onsdag 18 mars 2015

Rullstolschock

Eller kanske rullstolshumörsvängningar.
På fb pratade vi rullstolar och hur lite kompis flera av oss är med dem. Jo för det är ju inte bara en praktisk grej för att spara på benen, utan det är hela muppgrejen. Att uppfatta sig själv som handikappad. Att bli sedd utomhus. Allt meck. Svårframkomligheten. Men framför allt att möta sina egna fördomar om vari ens egenvärde och eventuella attraktionskraft ligger.
Jag ser mig ju fortfarande som stenbaxande, grovjobbande och driftig. I mitt huvud är det sån jag är. För att inte tala om vilken kreativ och intelligent person jag fortfarande är. En rullstol är inte bara en handiksppsanpassning utan en verklighetsanpassning. Och det känns sådär.
Nu ska jag i alla fall få en. På måndag om en och en halv vecka. Och trots att det var jag själv som bad om den så blev jag tvungen att gråta en skvätt för att det suger så. Jag vill ju vara frisk! Jobba i trädgården! Gå på skogspromenad!


Finns de i rosa tro?



1 kommentar:

  1. Ja du det är inte lätt. Jag har ju haft min elscooter i över ett år nu men känner mig fortfarande inte bekväm med den. Fast jag förstår att den är avgörande för att jag ska komma ut på "promenad". Men jag är som du och tror att jag fortfarande är den där vedhuggande och bullbakande mamman, inte en klen "tant" som inte ens kan hämta in färdighuggen ved. Kram

    SvaraRadera