tisdag 27 januari 2015

Hålla modet uppe

Först hade jag en stund när jag låg på soffan och kände mig rätt ok. Visst, svullna lymfkörtlar, lite ont i halsen, men hade jag haft ett jobb hade jag liksom inte tyckt att det var skäl att vara hemma. Jag tänkte på att jag nog hört av ME-kollegor att de kunnat bli lite uppiggade nån dag efter kraniobehandling (som jag var på igår).  Så jag plockade ur och i diskmaskinen. Och gick och lade mig, pejsningen ska man ju inte glömma även om man råkar känna sig bra en stund. Efter någon timmes vila tog jag och packade ihop de papper från juristen som jag tidigare skrivit ut och skrev adressen på kuvertet. Det innefattade att gå upp- och nedför trappan till övervåningen. Hjärtklappning och yrsel. Och när jag tittade efter adressen till försäkringskassan i juristens mejl kom jag att läsa hans meddelande till mig. Medkännande och beklagande fk:s bedrövliga handläggning av mitt fall. Och det var ungefär där som energin var slut för dagen.
 
Jag kan hålla modet uppe om jag får raljera lite eller vara lite lagom arg. Men när nån börjar tycka det minsta synd om mig så håller jag faktiskt med. Det är skrutt att ett lokalkontor av en myndighet kan ha som praxis att göra så som de gör mot mig -i strid mot både sina egna regler, intentionen med regelverket och ett otal domslut i fall som liknar mitt! Och jag är så stresskänslig att jag inte tål att tänka för mycket på det. Så de minuternas aktivitet, en diskmaskin och en trappa i kombination med tanken att de borde be mig om ursäkt istället för att kosta mig en massa juristarvoden, det räckte för att få mig att frysande kura ihop med en tjock pläd, få värk i kroppen och knoppen, högre feber och dessutom bara vilja sova ifrån alltihop och inte vakna förrän det är över. Och då, när det är över, då vill jag ha en ursäkt. Det är inte för mycket begärt.

Mera "Bear with ME"!

1 kommentar:

  1. Nej, det är verkligen inte för mycket begärt <3

    SvaraRadera