onsdag 27 maj 2015

Strid och frid

Folk har en bild av hur en sjuk möter sin sjukdom. När någon får cancer slåss de mot den. De kämpar. Det är ett krig i kroppen för att utrota de onda cellerna och vinna striden. Ont ska med ont fördrivas.
När någon förlorat ett ben eller kanske förlamats i en olycka kämpar de sig tillbaka till rörlighet. De svettas och tränar och jobbar enträget på med målet i sikte: att kunna gå eller vad det nu är. Ingen förväntar sig att det ska vara annat än tufft. Lite GI Jane. Att de tidvis ska vara redo att ge upp, men med stöd av sjukgymnaster, släktingar eller på ren vilja resa sig när de faller och kämpa vidare. Att bli besatt och förbli besatt.
Det linjära tänkandet påverkar vilka epitet vi sätter på sjuka och skadade vi möter. Man blir sjuk, kämpar, blir frisk. Rak väg eller krokig, men det finns en förväntad progression.

Men med en kronisk sjukdom blir det annorlunda. Folk vill gärna peppa och använder därför gängse uttryck: du är så stark/du är en kämpe/ ... Men om sjukdomen är kronisk kan det innebära att det inte finns någon progression, ingen naturlig utveckling utom eventuellt till det sämre. Är det ens eftersträvansvärt att ständigt kämpa då? Vem vill vara i stridsläge resten av livet? Vem vill slåss mot väderkvarnar? I
Och, inte minst viktigt: vem vill få höra: "Men vill du inte bli frisk?", "Hon har blivit passiv och fastnat i sjukrollen!", "Soffpotatis!"

Det är svårt som kroniskt sjuk att bemötas av den ständigt återkommande frasen "Du ser så pigg ut!" vilket för oss blir ett bevis att vederbörande kanske vill väl, men faktiskt inte har förstått att vi tar det tvärt om: "Du ser visst inte hur dåligt jag mår, och om du ser det så väljer du att inte bekräfta det". Och det är lika svårt att hantera den vänligt menade "Du är en kämpe!"
Hmm, "Tack?"

Alla människor mår bäst av att sträva efter ett harmoniskt liv. Att vara i balans. Tänk om jag kommer att vara svårt sjuk i tjugo-trettio år till? Eller dör tidigt? Ska den tiden levas på ett slagfält? Hallå, det finns ingen bot. Vad gör det mig till i så fall?
Nej, jag är ingen kämpe. Jag vet inte hur det är med er andra, men jag kämpar inte. Att strida innebär att leva med ständig beredskap, ständig stress. Totalt kontraproduktivt när det gäller kroniska sjukdomar.  När vi gör det bästa vi kan för att hjälpa kroppen undviker vi stress, sover gott, undviker stress, äter hälsosamt, undviker stress, får lite sol, undviker stress ... Utåt sett lökar vi kanske, för ingen ser hur svårt det är att vila så mycket när vi hellre vill göra. Och det är svårt att inte leva upp till att vara våra ideal: dugliga, duktiga, driftiga. Och visst kan dieter, stränga scheman och alternativmedicin bli vår strid, men åter igen: att leva i ständigt stridsläge gynnar inte läkning.  

Och nu kommer något viktigt: det betyder inte att ge upp!
Jag måste välja att leva med den kropp och de förutsättningar jag har. Jag är ingen krigare eller kämpe. Men jag kan göra mitt bästa för att vara så frisk som möjligt. Jag tar den vård som finns. Skolmedicinsk eller alternativ. Jag hoppas fortfarande på bot. Det är ingen strid. Och jag är ingen kämpe.

12 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet, kan inte annat än hålla med. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vad gör man? Vi får ha fördragsamhet med de som inte behövt lära sig det här. Lyllosarna.

      Radera
  2. Otroligt väl formulerat. Många kämpar sig sämre, det liksom förväntas att man ska köra på för allt vad tygen håller. När det bästa för en själv kanske är acceptans och att njuta av de stunder man får - det ger ett ökat välbefinnande som är av godo, kanske till o med skapar förutsättningen för läkning... /Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och jag vet inte ens om det är lönt att försöka få de friska att förstå det där. Har hittills inte träffat en enda läkare eller terapeut som har fattat grejen, men faktiskt en och annan medmänniska.

      Radera
  3. Din text är jättebra! Jag lånar den.Tänkte visa den för min familj(som förstår) och några utvalda vänner(som jag tror kan förstå om de får lite hjälp). /Kicki

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt om den kommer till nytta!

      Radera
  4. Tack Sara! Så otroligt bra du formulerat det där som snurrat runt i tankarna så ofta. För övrigt är det rött tungt med alla som pratar om att någon vunnit mot cancern. Som om de som dör är förlorare och inte har kämpat tillräckligt....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja. Jag har aldrig haft cancer, men föreställer mig att känslan är liknande: ingen som inte varit i den situationen kan fullt ut förstå och ofta tröttnar man eller blir sårad av vad som är välment men okunnigt. Säkert har jag gjort såna klavertramp själv också.
      Och ofta har vi så bråttom att uttrycka oss att vi glömmer att lyssna -jag är absolut världssämst på det själv.
      Visst är det konstigt att vinna mot en sjukdom -som om det funnes ett tävlingsmoment eller en strid mot ondskan i tillfrisknande? En mental svaghet i död eller sjukdom? Det är inte så jag tänker mig världen.

      Radera
  5. Jättebra skrivet! Jag är heller ingen kämpe, men jag tränar så mycket jag bara kan - på att vila! ;) Och det är inte enkelt. Men det är nog väldigt svårt att förstå för de människor som bara vilar ibland, för att dom tycker att det är skönt, inte för att dom inte har något annat val.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur! Och hur ska de kunna förstå det, vem reflekterar över sånt utan att vara i situationen liksom.

      Radera