. Lämnades ensam med en diagnos och orden att det finns tyvärr inget att göra. Kram Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det finns det ju! Det finns behandlingar som dämpar symtomen som LDN och B12 och en del som jag inte testat än (för om man testar flera samtidigt vet man ju inte vilken som funkade eller vilken som ger biverkningar). Och det där med att få hänga i ett forum är ovärderligt! Bara en sån sak som att kunna gnälla av sig lite och slippa höra "jamen om du bara rör på dig lite mera!" eller att få veta om de knasiga symtomen man just fick är normala! Prova när du orkar! RME har också ett forum, fast det är inte lika välbesökt och mer av en kunskapsbank 😃

      Radera