måndag 23 maj 2016

Det handlar om acceptans

Jag är så sur att jag inte kan tänka! Eller om jag är sur för att jag inte kan tänka.

Försöker ta tag i pejsingen och hur jag ska göra scheman som håller. Har fått papper av AT:n som jag kan utgå ifrån. Det är ju bra, för det är inte lätt att komma ihåg alla såna där småsaker som att stoppa i en tvättmaskin eller gå på toa, som man ju gör i förbifarten eller vid behov, men som bidrar till ackumulerad utmattning. Men nu ska det schemaläggas så gott det går. Det är bara det att jag kan inte göra ett schema eftersom jag har saker att göra som jag inte kan göra. Och då är det ju ingen idé att schemalägga torktumling.

Jag är så himla sur över att jag kan inte göra det som jag behövde göra idag. Till exempel ta katten på återbesök hos veterinären. Jag har nämligen borstat håret på dottern och fick så ont i armen av det att jag insåg att det inte kommer att gå att köra permobil och bära kattbur. Inte en chans. Och så borde jag gå på sonens vernissage i morgon och ta honom till öronläkaren på onsdag och om jag gör de sakerna kan jag inte ta katten till veterinären på torsdag heller, för då kommer jag att vara helt slut efter tisdan och onsdan. Och det var då jag blev sur, för jag fick inte ihop det och då hade jag inte ens börjat tänka ut vad vi ska ha för mat i veckan eller om jag skulle behöva duscha. Och läxläsning. Och matsäckar till tre skolutflykter. Och det är så stökigt i köket att det inte går att laga mat utan att städa först, och det kan jag inte eftersom jag faktiskt inte orkar vara uppe.

Och jag är så himla sur över allt som jag skulle vilja göra men som helt enkelt inte kommer in på veckans lista: Pilla lite i trädgården. Sitta med benen i solen en stund. (För att inte tala om allt det där jag skulle vilja göra men redan har sorterat undan i omöjligthögen, som att plantera om mitt persikoträd på en lämpligare plats eller sitta på ett café och skriva en bok)

Sammantaget är det en omöjlig ekvation. Jag vet att tre inbokade utflykter, tre dagar i rad är för mycket. Men vem ska göra det om jag inte gör det, nu när maken har nytt jobb och behöver vara där. Och jag inser nu att jag blir tvungen att säga nej och prioritera. 

Ja så då kanske det var dumt att jag låg i min systers nya kök och tittade på när hon packade upp efter flytten. Det var igår. Och ännu dummare vad det kanske att jag åkte till ett köpcentrum i fredags och gick mellan tre affärer och drack kaffe på biblioteket ihop med ME-syster K, för mina ben har fortfarande långt ifrån hämtat sig. 

Jag är så himla sur över att jag unnade mig de där trevliga sakerna så att jag inte kan göra det jag borde nu. Och jag är frustrerad över att jag inte har kommit längre än så. 

4 kommentarer:

  1. All denna prioritering och alltid hamnar må bra grejer längst ner på listan :-( Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast mycket av det som är jobbiga måsten skulle ju absolut kunna vara må bra-grejer också, om bara kraften fanns. Som att ta sonen till hörselkontrollen skulle absolut kunna räknas som må bra-grej, för en egen utflykt och luncha ihop eller så, det vore ren lyx!
      Å vad trött jag är på att vara sjuk!

      Radera
  2. Jag är himla sur över att du ens behöver veta vad ordet pacing betyder. Men när du nu vet det - och jag med - blir jag väldigt nyfiken på de där papperen som E har givit dig. Jag blev inte fullfjädrad pejsare efter en träff. Förmodligen hade det inte hjälpt med 100. Men ikväll ska jag inte gå på min dotters körkonsert trots att jag idag tror att jag orkar. Duktigt och förfärligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag PM:ar ett foto av det på FB :-)

      Radera