onsdag 25 november 2015

Visst är jag förkyld?

I helgen blev det lite blandad kompott med mina föräldrar på besök en stund, middag med goda vänner som vi inte sett på månader och en blixtutryckning för att köpa lite vinterkläder åt barnen (inte kunde vi ana i förväg att det plötsligt skulle bli vinter?!) och jag fick följa med i rullstolen. Späckat schema, som ni hör. Ja, så på måndagen tog jag det lugnt och inväntade kraschsymtomen -som uteblev! Så jag tänkte såklart att jag blivit frisk. (Igen.)
I går var det dags för näringsterapeuten och efter det kände jag mig ganska mör, men inte värre än att det botades med en god natts sömn. Och idag var jag värst inbillningsfrisk, så jag tvångspejsade och var aktiv fem minuter varje timme (men då passade jag på desto mera) tills det var dags att hämta sonen, åka till centrum o hämta ut paket och därefter baka lussebullar ihop med barnen. Och därefter läxhjälp. Och tänkte att jag nog blivit magiskt frisk. (Igen.)
 
Ja men nu: huvudvärk, ömma lymfkörtlar och riktigt raspig i halsen. (Igen.)
 
Visst har jag antagligen bara blivit förkyld?
 

fredag 20 november 2015

Oförutsett mycket

Igår blev det kanske lite mycket (åkte till exempel och lämnade 11 rör med blod på VC, passade på att köpa magnesium och vad det nu var på centrum när jag ändå var i krokarna, skruvade upp två små regelstumpar på en vägg och fick göra blixtutryckning och hämta krasslig son) så idag blir det lite mycket igen, fast krämpor den här gången. Men ligger nedbäddad med tjock filt och extrafilt, så jag hoppas det bättrar sig till kvällen. Eller gärna tidigare, för jag är så galet sugen på att skruva vidare. Dumma kropp som inte fixar såna småsaker!
 
Har hittat hus på Hemnet som jag gärna vill renovera också. Och hus i södra Italien och på Spanska solkusten som jag skulle vilja ha vinterresidens i. Utekök. Apelsinträd. Havsutsikt. Antagligen sånadär små söta ödlor som kilar omkring i stenmurarna.

måndag 16 november 2015

Bättre och bättre dag för dag ...

När man är kraschad finns ju inte mycket val, det är bara att vänta ut det hela. Då har jag inga problem med att det är stökigt, att mathållningen blir knackig och att jag inte kan duscha. Det kan jag hantera och har lärt mig att inte prioritera just då. Men när jag blir lite bättre, då kan jag välja och då blir det mycket svårare. Till exempel om jag ska plocka undan och torka köksbänkarna eller göra nånting roligt. Jag mår inte bra av att ha det för stökigt, men av nån anledning blir det kaos i hela huset så fort jag drar igång nåt projekt och det finns inte en chans att jag ska kunna fixa båda. Och att hålla efter ungarna så att de städar annat än punktinsatser kräver också större ihärdighet än jag är beredd att kosta på. Så familjen får lov att leva i röran utom varannan onsdag när vår rut kommer och sanerar åt oss.
 
Det är så skönt när kraschen börjar släppa så man kan göra något litet utöver det absolut nödvändiga och bara ligga under en filt. Igår kunde jag till exempel såga av ett par reglar och ta en dusch. Förvisso inte i ett sträck och inte utan att lymfkörtlarna svullnade upp, men ändå. Fast hur kan man egentligen få blåsor på tungan av att såga lite, lite grann? Ont i rmen kan jag förstå, den är ju ändå inblandad, men tungan? Obegripligt!
Idag har jag startat en tvättmaskin och kommer förmodligen att både hänga tvätten (vi har en sån där hopfällbar ställning så jag behöver inte stå med armarna över huvudet, som tur är) och byta strö hos marsvinen.
Så fort det går att göra de här små sakerna så känns det otroligt lyxigt, som att livet med ME ändå går att leva ganska gott. Det svåra är bara att inte göra för mycket i rena glädjerycket. Det ska jag inte idag, för då blir det ju inget i morgon.
 
 

lördag 14 november 2015

Lite krasch då rå

Idag är det kanske inte toppen, även om jag har försökt hålla ihop mig.
Maken är iväg på brassbands-SM (i år inlånad som tubaist) och för att barnen inte skulle få för långrandigt så har jag inte legat nerbäddad i sängen som jag kanske borde, utan bjöd hit syster yster med barnen för kusinlek (fast jag låg mesta tiden på soffan och hon servade oss alla, vilket känns lite halvorättvist att utnyttja henne som pluggar 250% på högskolan och har småbarn, husbyggen och galet tempo, så hon är väl lika trött som jag). Sen när de åkt hem sov jag gott, däremot. Och turligt nog så ringde vår bror och frågade om inte hans barn kunde få komma hit på kvällen medan de åkte på vår kusins femtioårsfest, vilket innebar att han levererade två barnvakter och tre pizzor vid femsnåret, så jag kan ligga i ett mörkt rum och vila mig av hjärtans lust. 

Så nu till gnället: mina händer och fingrar har svullnat upp till korvar, jag har ont i kroppen, ont i huvudet, småkramper och ryckningar i fötterna och kan inte riktigt andas. Pulsen, som verkade ha hakat upp sig runt 120 efter testerna på Stora Sköndal i torsdags har nu landat på 85-95 liggande i sängen, vilket är lite högt men inte det minsta alarmerande. Och så har jag lite ångest över att jag har blivit av med min SGI på ett helt absurt sätt och inte vet om jag vågar släppa det och låta de rättsliga kvarnarna mala eller om det är något jag missat eller borde ha förstått.

Då är det bra med en varm säng och salta fiskar. Och lite choklad kanske.
Undrar om det blev nån pizza kvar?

torsdag 12 november 2015

Oväntad bonus!

Orkar inte skriva så mycket, men vill bara säga igen hur toppen det är att ha kommit i kontakt med Stora Sköndal. Att det kan finnas så bra stöd, att bli sedd, hjälpt och att en hel hoper så goda människor bara kan krylla omkring på samma ställe och finnas för såna som mig!

Och ännu gladare blev jag när jag träffade på allra bästa Anja där, helt oväntat!

måndag 2 november 2015

Kalaskul!


Har jag skrutit ordentligt om min moster? Hon är en av de viktigaste, klokaste, närmaste och varmaste personerna i mitt liv, en sån jag kunnat komma till hur dumma grejor jag än gjort men också funnits närvarande i all lycka och glädje.
Dessutom har hon ju funnits här hela sjuktiden och har sett till att vara den sammanhållande och stöttande klippan för barnen, hon har hjälpt till i hushållet oräkneliga timmar och varit fikasällskap och moraliskt stöd i alla lägen.
Hur som helst så drog Kusin Vitamin och jag ihop ett litet gäng släktingar och bästisar för att fira Bästa Mosters födelsedag med ett restaurangbesök på Saltsjö Pir som ligger nere vid vattnet i Fisksätra. Och det var en sån trevlig restaurang och maten var god och det var så himla lyckat i all enkelhet!
Jag hade vilat extremt noga i två dagar för att kunna följa med och idag har jag sovit fram till lunch (med avbrott för att ge morgoninstruktioner från soffan till barnen som ju skulle till skolan).
Hur som helat så åt jag nån sorts carpaccio med syltade kantareller som jag nog helst hade hoppat över i retrospektiv, sen dovhjort med god sås och potatisgratäng och crème caramel som avslutning. Nu vill jag gå på restaurang och äta crème caramel varenda dag! Fast helst med mindre socker, undrar om det skulle funka? Och vad är egentligen skillnaden mellan flan, crème caramel, crème brulée  och brylépudding?


Nu satt vi ju inne, men till sommaren kommer vi att ha häng här, det slår jag vad om!


Vi satt vid bordet till vänster. Chesterfieldmöblerna vid brasan var toppen för såväl uttråkade barn med speltelefoner och ME-tröttingar. Edit: Maken påpekar att bordet är till höger. Kunde väl inte jag veta!