torsdag 1 oktober 2015

Märkligt hudlös

Efter det senaste påhittet av FK är jag helt hudlös och skör på ett sätt som inte är likt mig. Jag får panikkänslor för hur jag ska kunna försörja mina barn (som jag ju ändå inte bidragit till rent monetärt på 1,5 år, maken är ensam bread winner här). Men känslan att hamna utanför sjukförsäkringssystemet för överskådlig framtid känns överväldigande.
Igår grät jag mig till en fruktansvärd huvudvärk och min hjärna gjorde inte saken bättre genom att poppa upp med små skyltar där det står Hur ska jag kunna försörja mina barn!, Jag kommer aldrig att bli frisk nog att få en ny SGI!, Jag måste reda upp det här NU innan det blir VÄRRE!, Glöm inte några viktiga samtal/kontakter!
Som ni hör är mitt self talk något katastrofinriktat och föga tröstande. Och minsta medkänsla får mig att fullkomligt svämma över i fulgråt och snor, det spelar ingen roll om det är jag som erkänner för mig själv att jag åkt på alldeles onödigt mycket skit, eller dr Phil tar parti för en trulig unge. Eller om bästa A skickar cyberkramar och en länk från högsta förvaltningsdomstolen som visar att jag har rätt.
Det bara svämmar över.
 
Att vara så obalanserad och ömhudad är inte mitt vanliga jag. Och att reagera så på att fk fortsätter göra vad de i princip hållit på med i 1,5 år är ett fruktansvärt slöseri med energi som jag inte har. Så jag tänker ut strategier som skulle kunna göra mig oberoende av myndigheter. Inte för att vi måste eller ska genomföra det utan för att jag måste känna att jag inte är totalt utlämnad till deras ondtycke (godtycke är en för positiv term för att beskriva hur de väljer att handla). Så. Vi kan köpa ett billigare hus och använda pengarna vi får emellan. Vi kan sälja eller hyra ut landstället. Krävs det så kommer vi att klara oss. Dör maken plötsligt (vilket är ytterligare ett skräckscenario jag ständigt tampas med) så kommer vi visserligen att gå under av sorg, men vi kommer inte att vara fullkomligt utblottade. Jag behöver inte ha panik. Det är ett bättre self talk.
 
Så varför blir jag så otroligt rädd och stressad. Så ovanligt hudlös?
 

11 kommentarer:

  1. Tänk om FK förstod vad de gjorde mot människor. Styrkekramar <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äsch, de har ju fullt upp med sina sparbeting. Men tack, kramar kommer väl till nytta här!

      Radera
  2. Vet du....Man kan ringa sin svägerska och gapa och skrika och gråta och "tycka"Hon kan lyssna
    Tyvärr har jag ingen bil just nu annars hade jag åkt ut till dig så du kan sparka och slå lite oxå.....Och man får ha idiot tankar och man får gnälla man får vara nedslagen under skosulorna Men till saken hör att någonstans så hittar man ett frö och kanske man börjar tänka lite annorlunda...
    BAMSEKRAM och världens största fång med blommor till dig från mig :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Grejen är att jag också blir så sjuk att jag inte kan prata riktigt utan måste ligga tyst.

      Radera
  3. Det dom pysslar med är en slags psykologisk krigstortyr, inte konstigt man blir hudlös, det kommer ändå rätt oväntat att råka ut för sånt i ett fredligt land som detta. Stor kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror inte de har koll alls på vad de gör med folk, de är bara ivrigt upptagna med attdriva sin linje och fattar man inte det får man skylla sig själv. Det jag verkligen inte förstår är hur Arbetsförmedlingen kan fungera så empatiskt, hjälpsamt och engagerat medan Fk inte gör ett vitten för att hjälpa utan tvärt om! Båda är myndigheter i Sverige och tar uppenbarligen sitt uppdrag på stort allvar.
      Kram!

      Radera
  4. Men skulle det inte ordna sig i FK-frågan för dig nu? :-( Jag kan inte fatta hur de kan vara så orättvisa och ge mig pengar hela tiden men vägra dig - trots att vi har samma symptom! Fy sjutton! Däremot kan jag fullt ut fatta din gudlöshet. Oj. IPaden skrev om hudlöshet till gudlöshet. Humor mitt i sorgen. Jo, jag känner igen detta att bägaren bokstavligt rinner över. När kampen har pågått för länge och rustningen krackelerar så att allt, precis allt gör ont. Minsta lilla vindpust.
    Så nu önskar jag dig vila, snälla människor och det svåra men sköna: FÖRTRÖSTAN. Det ska ordna sig till sist. Det bara måste det. Mjuk kram till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Ja, jag trodde det var på väg att lösa sig, men då vill de snyra SGI:n istället.
      Förtröstan är bra, det ska jag ägna mig åt. Tack!

      Radera
  5. Jag vet att Varför är en retorisk fråga, men du kan få svaret ändå: Ibland får man bara nog. Och ibland när saker kommer för nära, som att man ska prata med nån i vården som man är beroende av, så bubblar det över. Men detta visste du säkert. De goda vinner alltid över de onda. Ibland kan de bara ta lite tid. Ja, det är väl heller inget nytt. Vad frustrerande, önskar så att jag bara kunde knäppa med fingrarna och så skulle detta lösa sig. Det är så fel. Många, många kramar! <3 <3 <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Affektlabil är visst termen. Fast nu har det gått över, det tog nåt dygn bara.
      Och det är ju klart att det inte är över förrän the fat lady sings och det är väl jag det!

      Radera
  6. Jag vet att Varför är en retorisk fråga, men du kan få svaret ändå: Ibland får man bara nog. Och ibland när saker kommer för nära, som att man ska prata med nån i vården som man är beroende av, så bubblar det över. Men detta visste du säkert. De goda vinner alltid över de onda. Ibland kan de bara ta lite tid. Ja, det är väl heller inget nytt. Vad frustrerande, önskar så att jag bara kunde knäppa med fingrarna och så skulle detta lösa sig. Det är så fel. Många, många kramar! <3 <3 <3

    SvaraRadera