fredag 16 december 2016

Störtsorg

Tidvis går det ganska bra att leva med skygglappar på.
Det är väl inte så illa. Vi skrattar varje dag. Vi äter mat, vi har kläder, vi har soffmys. Det finns de som har det värre.
Men så kommer det nån påminnelse och vips måste skygglapparna av.

Min sjukdom påverkar alla, det är verkligen så att när jag förlorade 70% av min funktionsförmåga så förlorade barnen ungefär halva sin mamma. Och maken förlorade kanske 85% av sin fru, för det är så jag har prioriterat min kraft. Barnen får det mesta, maken kommer efter och sen får jag superdåligt samvete för att jag använder lite kraft på mig själv.
Hur kan jag med att läsa en bok, skriva en stund eller titta på tv när jag borde använda tiden till att samla kraft så att jag kan ge mer till dem? Eller är det nödvändigt att söka den stimulansen för att jag inte ska bli galen?
Det finns stunder när familjen inte vill vara hemma för att de behöver komma ifrån sjukstugan och allt det jobbiga. De sörjer också och tycker att det är jobbigt att folk inte förstår hur de har det. Och jag bidrar med min blotta närvaro till att de aldrig kan glömma det. Och när jag är tvungen att se det blir jag helt överväldigad och tänker att det kanske vore bättre om de fick chansen att bygga upp nya liv utan mig.

Jag kanske borde flytta ut på landet istället.
Och vad är det som gör att jag inte har åkt till Norge och chansat på en rätt farlig behandling för en kvarts miljon, är det en lyx jag kan unna mig att ligga här och vänta på att behandlingen (och investeringen) ska bli säkrare?
Eller chansat på att det inte är ME trots allt, utan borrelia, och åkt till Tyskland för behandling - är jag idiotsnål eller försoffad som inte försöker alla halmstrån som finns utan bara ligger här och saboterar? Eller är det vettigt? Jag har ALDRIG hört någon som blivit frisk av att åka till Tyskland trots att det pratas så mycket om det. Jag hör bara om folk som behandlar och behandlar med antibiotika i åratal och sen hör jag inte mer. Blev de friska eller gav de upp?

Och vem ska ta hand om mig på landet, jag skulle behöva hemtjänst där och hur skulle det gå till? Och jag kan inte försörja mig, jag har ingen inkomst. Och jag skulle inte förstöra någons liv mindre genom att svika mina barn genom att lämna dem.
Eller vore det som att rycka bort ett plåster?

2 kommentarer:

  1. Bra uttryckt, såklart att dessa tankar kommer upp. Klart man vänder och vrider på allt och funderar på lösningar. Å, om det bara var så enkelt att åka till ett annat land och bli frisk!
    Jättekram!💜

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, enkla lösningar har alltid varit min grej. Tjoff tjoff, klart! Men nu har jag insett hur många resor till Norge som skulle krävas. Så jag kanske får vänta ett par år och hoppas på behandling här hemma.

      Radera