fredag 19 september 2014

Klackarna i taket

Jag har varit ute och svirat, kan ni fatta! Ätit middag på restaurang ihop med Anja! Det var toppen att sitta där och skvallra lite om gemensamma väninnor  (men som bor i fel ändar av Sverige och ingen av oss skulle förmodligen kunna hänga med i samtalet och för den delen tuppa av efter en halvtimme av ren utmattning ifall vi sågs alla på en gång) och prata om vardag och familj (och rätt mycket ME) och det kändes som en sån sak som friska gör utan att direkt reflektera över det. Och vi kunde det!
Jag var ju och fikade ihop med bästa M när vi gick på mediyoga ihop, det var väl två eller tre gånger innan jag fick sluta för att jag blev för sjuk. Det var för nästan två år sen. Så ni fattar att det inte är småpotatis det här!

Men det är märkligt hur adrenalinkickar kan funka! Jag har ju varit nästan skrämmande sjuk hela veckan och försökt vila mig i form inför igår, sen klarade jag av att vara uppe, äta och prata i två timmar (nåja, vet knappt vad någon sa mot slutet och ibland märkte jag att jag slutat prata mitt i en mening och glodde rakt in i väggen, skönt med sällskap som fattar sånt) och åka färdtjänst hitan och ditan, och trots att jag hade en puls på 114 och svetten lackade så funkade det i alla fall.
Idag funkar saker not so much, men det var det värt!

4 kommentarer:

  1. Låter som ni hade en härlig stund, sådan är guld värda <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja verkligen! Tänk om inte fb funnits, vad isolerade vi hade blivit då. Och toppen att kunna lämna nätet en stund och vistas i den vanliga världen!

      Radera
  2. Det här är jag så glad för! Det blir som en mysig lite ME-novell : )
    Inte klokt att såna sköna möten ska dels dröja så länge och sedan ta så mycket på krafterna. Svårt för andra att förstå som inte är lika sjuka, knappt att man förstår det själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja straffet är väldigt oproportionerligt! Men ändå värt det!

      Radera