lördag 6 augusti 2016

Kräftsorg och kärlek



När det drar ihop sig till fest är jag oftast inte med. Jag har ju vissa begränsningar så jag till exempel sällan orkar sitta upp mer än en halvtimme och inte fattar vad folk säger om flera pratar samtidigt. Det är inte så partymässigt. Och sen blir jag lätt överväldigad och om inte Maken får mig i säng på stubberten så får det pinsamma konsekvenser som jag gärna vill bespara alla. (Ni med ME vet ju redan: man blir överväldigad avv alla ljud och intryck och får panik och måste fly men benen bär inte och man måste bli ivägledd och eventuellt redan gråtande, det är inte bara lite genant). Plus att kraschen som följer kan förpassa en till sängen i flera dagar så det är med viss ångest man tar sig dit -eller försöker stanna kvar på kalaset så länge som möjligt för att skjuta upp skiten.


Ja, så jag tackar vanligtvis nej till fester, eller försöker göra festerna ME-vänliga genom att
1)ha dem hemma hos mig så att jag kan gå ifrån och lägga mig när jag vill.
2)ha knytisar så att alla hjälps åt med fixandet.
3)begränsa antalet gäster och låta barnen äta först/ha barnbord i ett annat rum.


Den här helgen försökte jag ordna en sån kräftskiva, för maken var bjuden på en jätterolig hos goda vänner (50 gäster, 5-kamp, tjo och tjim under åtminstone 12h -inget för mig med andra ord) så då kunde ju vi ha kräftskiva här hemma, jag och mina syskon eller så, föreslog jag. Men nånstans på vägen så ändrades planen och festen flyttades hem till min bror dit jag inte kan gå och fler gäster bjöds in, vilket jag inte tål.
Så jag blev jätteledsen. Inte så mycket över att jag missade en fest -hallå, jag missar ju som sagt nästan alla fester om de inte går ut på att Anja och jag dricker te liggande i varsin soffa. Men jag blev så påmind om hur sjuk jag egentligen är och jag blev ledsen över att så mycket är skit som jag förtränger till vardags men som väller över mig.
Alla måste ju ha rätt att fixa sina fester som de vill och om det inte passar gästerna så behöver de inte komma. Så enkelt. Det behöver inte alltid anpassas till mig. Vi gör det ibland och det är kul, men det måste inte ske alltid, och det orkar jag ju ändå inte; hälften av gångerna vi har gjort så är jag knappt med i alla fall, men det kan jag ju inte veta i förväg.
Men Maken märkte hur som helst att jag var sur över att jag inte kunde ta mig dit och erbjöd sig att stanna hemma (för han skulle ju ändå på det superstora kräftskivan nästa dag och han bryr sig inte ens om kräftor. Men det var ju inte det som var felet, jag vill inte att han ska ställa in en enda rolighet i livet; jag känner mig ju redan som en black om foten som förstör så mycket i våra liv med min sjukdom. Jag vill inte bromsa nån, jag vill vara frisk! Men jag uppskattar att han erbjuder sig.
Och sen gjorde min syster nåt så fint, för hon skickade foton hela kvällen så att jag kände att jag var med. Och då blev jag rörd, för det var precis rätt sak att göra att skicka bilder på mina + de andra barnen som knasar sig med kräftor.
Och idag när maken åkt iväg på den stora festen så ringde han hem efter några timmar för att berätta lite om vilka som var där och höra vad vi hade för oss. Och då kände jag att jag har världens bästa man. Och att jag är så glad att han fick träffa gamla vänner som han ju umgåtts med sedan tonåren. Och då blev jag typ lite kär igen. Som jag ju blev på den kräftskivan för tretton år sen när vi blev ihop.

4 kommentarer:

  1. Himla vackert inlägg, dö. Är inte rörd, nejdå. Känslor är för folk med energi.

    SvaraRadera
  2. Himla vackert inlägg, dö. Är inte rörd, nejdå. Känslor är för folk med energi.

    SvaraRadera
  3. Men så fint av både din syster och din man �� kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Behövs inte mer än så!

      Radera