fredag 24 juni 2016

Folkvett och sociala koder

En grej med ME som vi sjuka kanske pratar väldigt lite om, men som påverkar vår vardag i rätt hög grad, är att vi förlorat det mesta av vårt folkvett. Och vi märker det själva ock skäms, vilket kanske gör att vi framstår som ännu buffligare. Egentligen beror det ju på kognitiva problem -och det är ju inget att skämmas för - men det sitter så i ryggmärgen att om man bryter sociala koder så ska man skämmas; det är väl så beteenden korrigeras, antar jag.


Vad är det då vi gör -och inte gör- som känns så jobbigt?
Ja, i stort sett alla glömmer bort såna där små sociala smörjmedel som att hälsa. Hur man gör. Tar i hand. Säger "Hej", tittar i ögonen, ler.
Eller om nån ställer en fråga. Då glömmer vi att vi förväntas svara.
Hur kan man glömma sånt, undrar kanske de flesta normala människor. Men det är inte så konstigt om man tänker på att vi lätt blir överväldigade av sinnesintryck och har svårt att processa många saker samtidigt.
Att läsa av någons ansiktsuttryck kan kräva så mycket koncentration att hörseln formligen stängs av. Och att vara i en stimmig miljö kan göra det omöjligt att hänga med i det enklaste samtal.
Det finns en hel massa saker som vi tabbar oss med hela tiden. Språket inte minst: vi sluddrar, fel ord kommer ut eller så kan vi inte riktigt hålla tråden, utan vill uttrycka något på ett visst sätt men kan inte forma meningen utan något helt annat bubblar fram.


Vanligt småprat kan vara hur svårt som helst eftersom det följer vissa mallar eller regler som vi missar gång på gång bara för att vi inte kan hålla dem i huvudet: ställa intresserade frågor, ställa följdfrågor, bekräfta det den andre just sagt eller såna enkla saker som vad som är lagom mycket att säga eller att fatta när det är ens tur att prata. Vi blir väldigt fort trötta och då blir det sju resor värre, och halva hjärnan verkar slå ifrån. På riktigt alltså! Benen glömmer hur man går, händerna börjar skaka medan feberrosorna stiger på kinderna.


Efteråt skäms vi och piskar upp oss själva, för med de få tillfällen vi får glädjen att träffa folk vill vi förstås att ni ska tycka bra om oss och vi vill fungera som normala människor och inte känna oss som ufon. Vi har ju varit socialt kompetenta en gång i tiden, så vi märker ju vad som diffar.


Så, på förekommen anledning och inför framtida förvirrade möten: Ursäkta. Vi är jätteglada att träffas. Vi vill gärna veta hur ni har det och vad ni haft för er på sistone, även om vi glömmer att fråga. Vi bryr oss verkligen om er. Vi kan bara inte visa det så bra som vi skulle önska.

2 kommentarer: