torsdag 7 april 2016

Pacing, acceptans och att testa gränser

Jag går ju hos arbetsterapeuten och jobbar med acceptansen. För tro det eller ej, jag har visst inte fattat så mycket om pejsing som jag trodde och om nån undrar hur det påverkar mig så gör det att jag gör saker som jag vet att jag inte tål. Kanske i protest. Eller för att om jag bara skulle göra saker som jag tål så skulle det bli aptråkigt. Jag tål nämligen mest att ligga på soffan.

...or so you might think! Jag tål nämligen en hel del om jag gör det på rätt sätt. Tror jag. Till exempel tålde jag nästan att med flit missupfatta AT:ns instruktioner: 

Vad arbetsterapeuten sa: Sara, du ska inte stå upp och sminka dig utan säg åt din man att ordna en sittplats vid en bordsskiva. Och du ska inte lyfta undan sakerna som står i vägen, det ska han göra.

Vad jag hörde: Sara, snickra gärna en kombinerad sy-och sminkhörna.

Så jag tog bästa Moster till bärhjälp. Jag gjorde inga tunga lyft.
Dag 1: Tog klingsågen och kapade en bokhylla. Vilade. Torkade av hyllan, satte på möbeltassar. Vilade. Fyllde hyllan med prylar. 
Dag 2: Sågade till två små lister. Skruvade fast dem i skivan. Vilade. Skruvade fast listerna (och därmed skivan) i hyllan. Ställde bordet på plats. (ok, det var lite tungt, men jag drog det på en handduk). Vilade. Svullna lymfkörtlar. Argsint.
Dag 3: mina armar känns som blåmärken. Hela armarna. Hjärndimma. Åkte till AT:n för att bekänna mina synder.
Dag 4: mina armar känns lite mindre som blåmärken. Tar en vilodag.
En viktig aspekt av hur jag gjorde är också vad jag INTE gjorde de här dagarna. 
  • Jag duschade inte (har duschdagar måndag + torsd/fredag)
  • Jag lagade minimalt med mat, värmde rester
  • Jag städade minimalt trots att städerskan skulle komma 
  • Jag har inte åkt hemifrån för att till exempel hämta barnen eller uträtta ärenden.

Sara Graafs foto.
Nu fattas bara en liten gardin nertill så man inte ser stöket i hyllan. Och en blomma i fönstret.




Men ändå så försökte hon nog få mig att förstå att välja aktiviteter lite mer medvetet på nåt vis. Till exempel så sa jag att det går ju alldeles utmärkt om jag planerar det hela noga, tar det i små etapper och vilar mellan. Se bara hur bra det gick med dotterns loftsäng i höstas. Som ju tog två månader att få riktigt klar. Och jag vill inte precis säga att hon rullade med ögonen, men det kan ha varit så att hon sa nåt om att jag har uppenbara balansproblem och att jag kompenserar genom att gå på nåt särskilt sätt vad det nu heter, så det är tydligt att jag inte riktigt kan gå. Och då har jag inget på stegar att göra. Och de kognitiva problem jag får av såna här projekt hade visst nåt med både närminne och nåt spatialt att göra. Som vid hjärnskador (fast lindrigt, märk väl) Okej ...

Men betyder det att jag inte bör snickra mer? Eller är det värt det, trots allt? Vem ska svara på det? 
Hur ska det då gå med mina gurkodlingar? Och så vill sonen sy gosedjur med mig. Och så har jag tusen idéer till, varav några vore jättekul och några är mer av praktisk natur (som att måla och fräscha upp i sopskåpet i köket). De projekt jag har räknat upp nu skulle ta ett år, och kanske är det egoistiskt att göra det istället för att umgås lite mer med familjen. Gurkor och nallar kan man köpa. Målartjänster med.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget annat än att ventilera att det är inte så himla enkelt att veta både om, hur och när man ska göra något och överväga vad priset blir både i fråga om symtom och relationer.

7 kommentarer:

  1. Tänk att pacing ska vara så himla svårt. Jag skulle behöva en pacingpolis som sa stopp när det är dags att vila :-p kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har jag, det är min man, det är därför jag passar på när han är på jobbet! ;-)

      Radera
  2. Haha, jag dör! Det finns liksom ingen sensmoral i detta, typiskt, det hade jag behövt. Fint blev det iallafall. Men fy för att aldrig riktigt veta hur kroppen funkar och att huvudet tror att man är frisk emellanåt.

    SvaraRadera
  3. These fine sisters have said it all. Can I get an amen from the choir? -AMEN!

    SvaraRadera
  4. These fine sisters have said it all. Can I get an amen from the choir? -AMEN!

    SvaraRadera
  5. Åh vad jag känner igen mig. Man har tusen projekt i huvudet men inte orken till en bråkdel av dem.
    Ja tänk om man visste vad man skulle välja o inte välja.....
    Undra om inte det här med rätt pacing är det svåraste för oss alla att lära sig. Ha det så bra :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läste att vad hon nu heter som är norsk läkare på Notoddens ME-mottagning sa (på ME-konferensen på Stryn) att ...äsch vad sa hon nu då, jo typ att vi har svårt att avsluta aktiviteter eller nåt sånt. Komma igång och avsluta.
      Själv har jag galet lätt att köra igång projekt, men lämnar kaos och halvfärdigt i mina spår och kan ÄNDÅ inte bryta i tid.

      Radera