fredag 28 november 2014

Skovskräck och febergnäll

Efter att i måndags ha varit på läkarstationen och i tisdags på arbetsförmedlingen är jag så däckad. Huvudvärk, feber, halsont, muskelvärk, svullna och ömma lymfkörtlar, problem med temperaturregleringen (feberrosor och så iskalla fötter att det värker trots tjocka täcken och sockar), andningsproblem, magproblem, sömnproblem, problemproblem ...
Jag har inte kunnat hämta barnen, inte lagat mat, inte duschat eller borstat tänder, inte gjort ett smack utom att väntat på att det ska bättra sig, vilket det förhoppningsvis gör i morgon för då har de fyra dagarna gått som en normal PEM/PENE brukar hålla i sig.
Det är så tråkigt att ligga i soffan och inte kunna gå på barnens julmarknad i skolan. Att inte kunna åka och köa mjölk när den är slut eller ens posta brevet till försäkringskassan. Att knappt kunna gå till köket! Jag som vill leva loppan och göra nånting äventyrligt ihop med maken! Fotvandra i Spanien, som goda vänner till oss nyligen gjort. Åka på semester till Karibien!
 
Mamma frågade hur jag kan klara det psykiskt, och svaret är att det måste gå, men det går inget vidare.
Ni vet ju själva hur det är när man har jobbat över trots att man har influensa: tålamodet blir minimalt och trots att man helst vill gömma sig under ett täcke och böla så gör man inte det, men det krackelerar lite och tårarna pyser över titt och tätt för minsta medkänsla eller aningens snyftigt tv-program.
Och så dyker alla "tänk om"-scenarion upp:
Tänk om jag inte får förnyad färdtjänst?
Tänk om jag måste bli så här sjuk varje vecka eftersom jag måste börja arbetsträna?
Tänk om fallet jag har i omprövningen inte går bättre än det förra?
Tänk om jag inte får svar från förvaltningsrätten förrän om ett år?
Tänk om den nya given hos arbetsförmedlingen att jag måste arbetsträna sätter stopp för min sjukersättningsansökan?
Tänk om jag har gått in i ett vinterskov precis som förra, förrförra och året innan dess så jag inte kommer ur soffan/sängen förrän i april-maj?
Tänk om det inte går över.

6 kommentarer:

  1. Åååh fina Sara. Det är ju inte klokt att du ska behöva oroa dig för att arbetsträna, vad är det med samhället?? Jag hoppas så att alla dina Tänk Om löser sig och försvinner så du kan få lite ro!

    SvaraRadera
  2. Och jag vill också fotvandra i Spanien! Men helst åka till Skottland (igen) och på bo slott. Springa över gröna kullar på Irland.

    Så trist att du inte kan gå på julmarknaden. Vi får hoppas på nästa år, även om det är en klen tröst idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Skottland! Å, jag bill åka på bilsemester och se precis hela Skottland, alla de där små byarna på västkusten som man ibland får se på A house in the country och högländerna och ... kanske rida tvärs över Irland?
      Istället för såna saker blev jag faktiskt jätteglad i eftermiddags, för jag fick inte tag på nån som kunde hämta på fritids, så jag fick ta kometen, och när jag passerade en vik så luktade det så himla starkt av dy och på något sätt var det en påminnelse om nåt antar jag, för jag blev helt glad åt att jag åtminstone kan lukta på dy ibland, och det var en så absurd tanke att glädja sig åt nåt sånt så jag blev riktigt uppgaskad!
      Men nu är jag så slut att benen inte riktigt bär mig, så nu blir det liggvila och en tröstpepparkaka!

      Radera
  3. Hej fina Sara! Fy fasiken vad jag tycker synd om dig, samtidigt kokar det av ilska i hårbotten över att vi behandlas på det här viset. Varför ska du behöva bli sjukare istället för att få all hjälp, så att du kan må så bra du någonsin kan. När tankarna om ,,,tänk om,,, börjar snurra så känner man sig inte bättre precis. Kram Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur! Det hjälper inte ett smack! Lite bättre är det allt om man orkar hålla sig på den humoristiska sidan!

      Radera
  4. Stackare!! Frossa och iskalla fötter som gör ont har jag upplevt hela veckan, vidrigt vad man kan skaka! Och alla funderingar ja, "tänk om"! Jag har fått andas och koncentrera mig på det, och försökt tänka, "nä det kan gå över imorrn, det måste det".
    Ikväll var det stört omöjligt att ge sig på att se det annars så peppiga Idol, alldeles för mycket känslor kring ung människas bortgång. Kollade bara musikklippen och undvek allas tårar kring tragiken. Jag fixade inte det, inte med ett redan rusande hjärta och öm mage.
    Önskar att det ordnar sig med allt för dig framöver, så du får lugn nån gång!❤️

    SvaraRadera