torsdag 11 december 2014

Push'n crash

Alltså, jag vet inte riktigt hur jag mår och vad jag orkar och kan! Den här sjukdomen är känd för att vara fluktuerande, och det är det minsta man kan säga!
I två tre veckor har jag legat med dels förkylning, dels sviter av en för lång och ansträngande arbetsförmedlingsutflykt. Men så i slutet av förra veckan körde det ihop sig med både städRut och fönsterfirma, men som tur var började jag hämta mig, så jag gjorde dessutom en runda för att först hämta ut ett paket i centrum och därefter till skolan för att hämta barnen, och det övermodet straffade sig genast. I fredags och lördags låg jag mest och försökte andas medan familjen julpyntade. Och vips var jag lite på benen igen och gjorde ett glatt utbrytningsförsök och åkte med familjen på julmarknad på Siggesta Gård, för det tyckte jag verkade vara en bra prioritering i det läget.
Ja, så måndag, tisdag och onsdag har jag legat och kippat efter luft och sovit. Förutom de två timmar när Dottern och jag sydde en tomteklänning i fleece. (Hon är i allramesta tweenieåldern och vill gärna vara tomte i luciatåget, men köpeklänningarna är alldeles för gulliga så de var inte till att tänka på. Och jag har ju ett förflutet i syslöjden och tycker att det är så himla roligt både att sy och framförallt att vara med och hjälpa ungar att se vad de faktiskt klarar, så vi hade superkul ihop!) Men två timmars inspirerad aktivitet kräver en rejäl powernap innan och närapå ett dygns vila efteråt.
Så räknar man ihop vad jag gjort på en vecka så är det inte lite: haft städ-och-fönsterfolk hemma, åkt till centrum, åkt till barnens skola två ggr (tack mamma som hämtat de andra dagarna!), varit på julmarknad och sytt en klänning. Samt däremellan legat i sängen och inte orkat ta mig till köket, inte orkat titta eller andas ordentligt, haft hörselkåpor och/eller kudde över huvudet och feber i halva febertermometern, minst. Fluktuerat.
 
Det sägs ju att knepet för att balansera sin energi med ME är att inte göra mer än man klarar på en dålig dag på de bra dagarna. Eller att inte göra mer än 70% av vad man klarar, så att man hela tiden har en liten energireserv kvar. Men med det här fluktuerandet så är det så himla svårt att veta var gränserna går. Och så mördande tråkigt att ligga och tvångsvila en bra dag och skippa julmarknader och annat. Visst förstår jag principen. Det är bara så oändligt svårt med diciplinen. Den fluktuerar minsann, den med!
Från och med nu är det balans som gäller! Väga varje aktivitet mot konsekvenserna. I förväg.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar