tisdag 29 september 2015

Tvångsvila -en ständig förhandling

När livet har blivit så begränsat är det vissa saker som kräver större självdisciplin än andra.
Jag har börjat hämta mig från torsdagens utflykt och lördagens stillsamma middag i bästa Anjas soffa, men har fortfarande ont i halsen och får extrem mjölksyra, så jag är inte riktigt färdigkraschad än. Och då vore det ju dumt att späda på med ytterligare aktiviteter istället för att vila klart.
 
Tanken med pacing är ju att aldrig göra mer än 60-70% av vad jag skulle klara på en given dag, dels för att inte riskera försämring, dels för att lämna lite utrymme till läkning, men det är inte så lätt som det låter. För det första svänger dagsformen så otroligt mycket både från dag till dag och även från timme till timme ibland, så hur ska jag kunna veta vad jag tål i förväg? För det andra är det verkligen inte kul att vila och titta på Bondi Beach eller polisserier, så varje gång jag har energi nog att sitta upp så vill jag göra det, varje gång jag kan sticka ett varv på sonens mössa så vill jag göra det och varje gång solen skiner vill jag ut i trädgården eller ta en promenad. Men där går gränsen. Jag vet att om jag tar en promenad på 300 meter så blir jag dålig i flera timmar och går jag 700 meter så tar det dagar att bli någorlunda återställd. Så jag låter bli promenaden, men blir så rastlös att jag vattnar blommorna eftersom jag ju har lite kraft till övers. Och tvångsvilar. Igår sov jag middag två gånger för att jag helt enkelt inte kunde hålla mig vaken. Idag vill jag utnyttja september innan den är slut. Men borde inte.
 
Det finns vissa saker jag måste klara av. Och det finns andra som jag skulle vilja välja.
På torsdag ska jag på ett tvåtimmars återbesök till Stora Sköndal, då kan jag ju inte gå ut och plocka äpplen idag. Till helgen vill jag ju kunna sitta uppe och äta middag med familjen och kanske kunna följa med och köpa en jacka till sonen,  men det förutsätter att jag vilar på torsdag och fredag. Och det går ju inte eftersom jag ska till doktorn. Och idag skulle jag vilja (förutom att plocka äpplen och promenera i solen) åka till hälsokosten och köpa magnesium som är slut och följa med sonen till gitarrlektionen. Men dottern får ta honom dit. Maken får handla. Och jag får inte sticka mer på mössan, för då blir jag för trött i armen, vilket leder till värk. Och jag får inte ha ljudet på på tv:n, för då blir jag för trött i huvudet så jag inte orkar hjälpa dottern med Sveriges sjöar och floder ikväll.
Det är en ständigt pågående förhandling mellan vill, orkar, borde och måste.
 
Var det ett oförnuftigt slöseri med kraft att formulera de här raderna? Kunde jag ha gjort något annorlunda? Något viktigare? Något bättre?

2 kommentarer:

  1. Ja fy, alltid är det denna förhandling. Hoppas att det går bra på Sköndal i alla fall. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det visade sig att det var tur att jag inte slösade upp den lilla energin, för den försvann i ett nafs när jag fick ett nytt otrevligt besked från fk och var tvungen att gråta mig till en rejäl huvudvärk. Och kom på att man alltid måste ta höjd för halvoförutsedda katastrofer också. När ska det då bli min tur att plocka äpplen?

      Radera