torsdag 23 oktober 2014

tvungen att testa ...

Efter att jag höljde LDN:et till 4 mg har jag varit påtagligt däckad, så i måndags sänkte jag till 3mg. Och igår kände jag mig nog en aning bättre. Så bra, faktiskt, att jag började känna mig som en fejkare: jag hade ju inte ont nånstans förutom i den där nackkotan som ömmat i några veckor. Lite förhöjd temp, men ingen feberkänsla. Inte särskilt yr. Ja, och det sammanföll med att jag hade både läkartid och möte med färdtjänstutredaren. Så jag tog en samtransbuss med kometen och passade på att gå på Åhléns och köpa strumpbyxor och luncha med bästa Moster mellan mötena. Där nånstans hade det väl varit mycket nog, men eftersom jag ju hade en lite bra dag så trodde jag ju att ME:n kanske gått över eller att jag hittat den perfekta LDN-dosen så att jag tålde mer än nånsin, så efter mötet åkte jag hem från stadshuset på kometen.
Körde ju samma väg en dag i våras och det var underbart, men nu var det svinkallt och trots mössar, vantar och dubbelvikt fleecefilt blev jag rejält nerkyld.
 
Ja, idag vet jag (igen) att ME:n inte har gått över. Och att LDN inte skyddar mot envis dumhet. Har så ont i kroppen, i armen som jag styrde med, i magen och ränner på toa, i huvudet, i lymfkörtlarna, i fötterna för att jag fryser. Är frussen, yr, skakig och mår fullkomligt peck!  Vad skulle nu det där vara bra för?

4 kommentarer:

  1. Men det är viktigt att känna att det kan bli bättre! Hoppas du mår bättre i morgon, och att det i alla fall var kul så länge det varade...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var absolut kul så länge det varade! (Just läkar-och färdtjänstbesöken kanske inte var så exalterande, men att luncha ute och få lite frisk luft (om än svinkall) gav lite normalitetskänsla! Nu när jag har blivit varm igen känns det som att jag kommer att leva länge på den utflykten! Nästa långtur med kometen lär inte bli före maj (påminn mig gärna om det ifall jag får för mig några dumheter) så jag får suga på den här karamellen så länge det går!

      Radera
  2. Vet precis hur du menar... Hur kan man tro att allt plötsligt bara går över? Jag gör samma dumhet om och om igen fast min bättre hälft försöker stoppa mig. Jag vill ju så gärna LEVA och antar du också ville ta chansen. Hinna göra allt man drömmer om annars... Längtan var säkert alldeles för stor! Vila dig bättre nu och upplev i minnet lunchen och det andra som en fin sak! Kram/ Tekla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, ja stackars våra bättre hälfter, de kämpar verkligen i motvind!

      Radera